När blir ett barn "ett barn"?

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav anonym » 14 mar 2009, 11:13

Hej, och ursäkta den lite flummiga rubriken. Jag har i flera år brottats med tanken, när blir ett barn ett barn? Går det att fastställa en gräns, t.ex en viss graviditetsvecka? Jag undrar fortfarande, eftersom jag våren 2005 drabbades av ett utomkvedshavandeskap (onödigt långt namn på en väldigt traumatisk upplevelse). Just då visste jag inte ens om att jag var gravid, fick plötsligt en dag kraftiga smärtor i buken. Åkte till akuten, där de efter två timmars undersökningar konstaterar att det sannolikt är blindtarmen ("annars skulle du må mycket sämre..." sade de). När jag väl opereras så ser de att blindtarmen är helt frisk, men det blöder mycket i buken ändå. Opereras i två timmar efter det, det var alltså frågan om ett utomkvedshavandeskap. Hade aldrig hört talas om detta tidigare. Blev väldigt chockad av denna upplevelse, eftersom jag bokstavligen höll på att förblöda till döds den där dagen... Tänk om jag hade farit hem i stället för att söka vård...

Månaderna efteråt och åren som följde tänkte jag mer och mer på detta, att det var ett början till liv jag hade inom mej. Ett liv jag inte lyckades beskydda.Ett början till liv, men kan man kalla det ett barn? Läkare och medicinsk personal vill ju så gärna prata om foster eller embryo... Men jag fick inte ro i mina tankar, förrän jag accepterade att det var en liten människa jag bar på, istället för en obestämbar cellklump. Ingen kunde heller berätta för mej hur länge jag hann vara gravid innan äggledaren gick sönder..

Jag har lidit så mycket av det faktum, att denna graviditet (som var i äggledaren i stället för livmodern) inte kan betraktas som det var det var-nämligen en graviditet. Har gråtit många tårar över detta "barn" som jag aldrig visste om att jag bar på och som jag inte kunde beskydda, ta hand om. Det är ju det man vill, hur litet barnet än är, vill man in i det sista beskydda det från allt ont. "Förlåt att jag inte kunde rädda dej, om jag bara hade kunnat rädda dej, förlåt Lilla Människa".

Det lämnar så många frågor obesvarade; kommer aldrig få veta.

Har försökt söka svar på frågan om jag "får" kalla detta ett änglabarn?

Och ursäkta att jag postar anonymt, men det är ännu i denna dag så känsligt att tala om detta. :unsure:
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav Tilde » 14 mar 2009, 22:07

Ditt inlägg har fått mig att fundera, mycket.

Din fråga är svår, men intressant. Jag tror man får olika svar beroende på vem man frågar.
Jag vet heller inte hur jag skall svara för att få orden att falla rätt, för att inte såra någon.
Men jag tycker du skall lyssna till ditt inre, hur du känner, det är det som betyder mest. Låt andra tycka och tänka vad de vill, det är mera deras problem.
I medicinskavärlden är det rätt kallt, där pratas det om foster och embryon. Som om de är något okänt. Och visst, läkarna känner ju varken patienten i fråga eller dess embryo, foster eller barn. Allt som oftast. Enligt medicinska världen är ett barn först livsdugligt utanför livmodern efter vecka 24. De ser och hör så mycket och patienterna kommer och far, dag ut och dag in. Men visst finns det undantag.

Jag kan bara prata för min egen del, ingen annans. Jag har aldrig varit med om ett missfall men jag har väntat vårt barn i 40 veckor, fött honom, fått hålla honom, titta honom i ögonen, förstått att han är vår egen, ta hem honom och spendera vardagen med honom i 18 dagar. Sedan förlorat honom.
Men jag drar alla som förlorat sitt barn under samma kam. Vare det sig sen var i tidigt fosterstadie, mitt i graviditeten, i förlossningen och hela den tiden man fått med sitt barn efter förlossningen. Minuter, timmar, dagar eller år.

Du har två saker att sörja, chansen att få bli mamma och att du tänkte stryka själv med den dagen. Det är stora saker.
Jag tycker du har rätt att prata om änglabarn om det känns bra för dig, om det ger dig sinnesro, för det är det som väger tyngst sist o slutligen.Vad andra tycker och tänker är en bisak. Den som inte förlorat sitt barn kan omöjligen veta hur det känns för en änglamamma, omöjligen. Den känslan går inte att beskriva med ord.

Jag titta en dag på en av mina favorit serier i tv:n, i den delen handla det om en mamma som förlorat sitt barn. Serien är fiktiv men orden rollfiguren sa var väldigt beskrivande. De stämde precis och jag har tänkt på dem mycket de senaste dagarna, hon sa såhär:

Kun menetät vanhempasi, sinusta tulee orpo.
Kun menetät puolisosi, sinusta tulee leski , mutta,
kun sinä menetät lapsesi, sille ei ole nimeä.
Senast redigerad av Tilde 16 mar 2009, 12:53, redigerad totalt 1 gång.
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav Natasha » 15 mar 2009, 16:14

Många kallar missfall änglar. Jag har haft två missfall och ett dödfött barn. Det är dina egna känslor som bestämmer, ingen annan! Själv räknar jag mitt första missfall som en liten ängel, min dödfödda dotter som ett änglabarn och mitt senaste missfall som "bara en cellklump". Ängeln hade funnits i mina tankar i 8 veckor (12 graviditetsveckan), änglabarnet i mina tankar i 22 veckor (26. graviditetsveckan) och "cellklumpen" i mina tankar i 3 veckor. Sen beror det massor på hur svårt det varit att få barn efteråt och så vidare.

Enligt lagen i Finland är ett foster som dör ett dödfött barn (och inte ett missfall) om mamman varit gravid 22 fulla veckor eller babyn är över en viss storlek (jag tror det var 500 gram). Det betyder att man får mammaledigt 105 vardagar osv. Det här har enorm psykologisk betydelse. I Sverige måste man varit gravid 28 veckor för att babyn ska räknas som en baby och inte ett missfall. Jag ryser vid tanken att min underbara dotter som vi höll i famnen och begravde skulle räknas som ett missfall i Sverige.

Jag vet inte om du alls får något ut av vad jag skriver. Jag vet inte om du vill att jag ska säga att du inte ska känna skuld för det var så tidigt i graviditeten. Så jag vill bara ge dig en stor, stor kram. Hoppas du hittar någon att prata med.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav Natasha » 15 mar 2009, 17:19

Tilde skrev:Kun menetät vanhempasi, sinusta tulee orpo.
Kun menetät puolisosi, sinusta tulee leski , mutta,
kun menetät lapsesi, siihen ei ole nimeä.


Vad fint sagt! Det borde absolut finnas ett namn. På svenska finns förstås inte heller orpo, bara att man är föräldralös. Och barnlös är inte samma sak som att man förlorat ett barn. Jag undrar varifrån ordet änka, änkling kommer.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav pinga » 16 mar 2009, 16:51

Jag tycker också att det helt och hållet är du själv som avgör om det var ett barn du bar på eller något annat. Jag var i graviditetsvecka 16 då jag fick veta att mitt barn dött i vecka 13+3. Jag födde honom och fick se honom. Han var helt fullständig och så fin... :love: För mig var han ett mycket litet barn, och ingenting annat!Jag struntar fullständigt i att han medicinskt var ett foster och ett missfall.Han är ännu i våra tankar, och kommer alltid att vara, vår lilla pojke som inte fick leva och växa i mig... :ledsen:
Bild

Bild

Bild
pinga
Guldmedlem
 
Inlägg: 225
Blev medlem: 05 sep 2006, 14:26
Ort: västra nyland

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav anonym » 17 mar 2009, 13:07

Hej kära TS! :kram:
Jag har ganska nyligen genomgått ett utomkvedshavandeskap o. känner att den psykiska bearbetningen nu pockar på så kanske jag kan bidra med något. Svår fråga detdär, i mitt fall var jag medveten om att jag var gravid, men hade blött ända sedan jag fått plus på stickan så på ett vis hade jag redan sörjt det lilla livet som inte kom till oss. Men hoppet fanns ju ändå kvar ända in i det sista men jag förstod ju direkt läkarna började prata om utkomkveds att det inte fanns något att göra. Det som jag då inte tänkte på (var mest nervös över nedsövningen o. operationen) var att fostret ändå kanske var vid liv då ännu, att jag på sätt o. vis kanske utförde en abort. Men det handlade ju just då om att välja, jag eller det lilla fostret som ändå inte skulle haft en chans till överlevnad genom att det genom ödets(?) nyck blivit placerad på en sådan plats där det inte fanns möjlighet till att växa. Men genom att växa sig alltför stor skulle den i sinom tid ha riskerat mitt liv.

Så JAG tänker kanske inte på det som ett barn, men klart att jag meddetsamma jag fick plus på stickan började drömma o. fundera, det tror jag varje kvinna gör, hur detta lilla foster förhoppningsvis skulle kunna utvecklas till en hel liten människa. Men har tyvärr hamnat o. bli realist i o m att jag oxå har missfall i bagaget, vilket innebar att jag inte tog någonting för givet utan hoppades bara på att det skulle gå bra.
Men visst tänker jag nu o. då tanken att om ägget bara skulle ha placerat sig på en annan plats skulle jag just nu ha kunnat vara en lycklig nygravid, istället hamnade vi tillbaka på ruta ett. Att min kropp spelade oss ett så fult trick att jag nu har ett sår på buken o. ibland får lite ångest o. rädsla över att våga bli gravid igen.

Men jag tror TS att traumat är större för dig eftersom graviditeten kom som en chock för dig, du hann ju aldrig ens glädjas över det innan det var borta. Om jag förstod dig rätt så fick du reda på din graviditet efter op, du for in till sjukhuset i den tron att det var blindtarmen. Sen tror jag dock inte att ditt "barn" kunde ha varit särskilt stort, mitt var ca 9:e veckan när det opererades o. då hade det redan förstört min äggledare så pass att den togs bort. Så antagligen var ditt "barn" ungefär i samma veckor.
Som avslutning kan jag väl säga att för min del blir ett barn "ett barn", när jag börjar känna sparkar o. när magen har växt såpass att jag själv o. omgivningen kan se det. Allt före 12:e veckan är definitivt inte ett barn för mig, vet ju hur det kan gå o. skulle inte orka genomgå processen med att försöka bli gravid om jag skulle tänka att jag varenda gång har mist ett barn... :ledsen:

Valde att skriva anonymt i detta ämne men om du TS skulle vilja diskutera detta mera kan vi säkert fixa så att vi kan pm:a varandra på ngt vis.

"lilla hjärtat"
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav anonym » 18 mar 2009, 21:35

Tack för många fina tankar!

Det går absolut inte att jämföra ett utomkveds med de fall där barnet dött när det varit så att säga fullgånget. Den smärtan måste vara helt obeskrivbar, och jag vill understryka att jag verkligen känner med er som mist ett barn.

Visst vore det enklast att tänka som så, att eftersom det var så tidigt i graviditeten, så var det nog ändå inget barn. Men ändå har jag blivit tvungen att sörja det som det skulle kunna ha blivit, för att komma vidare. Så jag har väl kommit fram till det, att för mig var det en liten liten ängel-någon, vars betydelse var att få mig att stanna upp och tänka efter vad som är viktigt här i livet. Vid min följande graviditet (som jag var ytterst medveten om...) gjordes ett tidigt ultra, redan i v.5 och då kunde man uppfatta "hjärtat" som pulserade på den lilla varelsen som nog mest liknade en räka. Så nog börjar det tidigt nog. Men som sagt är jag medveten om skillnaden mellan att vara tidigt i graviditeten och i ett senare skede av graviditeten (där "fostret" har en chans att överleva utanför livmodern).

Att prata om ett utomkvedshavandeskap är väldigt svårt, dels för att många inte vet vad det innebär, dels för att det just därför kan bli så psykiskt tungt för den drabbade-kan känna sig så ensam i sin förvirra de värld av frågor.

//Trådstartaren "Sömnlösa Nätter"
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav minezza » 03 apr 2009, 21:07

Jag blev gravid medan jag använde nuvaring, men visste inte av det innan jag fick missfall. Jag hade använt 2 ringar i rad, så det blev sammanlagt 8½ vecka mellan ringmens och MF, jag har ingen aning i vilken vecka jag var. Själva missfallet var lite som att föda, med smärtsamma sammandragningar i livmodern, helt annorlunda än vanlig molande mensvärk. Det var ju antagligen inte så långt gånget, men jag väljer att kalla det ett tidigt MF, för att skydda mej själv och inte känna så stor sorg, på det sättet som du beskriver, för att jag inte kunde skydda det lilla som växte i mej. :|

Så jag tycker att det är upp till var och en vad man vill kalla ett barn, en cellklump eller vad som helst.
minezza
Guldmedlem
 
Inlägg: 161
Blev medlem: 25 jan 2009, 19:15

Re: När blir ett barn "ett barn"?

Oläst inläggav Tigerlilja » 14 apr 2010, 19:17

Jag hade haft lite blödningar i en vecka, gick till gynekologen som tog graviditetstest, ett utomkvädeshavandeskap konstaterades på Kvinnis och jag for hem. Ett par dagar senarebörjade jag må dåligt, tänkte gå till taxin men svimmade på vägen. Jag åkte in med ambulans och stannade över natten. Följande dag visade blodprov att embryot själv försvunnit ur min kropp, så jag slapp operation. Jag hade varit i sjätte veckan.

Jag hade ett barn från tidigare och har aldrig upplevt att det här var ett barn. Jag såg liksom att det blivit ohjälpligt fel från början. Vi hade försökt få bli gravida i ett år och läkaren sa bara att det visar att jag alltså kan bli gravid och säkerr blir det snart igen - vilket jag blev. Jag tror alltså att jag ser det som att naturen gjorde ett misstag som sedan själv korrigerades.

Men, däremot skulle jag aldrig klara av att avbryta en vanlig graviditet i den veckan. Då skulle jag nog se att det är ett barn och för alltid fundera på hurudant det hade blivit. Det lilla embryot hade ju aldrig blivit ett barn.

Men hur TS eller någon annan ser på sitt utomkvädes är nog personligt och sorgen ska respekteras. Alla som förlorat ett barn under graviditeten eller senare och också de som aldrig fick ett barn har rätt att sörja det som inte blev, det de blev tvungna att avstå från.
Dotter -98, son -06, son -08, ängladotter -11, dotter -12
Användarvisningsbild
Tigerlilja
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1878
Blev medlem: 07 jan 2006, 13:34
Ort: Helsingfors



Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster