Vårt älskade barn, vårt allt.

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Vårt älskade barn, vårt allt.

Oläst inläggav Tilde » 05 apr 2006, 14:24

Detta år har varit glädjens och sorgens år för vår familj. Vi fick och förlorade vår andra son. Han blev 2 veckor och 3 dagar gammal.
Våran lilla Noah var beräknad den 4.1.2006, förlossningen startade även då men han föddes torsdagen den 5.1.2006 kl 11.04.
Förlossningen var av modellen "längre", ca 22 h, men den var ändå kort jämfört med hans storebror som varade i 37,5 h och slutade med akut snitt. Allt framskred bra men i slutet av krystningsskedet började hans hjärtljud gå ner. Han hjälptes ut med sugkopp. Barnmorskan trodde att det var pga att navelsträngen satt runt halsen. Den var dock så lätt runt halsen att de fick den över hans huvud. Det kan ju ha varit därför hjärtljuden gick ner, vad vet jag...misstänker ändå att det var pga det ingen visste då.
Noah var jättefin, en lång och smal kille. Det första barnmorskan sa när hon lyfte upp honom på min mage var "de var en lång o smal pojke det!". Strategiska måttena var 3620 g och 50 cm. Han måste ha varit mycket längre men hon ides ej dra ut honom utan satte på högt 50 cm. Moderkakan hans lär ha varit formad som ett hjärta...
När 3 dagar hade gått på BB skulle vi skrivas ut. Hur det nu råkade sig så var det en barnkardiolog som granskade honom och konstaterade att han var en aning gul. Bilirubinet var högt så vi fick stanna i 3 dagar till. Annars fick han "friska papper". Allt var bra sa de. Bilirubinet var högt pga att han föddes med sugkopp.
Vi slapp hem 11.1.2006. Allt var fortfarande bra och barnläkaren fann inga fel på honom, han åt bra, gick upp i vikt och var en nöjd och snäll pojke.
Dagarna hemma gick bra, nätterna sov vi rätt bra, vaknade vid mattider. Vi levde ett normalt underbart familjeliv och började hitta vår väg i vardagen. Storebror Kevin var 1 år och 7 månader.
Den 18.1.2006 kom de hem från rådgivningen och gjorde en första granskning. Allt var bra och Noah hade fått upp 90 g på 1 vecka.
Vi ville åka till min pappa till Tavastehus och i och med att Noah och jag mådde bra så fick vi lov till det. Vi åkte följande dag, torsdagen den 19.1.
Noah åt och sov och sällskapade som vanligt. På lördagen var han en aning orolig, jag antog att det var pga magen, jag masserade honom och han lugnade sig varje gång, han fick magen att fungera. Natten mellan lördag och söndag var han en aning orolig vid mattiderna så jag for ner till vardagsrummet för att sova med honom så att Kevin skulle få sova ostörd. Söndagen förflöt normalt och jag gav cuplaton och magmassage när han var lite orolig. Han sov dock så bra att vi slapp ut och åka bil på tumis jag o min pappas sambo och gubbarna var "barnvakt".
Mellan 18-19 åt han som normalt men han grät en del efter maten, han sov dock 19.15-20, han började gråta och vaknade. Jag gick i dushen och min pappas sambo vyssjade honom i famnen, han lugnade sig. Kevin somnade vid 21-tiden. Noah började plötsligt gråta häftigt en liten stund efter det. Han grät ca 10 min och jag försökte bjuda bröst åt honom men han gallskrek och vägrade ta emot det. Plötsligt blev han gråaktig i hyn,kallsvettig och slapp i hela kroppen! Jag kände att allt inte stod rätt till, såhär skulle det inte vara. Jag ringde till BB där de sa att det är fullt normalt att bebisar kan tappa färgen en stund om de gråtit häftigt, även om det bara var 10 minuter. De antog att han har i magen som jag oxå...vi fick instruktionerna att lägga värmepåse på hans mage och ha honom mot axeln uppåt och vila. Han skulle nog kvickna till och vilja äta snart...Så gjorde vi. Noah låg på sin pappas axel coh var grå, slapp ock sval om händerna. Värmepåsen hjälpte inte och han fortsatte sitt grötaktiga gråt, det lät som om han var i sömnen och orkade inte gråta men hade så ont att det kom ändå...det var hemskt, jag glömmer det aldrig!
Det var inte länge jag såg på det,kanske5-10 minuter, han försökte en gång lyfta upp sitt lilla huvud och blev en aning rosig om kinderna men det var allt, jag satte fast hans ena öga med fingret och det blev så. Jag ville fara och visa honom till hälsocentralen. Jag ville inte ha honom sådär inför natten. Vi bestämde oss för att åka och visa upp honom. Jag la honom vid öppna spisen på golvet, tänkte det skulle vara varmare för honom där när jag skulle byta blöjan. Han hade kakkat. När jag tog bort blöjan var hans ändtarmsöppning riktigt gredelin och pilin hade dragit ihop sig till en mörk boll. Jag visste att nu var nånting riktit på tok. Han andades ändå lugnt.
