Nytt barn - efter att man förlorat ett annat

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Nytt barn - efter att man förlorat ett annat

Oläst inläggav Johns mamma » 03 apr 2008, 13:57

På söndagen är det en månad sedan vi förlorade vår lilla, fina Cornelia.
Redan dagarna efter denna hemska händelse började vi fundera på om och när den dagen kommer då vi vågar/vill/hoppas på att få ett till barn... Vi kommer ju inte ifrån den här längtan efter att få ta hand om ett litet nyfött barn och eftersom vi vet att man inte blir gravid på beställning så fundrar vi ju ännu mera.
Jag skulle vilja veta hur ni andra tänkte/tänker, efter att ni förlorade ert älskade barn. Känner man när tidpunkten är "rätt"? Eller gäller det att bara "köra på"?
Jag vill inte läsa några "moralpredikningar" :wink: för vi gör ju som det känns bäst för oss, men jag vill gärna veta hur ni har tänkt och gjort.
Son född -03, ängladotter -08, son -09 och dotter -11.
Johns mamma
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 652
Blev medlem: 03 nov 2003, 10:29
Ort: Åland

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Oläst inläggav Gogo » 03 apr 2008, 14:50

Jag befinner mig i exakt samma situation som du, utom att jag inte har några barn sedan tidigare. Förlorade mitt första för tre veckor sedan. Jag har blivit nästan besatt av tanken på att försöka igen, trots att det samtidigt känns som att svika minnet av det barn jag förlorat, som att jag vill ersätta det. (Jo jag vet att det inte är så, men jag känner så.)

Vårt problem är att vi ännu inte vet om vi kan försöka pånytt. Vi måste vänta i två månader ännu på provsvar och annat innan vi vet. Så jag borde sluta tänka på det, så att besvikelsen inte blir ännu större (enorm blir den i vilket fall som helst om svaret är negativt). Men jag kan nu en gång inte.

Men jag har funderat på samma sak som du. De som förlorat barn och sedan blivit gravida pånytt - hur vågar man? Hur klarar man av den nya graviditeten? Kan man någonsin glädjas åt den? Hur rädd är man?
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Oläst inläggav Celinda » 03 apr 2008, 16:03

Hej!Skönt att se livstecken från er:)

Ska försöka berätta hur jag har upplevt det;
Ja då vi förlorade Saga var jag ju redan gravid med Storebror.Så det var väldigt omvälvande,befann mig i nått konstigt stadie säkert lätt deprimerad ännu då han föddes och då tog det tid innan jag riktigt kunde knyta an till honom....Vi hade ju just förlorat ett barn hur skulle vi klara av att älska ett nytt...det tog tid innan man helt enkelt vågade fästa sig vid honom på samma sätt som Saga...
Sen då Storebror var 5-6månader minns inte exakt så försökte vi oss på syskon för man hade längatn efter att de skulle få vara två med glädje av varandra...det tog sig direkt men slutade i MA i vecke 11.På nått sätt hade jag kännt det på mig att allt inte stod rätt till...efter det tog det nästan ett halv år innan vi började pröva på nytt och när jag väl väntade lilla syster var jag nog nojjigare än någonsin.Jag var nog väldigt glad men samtidigt kände jag nog hela graviditeten en oro och inte är den borta helt än...
Så jag skulle nog säga att när det känns bra för dig helt enkelt.Sen är det ju inte alltid så lätt att bli gravid heller.När ni känner er redo för att börja igen helt enkelt.Det är ju väldigt olika några vill börja om direkt medan andra behöver lång tid på sig att sörja...

Känn efter hur du känner,skulle du orka med en graviditet snart och samtidigt tackla sorgen och saknaden efter er dotter det är en av frågorna du måste ställa dig själv.Hoppas ni kommer fram till vad ni vill och att du känner dig trygg med ditt beslut.Oavsett vad andra säger och tycker.
Kramar
Barn: Saga *10.04 2003- +17.07 2005
Storebror 19.10 2005
Lilla syster 26.9 2007
Användarvisningsbild
Celinda
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1088
Blev medlem: 18 jan 2005, 10:28
Ort: Åland

Oläst inläggav Natasha » 05 apr 2008, 19:18

Jag vill också berätta, fast det känns jättetungt just nu då alla känslorna kommer tillbaka. Det är bara så, livet har gått vidare, men det stannar upp varje gång jag hör om någon annan i samma situation som vi var i.

När vår flicka dog i magen och jag fick hålla henne i famnen, ännu varm, men visste att hon skulle skiljas från oss och att jag aldrig skulle få se hennes blick... då förstod jag vad moderskärlek var. Att sen gå med känslan att vara mamma, att älska någon så mycket, men ändå inte få vara mamma. Det var olidligt. Jag ville bli gravid direkt. Direkt. Men vi måste också vänta på provsvar. Som tur fick vi provsvaren redan på efterkontrollen 6 veckor senare och vi satte igång att försöka.

Jag hade båda gångerna tidigare (första gången blev missfall i 12. veckan) blivit gravid på första nervösa försöket och det var så tungt att det den här gången gick månad efter månad utan att jag blev gravid.

Men, i slutändan försökte vi ändå bara 4 gånger och jag blev gravid igen i september (vår flicka dog på valborg). Då när jag blev gravid kände jag plötsligt att jag ändå inte kanske var riktigt redo ännu. Men orsaken var nog mera att jag när jag är gravid blir sjuk, väldigt sjuk. Jag hade just börjat arbeta igen, fått börja se ljusare på livet och nu skulle jag vara isolerad från omvärlden hemma i min säng i tre månader igen. Om jag hade varit frisk och glad skulle jag inte ha tyckt så. Men för mig var det bra att få sörja ifred över sommaren. Den nya graviditeten bar sen igen med sig en hel del rädslor. Och dessutom fick jag och min lilla flicka ha en sommar ifred. Så jag tycker nu att det var tur att jag inte blev gravid direkt.

Den nya graviditeten gav ändå också ny glädje och jag är också glad att vi inte väntade. Det blev perfekt som det blev. Kanske är det så för alla...

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Tilde » 07 apr 2008, 12:50

Jag vill oxå berätta.

Det tog inte lång tid innan vi ville ha ett till barn efter N, bara några dagar, hur sjukt det än låter. Inte för att ersätta, inte på något vis men för att få nåt att se fram emot, känna att livet visst oxå är positivt o för att lite fylla det stora tomrummet i vardagen N lämnade efter sig.

Vi fick rekommendationen av gynekologen att vänta ut två menstruationer, sen var det bara att köra på. Psykologen tyckte vi borde vänta ett år så att sorgearbetet skulle vara på god väg o "att vi inte skulle blanda N o det möjlige nya barnet ihop" (vilken jävla dum kommentar av en professionell mänska) men anyway, vi började försöka pånytt i mars 2006 (N föddes o dog i januari 2006).
Jag blev gravid först i januari 2007 med T. 5 dagar efter att 1 år gått sen våran lilleman dött var graviditetstestet positivt igen.
Månaderna mellan mars 2006 o januari 2007 kändes då som en evighet o ett enda j*vla misslyckas men nu efteråt e jag faktsit väldigt nöjd att jag inte blev gravid innan. Jag tro att naturen nog sköter sitt, i vissa fall.
På nåt vis var det första året ett enda hängas fast i en massa datumar o funderas på "hurdan N skulle ha varit, när sku han ungefär ha lärt sig krypa, prata, gå...", iallafall för mig.

När jag väntade T var jag livrädd under ytan, vi var nog båda , min man o jag. Vi diskuterade inte graviditeten på många, många månader fast den syndes, vi for på undersökningarna med tankarna "det kommer vad det kommer" för vi våga inte fästa oss (var väl en skyddsmekanism ifall nåt skulle vara tokigt). Vi tänkte även att ifall detta barn nu skulle dö så kunde det ju inte bli värre för vi visste ju vad förvänta oss känslomässigt, vi var ju där redan. Låter vridet jag vet, men tankarna kan minsann galopera iväg.
När undersökningar var gjorda o graviditeten på slutrakan var vi livrädda för förlossningen igen, därför blev det planerat snitt, ville inte ta några som helst risker. Så när T väl var ute var vi livrädda att förlora honom.

Alltså, kort o konsist.
Jag var först livrädd att inte få fler barn (pga att det inte var nån självklarhet för mig enligt läkarna) efter N, så när jag blev gravid var jag livrädd att få missfall eller att det skulle dö i magen, så när förlossningen närmade var jag livrädd för att förlora barnet i förlossningen, så när T var född var jag livrädd at förlora honom när han var 17 dagar.
Vi har varit rädda hela tiden o är det ännu oxå, dock inte lika starkt men nog så det känns i kropp o själ, varje dag.

Men jag rekommenderar att göra som det känns bäst för er själva o inte lyssna eller fundera vad nån annan tänker. Man vet nog när tiden är rätt.

Jag är glad att vi våga oss på ett tredje barn. Det passa oss så att säga o jag ville ge K ett levande syskon. Visst finns alltid lilla N med som lille- och storebror. Han finns i våra hjärtan o på bilder här hemma runtom o i vårt minne. Inget kan ändra på den saken.

Många kramar åt er!
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Oläst inläggav Natasha » 07 apr 2008, 23:59

Jag blir också förvånad hur er psykolog kunde säga så, Tilde. Allt jag läst om ämnet har lärt mig att proffsen också tycker man ska göra som man känner och att det inte finns någon orsak att be någon vänta.
Om man blir gravid på nytt tidigt är man bara i en ny situation och måste sörja på ett lite annat sätt. Eller hur jag nu ska säga det. Inte behöver man heller ägna så mycket tanke åt den nya graviditeten i början. Jag tänkte nog mest på min ängladotter dom första veckorna av graviditeten. (Vilket var bra, det kunde ju blivit missfall också). Sen efter ultrat i 12. veckan började jag så småningom orka tänka så den nya babyn.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Johns mamma » 08 apr 2008, 08:53

Natasha skrev:Jag blir också förvånad hur er psykolog kunde säga så, Tilde. Allt jag läst om ämnet har lärt mig att proffsen också tycker man ska göra som man känner och att det inte finns någon orsak att be någon vänta.
Om man blir gravid på nytt tidigt är man bara i en ny situation och måste sörja på ett lite annat sätt. Eller hur jag nu ska säga det. Inte behöver man heller ägna så mycket tanke åt den nya graviditeten i början. Jag tänkte nog mest på min ängladotter dom första veckorna av graviditeten. (Vilket var bra, det kunde ju blivit missfall också). Sen efter ultrat i 12. veckan började jag så småningom orka tänka så den nya babyn.


Precis så tänker jag också!!
Många människor kan vara extra klumpiga i mun (också proffessionella), när det gäller detta att "sörja klart". Fan, man kommer ju aldrig att ha sörjt klart! Sku nån säga så åt mig, sku jag nog säga något fult tillbaka...

Jag var på eftergranskning förra veckan o rent fysiskt, har vi inga hinder att försöka bli gravida så fort som möjligt igen. De va skönt att höra!

Som Tilde skrev, så tror jag också att man inte blir gravid före kroppen e klar för det. Naturen sköter nog sitt. På ett vis hoppas vi ju på att bli gravida så fort som möjligt igen, för det betyder ju att vi (förhoppningsvis) får en ny bebis att gosa med. Men på ett vis e vi ju lite rädda också, över hur vi kommer att reagera när vi får det positiva beskedet...

Jaa, de e inte lätt inte...
Son född -03, ängladotter -08, son -09 och dotter -11.
Johns mamma
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 652
Blev medlem: 03 nov 2003, 10:29
Ort: Åland

Oläst inläggav Tilde » 08 apr 2008, 11:40

Nej det är inte lätt, det blir det nog riktigt aldrig heller o jag har godkännt den saken som så.


Professionella mänskor kan vara lika klumpiga i sina kommentarer som normala mänskor (om man kan säga så :wink: ). Samma psykolog undra oxå varför jag inte kunde krama om K när min kropp o armarna värkte så jag tappa känseln i dem som jag saknade att få hålla om våran lilla N... Att krama sin då 1 1/2 åring var ju verkligen inte samma + att K var K o N var N. K:s bebitid hade vi ju vuxit ur så att säga. Jag saknade inte den som jag saknade N:s bebitid som togs ifrån oss!
Men nu kan jag lite bättre ta emot folks dumma kommentarer, inte för ett år sen än. jag tar inte åt mig sååå himla mycket (nog ändå lite).

Jag önskar er lycka till i bebiprojektet o ja håller båda tummarna upp för er skull! :)
O jag vet att du är rädd, det var jag oxå. Jag var nog mera rädd när testet var positivt med T än glad. Skitskraj! Jag som hade väntat på det nästan ett år fann mig vara livrädd o fundera på vad f*n vi hade lagt oss in på ändå...men nu e jag glad över alla mina 3 fina pojkar o skulle inte byta ut en enda dag med dem!
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Oläst inläggav Celinda » 08 apr 2008, 13:35

Johns mamma skrev:
Precis så tänker jag också!!
Många människor kan vara extra klumpiga i mun (också proffessionella), när det gäller detta att "sörja klart". Fan, man kommer ju aldrig att ha sörjt klart! Sku nån säga så åt mig, sku jag nog säga något fult tillbaka...


Ja visa människor är så klumpiga det som kunde göra mig asförbannad och ännu i denna dag om någon kläcker det ur sig till mig är det som en tant typ två veckor efter att Saga dött sa till mig då hon träffa mig i butiken "Ni är unga ännu,ni hinner skaffa flera barn.".. :shock: :shock:
Som att det skullespela någon roll?!Fast jag så sku få 10barn skulle jag alltid sörja och sakna Saga.Ett barn kan inte ersätta ett annat.
Men kärlek kan man känna till dem alla.Man ska bara gå på sin egen känsla och som Tilde och Johns mamma skrev så tror inte jag heller att kroppen tar emot en ny graviditet innan den är redo för det.Så vill man själv är det ju bara att börja.Fast det finns många människor med åsikter och uppenbarligen vissa proffesionella som inte verkar särskilt smidiga.
Rädsla och oro finns alltid men mer eller mindre så är det med barn.Då man älskar någon så innerligt gör det också väldigt ont om något händer dem.Därför är man rädd att något ska hända dem.Sen när man varit med om det värsta en gång.Så är nog rädsla ännu starkare för man vet att det kan hända mig också.
Kram till er alla!
Barn: Saga *10.04 2003- +17.07 2005
Storebror 19.10 2005
Lilla syster 26.9 2007
Användarvisningsbild
Celinda
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1088
Blev medlem: 18 jan 2005, 10:28
Ort: Åland

Oläst inläggav Gogo » 08 apr 2008, 17:50

Celinda skrev:Ja visa människor är så klumpiga det som kunde göra mig asförbannad och ännu i denna dag om någon kläcker det ur sig till mig är det som en tant typ två veckor efter att Saga dött sa till mig då hon träffa mig i butiken "Ni är unga ännu,ni hinner skaffa flera barn.".. :shock: :shock:



Det där sade läkarna på Barnkliniken åt min man medan vår son fortfarande kämpade för sitt liv. Det tog flera veckor innan min man ens kunde berätta det för mig.

En människa sade åt mig: nå det går säkert bättre nästa gång. Annars har jag gudskelov sluppit klumpiga kommentarer.

Jag har annars verkligen uppskattat de kommentarer ni som förlorat barn och blivit gravida pånytt skrivit här. Tack för att ni delar med er. Det hjälper så att veta att man inte är ensam med sina förvirrade känslor och sin längtan.
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Oläst inläggav Johns mamma » 09 apr 2008, 08:33

Gogo skrev:
Jag har annars verkligen uppskattat de kommentarer ni som förlorat barn och blivit gravida pånytt skrivit här. Tack för att ni delar med er. Det hjälper så att veta att man inte är ensam med sina förvirrade känslor och sin längtan.


Jo, de e nog skönt att skriva av sig här. Visst e de hemskt att säga, men de e också skönt att veta att man int e ensam.
Jag känner den här längtan efter en bebis hela tiden!
Son född -03, ängladotter -08, son -09 och dotter -11.
Johns mamma
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 652
Blev medlem: 03 nov 2003, 10:29
Ort: Åland

Oläst inläggav Tilde » 09 apr 2008, 20:29

Johns mamma skrev: Visst e de hemskt att säga, men de e också skönt att veta att man int e ensam.


