Ingen som kommer ihåg längre?

[Tilde]

Grannfrun fråga igår, efter att vi pratat dittan o dattan en god stund, om jag redan "kommit över den där pojken"?
Den där pojken skar i mina öron...jag sa nNEJ, jag har nog inte kommit över Noah och kommer heller aldrig över det men jag har väl lärt mig leva med det för att jag måste.
Då böt hon samtalsämne.
Komma över! Tror folk att det är som en flunssa som kom o gick?!
Jag kan bli så arg ibland fortfarande!!
Tiden läker nog inga sår men man lär sig leva med smärtan, tror jag.

Gogo, din insändning var tung att läsa, hur kan folk...
Många kramar!

[Gogo]

Komma över! Vad då komma över?? Idiotiskt. Vad väntar sig folk att man skall svara? "Jo, nu bryr jag mig inte speciellt mycket om att mitt barn dog! Det känns inte längre någonstans."
Jag är glad över dem som är fiffiga nog att begripa att fråga hur jag mår istället. Då svarar jag precis som du, Tilde.

Kramar tillbaka!

[Pyttsan]

Har själv bara stått bredvid när närstående har förlorat barn. Flere gånger. Det är jättejättesvårt, eftersom det inte går att förstå. Inte ens fast man själv förlorat någon nära.

Jag tror man får försöka ha tillit till att andra människor vill en väl och så en stor skopa kärlek och förlåtelse. Både för dem som vågar fråga-men frågar klumpigt. ATT man frågar visar ju ändå att man bryr sig och vill veta hur det är fatt? Även om det är svårt att hitta de rätta formuleringarna. Och förlåtelse åt andra hållet, för dem som inte orkar svara, särskilt inte på en tokigt ställd fråga.

Jag har säkert frågat dumt ibland, jag tänker fråga på en finkänsligt sätt, men så är man lite osäker och vips har nåt klumpigt runnit ur en typ "ser du ljuset i tunneln i varje fall då?..öh..att du kan tänka dig att livet går vidare liksom..eller är det typ bara svart..?" Inte särskilt smidigt, uppmuntrande eller deltagande alls. Men jag måste ju tänka att man är bara människa och man får försöka igen och igen.

Då hjälper det att alla hjälps åt med att försöka visa sina avsikter och sin vilja. Tilde, jag tycker att du svarade väldigt bra! Hon fick veta hur det var med dig (det var ju det hon antagligen ville) och så fick hon också veta ett bättre sätt att sätta ord på det. Att du vill kalla pojken vid namn, Noah, för att han alltid kommer att finnas och vara verkligen för dig. Jättestarkt och bra svarat!

Efter att ha läst tråden ska jag också ta till mig att prata mer om änglarna. Tänder ljus på våra änglars födelsedagar och ibland annars när jag går till gravgården, men det är inget jag alltid diskuterar eller berättar till föräldrarna. Ska börja göra det, själv blir jag ju jätteglad när någon har besökt mina närmaste och minns dem!

kram.

[Natasha]

Jag skrev i en annan tråd här idag att jag nästan kommit över vår förlust. Jag tror man kan mena lite olika saker med uttrycket. För mig betyder det att jag slutat sörja aktivt, den fas som tog 4-5 månader. Men ändå har jag gått i terapi pga förlusten ännu denna höst, 3,5 år senare. Och jag är för alltid bränd.

Sen tror jag att fortfarande att din förlust Tilde var större (så här i efterskott sett). Och det betyder också att den aktiva sorgen tar mycket längre.

Apropå frågor så är frågor där man förväntas svara ja men man måste svara nej alltid jobbiga, tycker jag. Jag menar tex frågan som en släkting ställde mig om min fd sambos frånskilda mamma: "har hon inte gift om sig då" och menade att hon borde ha gjort det när exmannen hade. Så om någon frågar "har du (inte) kommit över din sorg" när man inte gjort det hamnar man att "försvara sig", vilket känns obehagligt . Men jag tror ändå det oftast är bara välmenat men klumpigt. Det beror massor på hurudan person det är som frågar.

Det blev lite råddigt uttryckt det här, märker jag.