Berättelsen om Aku

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Berättelsen om Aku

Oläst inläggav Westan » 04 jan 2006, 15:44

På söndagen den 27 hade jag ont i magen och ryggen men tänkte att det bara berodde på att jag jobbat för hårt. Det onda kom och gick och blev regelbundet men jag förstod ändå inte att det var värkar och att förlossningen satt igång... halv fem på måndagsmorgonen gick jag på wc och märkte att jag blödde. Då förstod jag att det inte var ok så jag väckte gubben som ringde ambulans. Lite över kl 6 var vi på sjukhuset o då var det en minut mellan värkarna. Barnmorskan eller kanske det var läkaren försökte kolla med ultraljud hur barnet hade det men han hade sjunkit så lågt att de inte kunde kolla nåt alls. De sade åt oss att han föds nu och det är inget att göra åt det. Jag var i vecka 25 och tänkte genast att barnet kommer inte att klara sig. Förlossningen gick bra fast jag var helt snurrig av all lustgas, jag minns knappt vad som hände. Vattnet gick i en krystning, blötte ner halva personalen :wink: och Aku kom ut med rumpan före... Personalen sprang iväg med Aku men sade att det såg rätt bra ut. Aku föddes 28.11 kl 7.40. Vägde 810 gram och var 40 cm lång.

När barnläkaren kom berättade hon att han mådde så bra han kunde. Hon varnade att de tre första dygnen var avgörande men att allt ändå såg bra ut just nu. Vi blev förda upp till avdelningen och därifrån fick vi fara till Keskola (intensivvårdsavdelningen för nyfödda) och se på vår son. Det var en liten, liten apunge som låg i kuvösen och jag hade väldigt svårt att förstå att han var min och att magen ver tom. Jag hade ju bara kommit till sjukhuset för att det gjorde så ont, nu var det fixat så då kunde jag väl fara hem och fortsätta vänta? Jag hann inte riktigt förstå... Gubben åkte hem på eftermiddagen och jag gick mellan avdelningen och Keskola. Trots allt såg det bra ut.
Nästa dag, tisdag, kom gubben vid lunch, när vi gick upp till Keskola hade de just satt en kateter åt Aku som skulle förse honom med näring. Det hade gått bra. Mellan 14-16 får man inte vara på Keskola för då byts personalen och diverse åtgärder görs så vi åkte ut på stan för att få lite frisk luft. Lite före fyra när vi var påväg tillbaka ringer gubbens mobil och det var från sjukhuset. Aku hade blivit dålig. Vi skyndar tillbaka.

När vi kommer till Keskola är personalen allvarlig och säger att de har gjort allt de kunnat men att Aku nu dör. De hade nöddöpt honom som jag önskat. Nu tog de ut honom ur kuvösen och vi fick hålla honom i famn medan livet sakta gled ifrån honom. Just när jag börjat förstå att jag hade en son förlorade jag honom.
Utan någon synbar orsak hade Akus lungor börjat blöda vid tretiden och det gick inte att stoppa. Lungorna var allt för omogna och hans lilla kropp hade inte tillräckligt med koaguleringsförmåga. Aku dog 29.11 kl 16.40.

Vi åkte hem mot läkarnas rekommendationer. Gubben ville inte stanna på sjukhuset och jag ville inte vara ensam. Följande dag, onsdag, åkte vi tillbaka och pratade med barnläkaren, socialarbetaren och sjukhusprästen. Vi bestämde att vi skulle hålla jordfästningen i sjukhusets kapell med sjukhusprästen följande vecka. Aku skulle obduceras först. Vi bestämde att vi skulle låta kremera honom och strö askan hemma och plantera ett träd till Akus minne.
På fredagen åkte jag till sjukhuset för att ännu få se Aku. Jag hade velat hålla honom i famn mot bröstet, som man håller småbarn, men han hade obducerats och jag insåg att det inte inte gick. Men jag satt en lång stund och såg på honom, pratade med honom, sjöng för honom och bad för honom. Det var en stilla stund för avsked, bara han och jag. Han var inte vacker men han var min. Moderskärleken hade vaknat.
Jordfästningen var vacker. Jag hade sytt ett ljusblått lakan med spets som jag bäddade in Aku med i kistan, jag hade skrivit ett brev till honom och kopierat en vaggvisa som jag lade med i kistan. Det var sånt som kändes viktigt.

Nagu är ett litet ställe med underbara människor som bryr sig om och vågar visa det. Jag har fått kramar av så många att jag tappat räkningen och av folk jag knappt känner! Jag är helt förbluffad av vilken reaktion hela bygden haft! Det är en svår sak när barn dör men nu kan jag säga att jag är glad att Aku inte levde längre för att sen dö ändå. Vi har inte förlorat ett barn vi kände som person vi har mest förlorat förhoppningar och tron på vad som ska komma. Jag har varit arg, verkligt arg på att jag förlorade min graviditet, förlorade magen som just börjat synnas, förlorade födelsen i mars... Nu är jag mest avundsjuk på alla som har sin graviditet kvar.

Jag fick mammaledigt för att graviditeten gick över 22 veckor så jag är ledig länge än, vilket är skönt. Jag har fått mens och nu börjar vi försöka göra Aku till storebror.
Vi mår bra och livet går vidare.
Änglason nov. 2005
Passar på att leva livet medan jag väntar på mirakel
Användarvisningsbild
Westan
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 579
Blev medlem: 16 jul 2005, 19:53
Ort: Väståboland

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Oläst inläggav Monika » 04 jan 2006, 16:06

Åh,kära dig, ord blir så fattiga........

An angel in the book of life
Wrote down our baby`s birth..
And whispered as she closed the book
Too beauteful for eart...


Du har mina kondulancer og styrka kramar till dig o din familj!
Monika
 

Oläst inläggav Westan » 04 jan 2006, 16:15

Tack Monika. Det var en verkligt vacker vers! Så beskrivande!

Jag vet att många kommer att fälla tårar när de läser om Aku men jag vill ännu tillägga att jag o gubben inte tycker att det är synd om oss. Det gick så bra det kunde under omständigheterna och vi har så mycket bra kvar. Det finns så många som har och har haft det mycket mycket värre.
Visst har jag dåliga dagar men på det stora hela är jag tacksam. Tacksam för att Aku inte led, för att det gick så snabbt, för att vi har varann med gubben, för att vi har så många härliga släktingar och vänner, för att vi har möjligheten kvar att få flera barn, för att vi vet att vi kan få barn.
Änglason nov. 2005
Passar på att leva livet medan jag väntar på mirakel
Användarvisningsbild
Westan
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 579
Blev medlem: 16 jul 2005, 19:53
Ort: Väståboland

Oläst inläggav Joan » 04 jan 2006, 16:31

Jaa, du har rätt att tårarna faller då man läser din berättelse.. :cry: :cry:
Styrkekramar till er!!
Bild
[/url]
Bild
[/url]
Bild
Användarvisningsbild
Joan
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1116
Blev medlem: 19 okt 2004, 17:34
Ort: Esbo

Oläst inläggav butterfly » 04 jan 2006, 16:36

Det gör det verkligen, ( att tårarna börjar rinna) ! Verkligen sorligt!
Användarvisningsbild
butterfly
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1634
Blev medlem: 23 okt 2005, 14:29
Ort: Salo

Oläst inläggav Skruttan » 04 jan 2006, 18:02

Jag har varit med om en liknande händelse dock med den ändringen att jag gick full tid ut och babyn (en pojke) dog i min mage troligen natten/morgonen då jag hade beräknat datum.
Dagen innan hade vi 3-års kalas för min äldsta dotter (som idag snart fyller 6) och då rörde sej babyn precis som förut. Måndagen kom och jag vet inte i vilket skede jag började märka att allt inte stod rätt till. Försökte väcka babyn men ingenting hände. Samma sak hände med min äldre dotter och vi åkte in till Jorv men hon sov så tungt och vaknade därför inte... men allt var okej med henne. Nu kände jag ändå på mej att det här inte var samma sak. Sagt och gjort, vi ringde Jorv och så åkte vi in. Barnmorskan kom och gjorde ultraljud och inget hjärta pickade på som det borde ha gjort. En läkare kom också in och kollade och konstaterade samma sak som barnmorskan gjort. Så vi fick det dystra beskedet att vårt efterlängtade barn hade dött :cry:
Förlossningen sattes igång och det gick till följande förmiddag innan vår son föddes. Fick all epiduralbedövning jag behövde för att inte behöva må värre än jag redan gjorde. Dock var läkaren (en ung kvinna) inte den mest skickliga på det, vet ej sen om det var omständigheterna som gjorde henne "dålig", men hon fick prova 4ggr innan hon klarade av det. Och det var på håret att jag bett henne flyga och fara... Vet nu i dagens läge att det alltid är 2st anestesiläkare på jobb tillika.
Det bästa vi kunde göra då han var född var att få hålla honom. Fick också en del foton från sjukhuset. Åkte sen hem på kvällen för ingen av oss ville vara kvar. Inget fel har de heller hittat, så den allmänna förklaringen är: plötslig spädbarnsdöd.
Vi begravde honom i Esbo, i en urnegrav och vår äldre dotter var med hela tiden. Enda gången hon inte var med var på begravningens morgon då vi var till Jorv och gjorde i ordning vår son för kistan.

Nu väntar jag mitt 3:e barn och har ca 7 veckor kvar till förlossningen. Kan bara säga att jag bävar för de sista 2-3 veckorna. Går på extra koll till Jorv mödrapkl och har tänkt be dem sätta igång förlossningen tidigare. Det hoppas jag verkligen att dom gör!!! Jag vet ju att jag kan få friska barn men osäkerheten finns ändå där...

Efter detta har jag fått höra att många fler varit med om typ liknande händelser men ingen pratar ju om det. Förstår ju att det är en jobbig händelse för det är det ju.

Och jag hoppas att du Jeanette och din man snart blir med barn igen och att allt går vägen denna gång!
Det tog min sambo närmare 3 år innan han ens var mogen att försöka få ett barn till men som jag skrev så är vi rätt nära nu :)
Bild
Bild
Skruttan
 
Inlägg: 68
Blev medlem: 14 okt 2005, 10:19
Ort: Esbo

Oläst inläggav Westan » 04 jan 2006, 18:25

Jag har hört om de som förlorat sina barn i magen och jag är glad över att jag fick föda ett levande barn för jag kan inte föreställa mig hur man orkar o klarar av att föda när man vet att barnet redan är dött. Bevisligen klarar man av det och överlever men just då, där i den grymma sorgen och frustrationen över att inte kunna väcka barnet till liv igen... :?:
Jag har blivit lovad mycket effektivare uppföljning under nästa graviditet och möjlighet att bli sjukskriven från dag ett för att undvika alla "om". Jag kommer att vara mycket mera allärt och fundera mycket mera på vad som känns nästa gång.

Kika: Jag kan bra förstå att du vill sätta igång förlossningen lite tidigare för säkerhets skull och jag kan inte se någon orsak till varför du skulle nekas det.
Jag håller tummarna!
Änglason nov. 2005
Passar på att leva livet medan jag väntar på mirakel
Användarvisningsbild
Westan
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 579
Blev medlem: 16 jul 2005, 19:53
Ort: Väståboland

Oläst inläggav Tant gredelin » 04 jan 2006, 21:42

()
[]
[]
[]

Tänder ett ljus för Aku! Det känns svårt att förstå hur det känns att förlora ett nyfött barn.
Kramar!
Har tre flickor
Tant gredelin
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1651
Blev medlem: 09 mar 2004, 13:25
Ort: Österbotten

Oläst inläggav acasia » 04 jan 2006, 22:40

:cry: :cry: :cry: Sitter här och gråter.....

.....och Monikas vers, den är så vacker..... :cry: :cry: :cry:
Minns gårdagen, dröm om morgondagen, lev idag!
Användarvisningsbild
acasia
Kvalitetskontroll-tant
Kvalitetskontroll-tant
 
Inlägg: 10120
Blev medlem: 19 okt 2003, 20:35

Oläst inläggav Monika » 04 jan 2006, 23:28

Kjära Janette o Kika:Tack för att ni delade era historier med oss om eran änglar.
Monika
 

Oläst inläggav Titte » 05 jan 2006, 12:11

()
[]
[]
[]
[]


Tänder ett ljus för era Änglabarn.
Användarvisningsbild
Titte
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5108
Blev medlem: 30 mar 2005, 13:30
Ort: Vasa

Oläst inläggav Christina » 05 jan 2006, 21:19

Vet inte riktigt vad jag ska skriva... Vissa saker finns det inga ord för.
Önskar er allt gott framöver!
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Christina
 
Inlägg: 55
Blev medlem: 26 jan 2004, 21:19
Ort: Åbo

Oläst inläggav Liljan » 05 jan 2006, 21:39

Finner inte heller ord... :cry: :cry: :cry:

Vill bara sända stora styrkekramar åt både Janette och Kika! Ni har båda kommit långt som kan se så positivt på framtiden! Lycka till!!!
Barn: son f.12.3.99 och dotter f.30.10.03
Liljan
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 2820
Blev medlem: 13 apr 2004, 11:16
Ort: Österbotten

Oläst inläggav *Älvan* » 06 jan 2006, 12:55

Här sitter även jag med tårar i ögonen.. :cry: :cry:
Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle känna mig i den situation ni varit/är i..Jag tycker bara att ni är så starka,båda två!Och alla andra där ute som mist ett barn och kämpar vidare..Jag önskar er båda lycka till i fortsättningen!! Tack för att ni delat med er till oss av era berättelser,eller era liv!!
Användarvisningsbild
*Älvan*
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3106
Blev medlem: 11 feb 2005, 23:16
Ort: Helsingfors

Oläst inläggav Bellissima » 06 jan 2006, 15:23

Jaa, vad kan man annat än att gråta! *snyft*
Jag sänder er en varm tanke och era små änglabarn med!!!!! Och hoppas att ni ändå kommit starkare ut ur era upplevelser, det låter ju nog så på ert sätt att berätta om det, fint och så enkelt, rakt av liksom. Men det blir väl så, man kan inte krusidulla till något så oerhört...ja, hemskt måste jag väl skriva för det är det jag tänker...

Kram till er!!
Bellissima
Silvermedlem
 
Inlägg: 84
Blev medlem: 10 nov 2003, 14:14
Ort: Österbotten

Nästa


Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster