vår kämpe

[timon]

i februari föddes vår kämpe efter en komplicerad graviditet.Hade inget fostervatten och förutsättningen för bebin såg inte bra ut.Men läkarna var inte helt säkra,därför ville jag fortsätta graviditeten. Njurproblem,lungproblem,urinvägsblockad var ord jag hörde en massa under alla check ups jag sprang på.Fick typ inget stöd av läkarna alls, de ansåg helt klart att jag borde ha avbrutit graviditeten. Men jag kämpade på och hoppades på det bästa, väldigt massa oro och gråt också.Lillen föddes sista dagen jag var på jobb innan mammaledigheten, 6 timmar efter att jag kommit hem från jobbet kom han till världen.Ville helst ha honom i min mage eftersom han hade allt bra där inne,visste att problemen skulle börja då han föddes.Var inte alls beredd,han kom 5 veckor för tidigt.
Början såg bra ut,trots att han var i andningsmaskin (hengityskone) och i stort sett nersövd för att spara krafter. Kunde knappt gå in i rummet dagen efter att han föddes,en massa slangar hit o dit.Mådde illa,kunde inte andas,var så hjälplös..Hur kom det sig att jag inte fick åka hem med min egna bebis?Hur kunde det här hända mig? Det var först då jag förstod hur allvarligt det var. Efter en vecka sattes han i dialys,eftersom hans njurar inte renade tillräckligt bra. Dagarna gick och han klarade sig bättre och bättre.Andningsmaskinen byttes, han behövde inte vara helt nersövd längre.Han andades själv med i maskinens takt.Han öppnade ögonen,rörde på tårna och händerna,fick mitt finger in i hans hand så han av reflex kunde greppa lite om det.Kände mig lättad.En läkare talade lite försiktigt om hur det kommer att bli då de kan ta bort andningsmaskinen.Stolta storebror fick komma med och se han som varit inne i min stora mage,han pajade lillebror så försiktigt så försiktigt och talade non-stop om honom den kvällen. Morföräldrar kom och hälsade på.Några vänner tog mod till sig och kom för att se vår lille kämpe.Jag var lättad,tänkte att det bara kunde bli bättre.Tills den dagen de gjorde en magnetröntgen på hans hjärna,jag visste från början att nåt var på tok. Kännde det inom mej då de berättade att de skulle göra röntgen.Resultaten visade att vår lillas hjärna hade tagit mycke skada av allting.Troligen mest av syrebristen han haft genast efter att han föddes.Jag var chockad kunde inte tro det var sant,även läkarna var förvånade, de hade inte sett det komma.Samma dag togs han ur maskinen,och han kämpade på i flera flera timmar.Fick hålla honom för första och sista gången.Kunde inte sluta vagga honom,sjunga,tala,titta,lugna.Jag bad honom att ge upp,berättade att det inte gör nånting,att han hade kämpat tillräckligt mycke ren.Berättade att allt är bra,att han är trygg,att han är älskad.Att min mommo väntar på honom i himlen,att hon inte kan vänta på att se honom,att hon skulle ta hand om honom.Att allt är bra.Att det blir bara bättre nu.
Vi gav honom namnet Jasim,som betyder the fighter, för han var en riktig fighter.
Har svårt att gå till hans grav,får en stor klump i halsen då jag bara tänker på att gå dit.Får nästan panik.Tänker på honom varje dag.Tänder ett ljus för honom varje kväll.Har hans små yllesockor,hans lilla tutt och hans röda mjukis framme där jag hela tiden kan se.Storebror går ibland och fingrar på tutten och yllesockorna,kramar mjukiset och berättar att lillebror är hans bästa vän fast han är i himlen (storebror är nu 3,5år),och undrar om han skall få en till lillebror nångång,och visst skall han det.Är gravid igen,inte planerat dock.Vet inte om jag är redo,men blir det nog med tiden.

Kramar till alla som har änglabarn!

[Kileane]

Så oändligt sorgligt att mista sitt barn. En stor kram till dig och din familj. Och en tanke på er lille änglapojk, hoppas han har det bra nu.

[borgbacken]

Sitter och storgråter... Livet kan vara så oförutsägbart och så orättvist... En stor kram till er och kämpa vidare!

[Natasha]

Kram från mig som också mist en baby. Hon symboliseras av babyn i min avatarbild.

Skriv gärna här om du vill. En ny graviditet är både tungt och hoppfullt. Och sorgen behöver ta sin tid. Så det är säkert mycket just nu.

[timon]

tack! ja verkligen tungt med en ny graviditet,är mest orolig.Vågar liksom inte vara glad över det,eller planera nåt längre fram.
Visst är ju graviditeten en helt annan än den förra,men rädslorna sitter liksom ändå där...

[Sunflower]

Sitter här med tårar i ögonen. Är så ledsen för er skull.

[timon]

hej,tänkte skriva ett inlägg bara och berätta att jag fick ett missfall i v 12+2 så det blev en kort väntan,
glad att det ändå hände så "tidigt",har haft missfall i senare skede som varit mycket mycket jobbigare.
dubbel sorg nu,men livet går vidare visst?

[Natasha]

Jo, det går vidare. Men nog vill man få vara glad också. Stor kram.

PS. Jag har också haft många missfall. Som tur blev första graviditeten efter vår dödfödda dotter ändå lyckad.

[ina80]

Styrkekramar!!! Jag vet också hur det känns att förlora ett barn. Min lilla ängel dog i magen då jag var i 7e månaden. Hon var min förstfödda. Helt ofattbart och så totalt jä*la orättvist!! (Vi fick dock ett svar på varför det gick som det gick...) Det här var för lite över 2 år sedan (juli 2011). I fjol (augusti 2012) föddes lillebror

[Jason]

Styrkekramar

[Karpalo]

Styrkekramar

[Tigerlilja]

Kram. Jag vet också hur det känns.