Min man kom ner med hans utekläder och började klä på honom, jag gick på vessan. Plötsligt hör jag hur min pappas sambo skriker "herrajumala, sillä on ihan siniset huulet!". Jag rusade ut ur vessan och jag glömmer aldrig min mans ansiktsuttryck när han kom emot mig med Noahs slappa kropp i sina armar! Jag var totalt klar i knoppen, så klar som jag aldrig varit, ja visste direkt hur jag skulle gå till väga, började med konstgjord andning och hjärtmassage på honom, varifrån jag fick mina krafter och hur jag kunde handla så klart vet jag ej...
Pappas sambo ringde efter ambulans och pappa sprang över till andra sidan gatan för att söka läkaren som bor där. Ambulansen kom på 11 minuter, 2 st, men det kändes som en evighet när jag och läkaren försökte med första hjälpen. Pappas sambo hann ringa 2 gånger till 112 och fråga var ambulansen dröjer.
de kom och i 45 minuter försökte de uppliva lilla Noah på vardagsrumsgolvet, hans hjärta gav aldrig nån respons och de fick bara 1 lunga och ventilera...trots att de inte fick någon som helst respons så fick de lov av hyksens barnläkare att föra honom till intensiven. Vi följde efter i pappas bil, hans sambo blev hemma då Kevin sov i övre våningen.
I sjukhuset satt vi i korridoren och väntade, det var som man ser i filmer; en halvmörk korridor där radion spelar begravningsmusik och i ett rum med skynken för försökte de sitt allt för vår lilla son...
En sköterska kom emellan och frågade hur vi mår och sa att det ser dåligt ut, men sa att "vauvat eivät kuole itkuun"...det visste jag oxå. Men han hade ju inte haft några som helsta andra symptom än gråt...
Lite före tolv på natten den 22.1.2006 fick vi det besked föräldrar aldrig vill höra, som man inte ens i sin livligaste fantasi kunnat tänka sig nånsin hamna höra, att de hamna sluta med upplivningen. Jag blev kall i kroppen, jg kände absolut inget, blev t.o.m rädd för den känslan, hur kunde jag inte känna nåt, inte ens gråta när vår lilla son låg död bakom andra sidan väggen...jag var i chock. Tårarna kom nästa morgon, jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv som veckorna efter Noahs död. Det var hemskt, fruktansvärt tungt! Jag fick medicin för att få mjölkproduktionen och sluta samt insomnings- och lugnande tabletter. Varje gång Noah skulle ha haft mattider brände och läckte brösten, jag behövde inte ens se på klockan, jag visste tiderna...mjölkproduktionen var så kraftig att jag hamnade ta en kur till.
Ingen visste vad Noah dog i, läkarna på intensiven trodde det berodde på att han skulle ha haft nåt i magen. Obduktionen gjordes på tisdagen, i Tavastehus av vår begäran. Vi fick en ogiltig förklaring per telefon pga att obduktinssvaren tar 2-3 månader (de har ännu heller ej kommit). Noah hade coarctatio aortae. De var en tydlig orsak sa läkaren. Ett litet fel med stora följder. Förträngning av aortan heter det, det förklarar ganska bra vad det är frågan om; aortan blir smal som ett timglas direkt efter att den svänger ner från hjärtat. Det är närmast omöjligt för en normal läkare att finna felet med ultraljud under graviditeten pga att det sitter utanför hjärtat, t.o.m en hjärtspecialist kan ha svårt att upptäcka det. Det brukar dock märkas om ductus (fosterförbindelse mellan lungpulsådern och aortan) farit fast 1-3 dygn efter förlossningen, som det skall i normala fall, genom ett biljud i hjärtat. Därför granskas bebisar först på tredje dagen efter förlossningen. Det är heller inget genetiskt utan slumpen. Noah granaskades ju även a en barn hjärtläkare och hon fann inget fel på honom. Han hade ductus öppet och det hade börjat stängas i samma stund han börjat skrika. Han fick en akut syrebrist då blodet inte slapp nånstans från hjärtat.
Han hade en liten åkomma på den viktigaste ådern, kroppspulsådern, ingen kunnat märka och den hade även varit obotlig. Fast man skulle ha märkt den och hade kanske hunnit operera så hade det inte varit nån garanti, förträngningen brukar nämligen växa tillbaka hos dibarn.
Vi skötte allt i Tavastehus, obduktion, kista, gravsten. Vi fick underbar psykisk hjälp där och den fortsatte smärtfritt i Ekenäs, där vi ännu går tillsammans 1 gång i veckan.
Begravningen var vacker och allt skedde som vi önskat. Han fick sin superman-dräkt på sig och Ior-mjukisen hans pappa köpt åt honom. Kistan var liten i ek, ja så liten man inte ens kan tänka sig.