Visst är det en skön känsla, o det får man känna, man måste ju hitta nåt positivt för att orka vidare.
För livet fortsätter o vadagen kommer emot, tro mig.
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Oläst inläggav Natasha » 19 apr 2008, 21:43

Jag tycker också att jag nu klarar dumma kommentarer mycket bättre. Riktigt bra faktiskt. Jag har fått mera förståelse för sånt sedan jag själv insett att det ibland är jättesvårt att komma på något vettigt att säga andra änglamammor. Och om det är svårt för mig så måste det ju vara jättesvårt för andra. Fast klart det finns sådana kommentarer som jag inte kan smälta också ännu.

Men det där med bättre lycka nästa gång har jag lärt mig ta som något positivt. Jag vågade faktiskt säga något liknande åt vår kusin som fick missfall just. Men jag sa det förstås på ett lite annat sätt nog.

Jag är som ni märker på gott humör just nu så jag kommer på massor med människor som sagt riktigt vettiga saker. Jag blev så positivt överraskad att så många kunde bemöta oss så bra. En riktigt obehaglig upplevelse har jag dock och den väger nästan lika tungt som alla goda... Konstigt. Men vi är känsliga.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Jenny Hill » 26 apr 2008, 18:07

Tänkte dela med mig av mina erfarenheter.
2005 miste vi en liten pojke i mitten av graviteten. Igår var det Charles födelsedag 25/4. Moderkakan hade släppt.
Jag vill bli gravid direkt igen... Det tog tre månader innan ett posetivt test. Jag blev över lycklig! Men kände snart att det skulle gå åt helvete. Jag vågade inte göra något ansträngande knappt handla. Jag "låste" in mig i hemmet. Min man såg till att jag inte växte fast i soffan där hemma. Tog mig till vänner mm. Läkaren sa att risken för att det skulle hända igen nästan inte fans.
V.24+3 Jag fick ont i magen. In snabbt spec.mvc i Lund.
Havandeskapsförgiftning!!
Inlagd.
Gjorde ctg morgon, middag och kväll. En morgon ville jag inte gå. Jag viste. Han var död. Jag grät hela vägen dit.
Tyvärr hade jag rätt vi miste Scott den 26/1-06 i V.24+5

Det tog sen ca 9 månader innan vi blev med barn igen. Dom 9månaderna var jobbiga. Ingen mens och bara ett streck på stickan.
Under graviteten med Linnéa gick jag bara hos spec.mvc. Högrisk gravitet. När vi kom till vecka 13 la vi in ultra ljud var tredje vecka. I vecka 22 började vi med ctg varje vecka. Trots detta var det jätte jobbigt psykist. Tack vare min nya medicin fick jag problem med magen. Vilket på verkade psyket och jag fick ringa ofta till spec.mvc.
I vecka 34 steg mitt blodtyck lite och dom la in mig, dock blev det snabbt bra igen. På onsdagen fixade dom ett ultraljud till mig och om allt var bra skulle jag få åka hem.
Vattnet hade minskat..
När läkaren kom sa han att: -I morgon sätter vi igång dig.
Förlosningen var psykist jobbig för hennes navelsträng låg runt halsen. Så hon dippade ibland. Man var så rädd att snubbla på målsnöret.
Den 12 Juli föddes Linnéa. Hon fick vila upp sig på Neo, men hon är fult frisk.
Idag är hon 9månader och vill bara gå och gå.
Hon är vårt mirakel.
Värt allt det hämska som hänt oss.

Så av min erfarenhet så bästemmer kroppen när man är redo för en ny gravitet.
Mamma till 5barn varav två änglabarn.
Jenny Hill
 
Inlägg: 1
Blev medlem: 25 apr 2008, 18:40

Oläst inläggav Johns mamma » 26 apr 2008, 18:42

Wow, Jenny Hill, kan jag bara säga... :( Just nu känns det som om jag aldrig sku klara av att gå igenom det du har hamnat gå igenom. Men jag har ju överlevt vår förlust av lilla Cornelia också förståss, än så länge iallafall...
Jag (vi) har iallafall kommit fram till att lita på att kroppen nog håller koll på när den är redo för en ny graviditet.
Son född -03, ängladotter -08, son -09 och dotter -11.
Johns mamma
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 652
Blev medlem: 03 nov 2003, 10:29
Ort: Åland




Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster