Närgångna frågor

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Närgångna frågor

Oläst inläggav Gogo » 05 jun 2008, 22:23

Usch, jag har idag för första gången råkat ut för nyfiket närgångna frågor där utfrågaren riktigt gottade sig i alla de eländiga detaljerna. Dessutom var tillfället att fråga ut mig helt fel valt. Det var äckligt. Jag känner mig alldeles klibbig efteråt. Tycker folk verkligen att de måste få veta allt? Och ser de inte hur jag vrider mig som en mask på kroken? Till sist sade jag att nu måste vi byta samtalsämne, men jag önskar att jag gjort det tidigare.
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Oläst inläggav Celinda » 06 jun 2008, 08:00

Kram
Stackars dig sånt kan vara jobbigt!Kan inte minnas att jag själv råkat ut för det tack och lov.Och sen silar jag nog beroende på vem jag talar med hur detaljerat det blir.Och om jag helt enkelt känner för och orkar berätta.
Men det är väldigt respektlöst av någon att bara fortsätta fråga om de ser att man är obekväm och det brukar nog märkas
Barn: Saga *10.04 2003- +17.07 2005
Storebror 19.10 2005
Lilla syster 26.9 2007
Användarvisningsbild
Celinda
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1088
Blev medlem: 18 jan 2005, 10:28
Ort: Åland

Oläst inläggav Gogo » 06 jun 2008, 08:31

Celinda skrev:Kram
Stackars dig sånt kan vara jobbigt!Kan inte minnas att jag själv råkat ut för det tack och lov.Och sen silar jag nog beroende på vem jag talar med hur detaljerat det blir.Och om jag helt enkelt känner för och orkar berätta.
Men det är väldigt respektlöst av någon att bara fortsätta fråga om de ser att man är obekväm och det brukar nog märkas


Jag försökte sila men när personen bara frågade och frågade och grävde... Usch usch usch. Kanske tror folk att de menar väl när de visar intresse?
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Oläst inläggav Celinda » 06 jun 2008, 08:56

Svårt att säga men ja kanske det finns de som menar väl.Fast det blir liksom bara fel ibland.Hoppas du slipper fler såna utfrågningar.
Barn: Saga *10.04 2003- +17.07 2005
Storebror 19.10 2005
Lilla syster 26.9 2007
Användarvisningsbild
Celinda
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1088
Blev medlem: 18 jan 2005, 10:28
Ort: Åland

Re: Närgångna frågor

Oläst inläggav Natasha » 15 jun 2008, 22:24

Kontakter med andra är nog svåra i en sån här situation. För mig har det varit tyngst när folk frågat för lite. Det tog några månader innan jag klarade av att träffa folk utan att ha obehag.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Närgångna frågor

Oläst inläggav Tilde » 23 jul 2008, 11:29

Jag har aldrig funnit frågorna gällande N på nåt vis obehagliga eller ångestframkallande utan jag har snarare mått bra av att folk frågat o funderat. Jag vill så gärna prata om våran lilla N. Har kanske bara haft normala frågor o mänskor som ställt dem...
Men när ryktet i vår lilla stad börja spridas efter våran förlust så har jag fått höra detaljer om hur folk gottat sig i det hemska som hänt oss. Ju värre saker som händer så desto "bättre" samtalsämne.
Det såra oerhört.Jag kände mig smutsig. Kändes som om folk sparkade en som redan låg sönderkrossad.
Det har lärt mig att jag inte diskuterar eller skvallra om saker jag inte har nån aning om (för det hade inte de mänskorna, verkligen inte!). Allra minst pratar jag om nån som gått bort om jag inte vet nåt.

Men skulle jag ha nån som synligt gottade på frågorna så skulle jag, ta mig fan, smälla den på truten o säga några välvalda ord. Man e så himla känslig efter sånt här o reagerar lättare på allt o tänker lätt "ja dig har det minsann inte hänt nåt åt". sanningen e att den som inte förlorat sitt barn kan omöjligen veta hur det känns!
Lätt har jag ju o säga nu förståss... jag e själv nämligen jätte känslig när det kommer till N, är fortfarande väldigt sårbar.

Kram på dig! Hur känns livet nu annars?
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Re: Närgångna frågor

Oläst inläggav Gogo » 23 jul 2008, 21:05

Tilde skrev:Jag har aldrig funnit frågorna gällande N på nåt vis obehagliga eller ångestframkallande utan jag har snarare mått bra av att folk frågat o funderat. Jag vill så gärna prata om våran lilla N. Har kanske bara haft normala frågor o mänskor som ställt dem...
Men när ryktet i vår lilla stad börja spridas efter våran förlust så har jag fått höra detaljer om hur folk gottat sig i det hemska som hänt oss. Ju värre saker som händer så desto "bättre" samtalsämne.
Det såra oerhört.Jag kände mig smutsig. Kändes som om folk sparkade en som redan låg sönderkrossad.
Det har lärt mig att jag inte diskuterar eller skvallra om saker jag inte har nån aning om (för det hade inte de mänskorna, verkligen inte!). Allra minst pratar jag om nån som gått bort om jag inte vet nåt.

Men skulle jag ha nån som synligt gottade på frågorna så skulle jag, ta mig fan, smälla den på truten o säga några välvalda ord. Man e så himla känslig efter sånt här o reagerar lättare på allt o tänker lätt "ja dig har det minsann inte hänt nåt åt". sanningen e att den som inte förlorat sitt barn kan omöjligen veta hur det känns!
Lätt har jag ju o säga nu förståss... jag e själv nämligen jätte känslig när det kommer till N, är fortfarande väldigt sårbar.

Kram på dig! Hur känns livet nu annars?


Tack för att du frågar!
Jo, det går bra. Det känns alltid svårt att svara "bra", jag vill säga "bättre" eller "okej", men på det stora hela går det nog bra. I juni var det hemskt men juli har gått bättre - det hjälpte när min man fick semester och tid att koncentrera sig på sin sorg - då slapp jag bära den åt honom. Nu är vi båda mer i balans. Jag kan till och med känna glädje och stolthet när jag tänker på mitt älskade lilla barn.
Jag vill gärna att folk frågar om lillen, men av olika orsaker finns det saker i det medicinska kring hans död jag har svårt med (hans sargade kropp, hur den var inuti, sådant). Däremot önskade jag faktiskt att folk frågade sådär mer normalt, så att jag fick berätta om mitt lilla underverk, sådär som alla mammor vill. Och när jag träffar någon för första gången efter att mitt barn dog, och som vet vad som hände men inte berör det med ett ord - då blir jag illa berörd.
Kram tillbaka!
Mamma till ett kort men klart stjärnskott och en tjock och glad prins
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Re: Närgångna frågor

Oläst inläggav Tilde » 25 jul 2008, 12:01

Gogo skrev: Jag kan till och med känna glädje och stolthet när jag tänker på mitt älskade lilla barn.

Jag vill gärna att folk frågar om lillen, men av olika orsaker finns det saker i det medicinska kring hans död jag har svårt med (hans sargade kropp, hur den var inuti, sådant). Däremot önskade jag faktiskt att folk frågade sådär mer normalt, så att jag fick berätta om mitt lilla underverk, sådär som alla mammor vill. Och när jag träffar någon för första gången efter att mitt barn dog, och som vet vad som hände men inte berör det med ett ord - då blir jag illa berörd.


Det är väldigt positivt att du kan känna glädje av eran lillis. Det är viktit tror jag.
Livet är hårt och grymt, vad kan man annat säga...
Jag hoppas ni skall få känna glädjen igen att vänta och föda ett litet liv samt älska, sköta och uppfostra.

Det var det jag menade, normala frågor som man svarar på som vilken mamma som helst.
Jag vill oxå kunnanämna och prata om våran N som K och T, lika mycket har jag burit honom 9 månader och fött o ansat honom som våra andra två vi nu har hemma med oss. Jag önskar folk inte skulle undvika o prata om honom eller haija till då jag gör det, för han e lika mycket vår son o tillhör syskonskaran. Han e bara inte med oss konkret, kroppsligt, fysiskt, ja hur ska man säga...

Jag pratade här om dagen med en pappa på gravgården, han förlorade sin son för 2 år sedan i en bilolycka, han blev 24 år. Hans sons kompis dog för 1 månad sedan i en sjukdomsattack så att säga, han hade en elakartad magsjuka, han blev 27 år.
Jag blev rädd och det fick mig att tänka, kan jag nånsin leva utan rädslan att förlora ett barn till? När tar det slut? Skall jag gå hela mitt liv och vara rädd? Kommer jag att vara lika rädd om/när jag får barnbarn? Frågorna e stora o skrämmande.
Man skall aldrig ta nåt förgivet.

Sköt om dig Gogo.

Jag tänker ofta på er andra änglamammor.
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Re: Närgångna frågor

Oläst inläggav Åsa K » 02 aug 2008, 09:29

Känner igen den där rädslan som blir kvar - tänk om det händer något åt mina andra barn, nu eller om 20 år. Alla föräldrar känner väl lite så, men kanske änglaföräldrar ännu lite mer, för man vet ju liksom att det kan hända?

Förra hösten, tre år (!)efter att vi förlorat Elvira, märkte jag att sorgearbetet var slut. Inte så att man inte saknar eller gråter ibland, men det aktiva sorgearbetet var förbi. Ändå kan jag ibland haja till när folk frågar hur många barn jag har. Då "silar" jag, beroende på person och tillfälle, så ibland blir svaret "två", ibland blir det "två plus en liten ängel." Men varje gång jag utelämnar Elvira känns det lite som att svika henne. Borde bli mer rakryggad...
ängladotter -04, döttrar -05, -07
Åsa K
Silvermedlem
 
Inlägg: 80
Blev medlem: 04 jul 2006, 18:01



Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 6 gäster