Veckorna mellan Noahs död och begravningen kommer jag ej ihåg mycket av, det är som en dimma. Tiden efter begravningen var jag fruktansvärt arg! Jag var så arg jag ville skrika och slå nån. Allt kändes fruktansvärt orättvist. Numer är jag ledsen och känslorna går i vågor, vissa dagar är tyngre, vissa är jag ledsen och vissa är jag normal/glad. Vi har haft stor hjälp av psykologbesöken och har även varit på käpy ry:s möten. Där har man märkt att vi inte är ensamma om detta, verkligen inte. Folk som förlorat sina barn finns överallt bland oss. det är bara en sak man inte talar desto mera om. Döden i detta land är en tabu, iallafall då det handlar om att ett barn dör. Ärligt talat tänkte jag ej heller desto mer på den innan, allra minst om mitt eget barn. Nu mera är det en naturlig sak för mig, hur ont det än gör. För godkänna detta kommer jag aldrig! Och om detta har nån mening eller att vi skulle lära oss nånting av det så tycker jag att priset var lite väl högt! Sorgen finns där och den kommer aldrig att fösvinna, jag vill heller ej att den skall försvinna. Men vi kommer att lära oss leva med den. Tiden gör sitt. Vi har två jättefina gossar, Kevin och Noah, och kommer alltid att ha det. Noah är en ängel, det vet Kevin oxå, "Noah länge" säger han :) Men livet måste gå vidare och hoppet om ett tredje barn finns.
Noah revs hastigt ifrån oss och med honom togs en stor bit av mitt hjärta, en bit jag aldrig mera får tillbaka. Jag försökte leta efter den de första veckorna efter hans död men jag visste ej var jag skulle leta. Jag har insett att jag aldrig heller kommer att finna den platsen. En bit av mig är borta, en bit jag aldrig kommer hitta.


Kevins, Noahs och Theos mamma.
Senast redigerad av Tilde 16 nov 2007, 19:08, redigerad totalt 2 gånger.
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Oläst inläggav Sunflower » 05 apr 2006, 14:46

Åh, jag är så ledsen för er skull. :cry: :cry: :cry: Man kan bara inte förstå varför sånhärna saker måste hända. Skickar en varm kram till er familj.
Användarvisningsbild
Sunflower
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3686
Blev medlem: 04 sep 2004, 16:52
Ort: Vasa

Oläst inläggav någon » 05 apr 2006, 14:50

:cry: :cry: :cry: :cry: :cry: :cry: :cry: :cry: :cry: :cry:

Massor med varma styrkekramar till er.
någon
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1067
Blev medlem: 17 jun 2004, 16:10

Oläst inläggav Taotao » 05 apr 2006, 15:54

Tårarna bara rinner då jag läser om er lilla ängel :( :( :(
Kan inte på nåt sätt sätta mig in i vad ni gått igenom och hur ni känner er, ingen förälder borde få gå igenom något så hemst.
Massvis med kramar till hela familjen.
Dotter maj-04
Son oktober-06
Användarvisningsbild
Taotao
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 693
Blev medlem: 09 jun 2005, 14:00
Ort: Esbo/ sommarvilla i Åbolands skärgård

Oläst inläggav Tigerlilja » 05 apr 2006, 17:05

:cry: :cry: :cry: Stackars er! Många, många kramar.
Dotter -98, son -06, son -08, ängladotter -11, dotter -12
Användarvisningsbild
Tigerlilja
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1878
Blev medlem: 07 jan 2006, 13:34
Ort: Helsingfors

Oläst inläggav butterfly » 05 apr 2006, 17:15

:cry: :cry: :cry: många styrkekramar till er!
Användarvisningsbild
butterfly
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1634
Blev medlem: 23 okt 2005, 14:29
Ort: Salo

Oläst inläggav Zarina » 05 apr 2006, 18:12

Tårarna rinner när jag läser din historia. :cry:

En stor kram till er alla!
Användarvisningsbild
Zarina
Guldmedlem
 
Inlägg: 251
Blev medlem: 10 nov 2004, 23:53
Ort: Pargas

Oläst inläggav Titte » 05 apr 2006, 18:27

:cry: Jag är så ledsen att ni förlorat er lilla Noah. Varma kramar till er :cry: :cry: :cry:
Användarvisningsbild
Titte
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5108
Blev medlem: 30 mar 2005, 13:30
Ort: Vasa

Oläst inläggav Joan » 05 apr 2006, 19:23

Oj nej vad det var svårt att läsa...
Gör ont i hela kroppen och tårarna rinner...

Massor med kramar åt er alla!!

:cry: :cry: :cry:
Bild
[/url]
Bild
[/url]
Bild
Användarvisningsbild
Joan
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1116
Blev medlem: 19 okt 2004, 17:34
Ort: Esbo

Oläst inläggav Monstermamman » 05 apr 2006, 19:25

:cry: :cry: :cry: Många styrkekramar till er :cry: :cry: :cry:
Storasyster född i oktober -01, Lillebror född i maj -04
Användarvisningsbild
Monstermamman
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 552
Blev medlem: 30 okt 2003, 10:59
Ort: Esbo

Oläst inläggav acasia » 05 apr 2006, 20:16

:cry: :cry: :cry: Började läsa på er berättelse på eftermiddagen men kunde inte läsa den till slut då för tårarna bara rann. :cry: :cry: :cry: Nu har jag läst till slut om lilla Noah och jag finner inga ord. Styrkekramar till er!
Minns gårdagen, dröm om morgondagen, lev idag!
Användarvisningsbild
acasia
Kvalitetskontroll-tant
Kvalitetskontroll-tant
 
Inlägg: 10120
Blev medlem: 19 okt 2003, 20:35

Oläst inläggav Isa » 05 apr 2006, 21:07

Du skriver så vackert och så beskrivande.
Jag kan inte annat än gråta :cry: :cry: :cry: . Saknar ord. Önskar dig och hela din familj massor av styrka att på någotsätt klara er vidare.
Massor av styrkekramar, Isa
Storasyster, mellanbror och lillebror
Användarvisningsbild
Isa
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1012
Blev medlem: 23 okt 2003, 23:44

Oläst inläggav skutt » 05 apr 2006, 22:31

Varma kramar!
skutt
 
Inlägg: 2
Blev medlem: 28 mar 2006, 21:15

Oläst inläggav KangaRoo » 06 apr 2006, 10:20

Hoppas du och din familj kommer igenom denna tragedi. Ni har upplevt det man hoppas att ingen ska behöva uppleva. Många kramar :cry: :cry: !
[url=http://www.TickerFactory.com/]
Bild
[/url]
Användarvisningsbild
KangaRoo
Silvermedlem
 
Inlägg: 120
Blev medlem: 28 okt 2005, 16:09
Ort: Åbo

Oläst inläggav Kissemiss » 06 apr 2006, 11:44

Många kramar! Alla ord känns så små och futtiga. :cry:
Kissemiss
 

Nästa



Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster