Nu vet jag hur det känns

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Oläst inläggav Natasha » 03 maj 2008, 21:27

Jag tackar för de fina hälsningar Saga fått på sin födelsedag.

För det mesta känns allt det här bara som en (ond) dröm. Och jag intalar mig att det inte var något stort som gick förlorat, att förlusten var mindre än den var. Och så inser jag plötsligt att något minne från graviditeten med lillasyster ju var från när jag väntade Saga. Och i de ögonblicken fattar jag igen vad som verkligen hände. Det ger mig rysningar. För det är själva faktumet som är det värsta för mig. Det märks ju inte så mycket i våra liv nu. Det som är mest konkret är ett förlorat år när jag var sjukledig både före och efter hennes död. Och att ha upplevt chocken. Och att för alltid ha rädslan kvar att ännu en gång behöva uppleva den känslan. Nu när jag vet hur det känns...
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav fridda » 03 maj 2008, 21:43

Natasha *kramar om*
fridda
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 2072
Blev medlem: 10 okt 2006, 14:55

Oläst inläggav Söndagsbarn » 03 maj 2008, 23:02

Grattis till Saga på 2-årsdagen från Lumi också snart 2 år.

Kramar till din mamma och pappa.
Användarvisningsbild
Söndagsbarn
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 412
Blev medlem: 22 jan 2006, 00:10
Ort: Österbotten

Oläst inläggav Natasha » 04 maj 2008, 08:56

Söndagsbarn skrev:Grattis till Saga på 2-årsdagen från Lumi också snart 2 år.

Kramar till din mamma och pappa.


Tack. Det känns ännu overkligt att det finns andra tvååringar. Jag har så svårt att förstå att det gått två år. Alla är bara ettåringar för mig (som lillasyster blir snart). Saga föddes i förtid så hon skulle egentligen varit 1 år och 9 månader. Inte undra på att man blandar, mellan storasyster och lillasyster är det räknat från graviditetens början bara 10 månader.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Celinda » 08 maj 2008, 13:34

Kramar!
Jag förstår känslan av overkligt.Fast jag vet inte om overkligt är rätt ord.Känns lite konstigt att se andra 5åringar och inse att hon borde ha varit lika stor som dem nu.
Barn: Saga *10.04 2003- +17.07 2005
Storebror 19.10 2005
Lilla syster 26.9 2007
Användarvisningsbild
Celinda
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1088
Blev medlem: 18 jan 2005, 10:28
Ort: Åland

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Natasha » 15 jun 2008, 22:34

I vår krets av närmaste är det två som väntar barn samtidigt. De har alltså bf med någon dag emellan. Det här ger mig kalla kårar. När jag var gravid första gången fick mitt ofödda barn (missfall) en kusin med bf samma vecka. Och när jag väntade vår ängladotter var vi tre väninnor som skulle få barn inom en månad. Bägge gångerna fick jag gå tomhänt. Usch. Att se och höra deras lycka när dom insåg att deras babysar ska komma samma vecka. Att stå där bredvid och veta att jag två gånger känt lika... Graviditeter är för mig att utsatta sig för risken att förlora. Och risken är ju stor. En på hundra efter 22 veckor om man också räknar tiden strax efter förlossningen.

Jag oroar mig för dom.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Natasha » 09 jul 2008, 22:34

Jag såg programmet barnmorskorna från FST5 ikväll. Programmet handlade denna gång om att förlora sitt barn. Den känsliga kanalen blev påkopplad och så läste jag strax efteråt ett dumt mail från min snart fd chef och klarade inte alls av att inte ta det personligt. Så nu är jag så nedstämd och gråtmild.

Någon annan som sett programmet och som vill kommentera? Det kom väl från sverige tidigare i vår.

Jag tyckte de hade gjort programmet så fint. Det var intressant att se det ur personalens synvinkel. Just så var det på Ekenäs bb och vi fick mycket stöd när vår flicka dött i magen.

Där i sjukhuset i Norge fanns en låda med kläder för dödfödda bebisar. Det skulle vara verkligen värdefullt om det fanns kläder på bb för dom små (också prematurer) som dött. Det skulle jag ha tyckt om. Jag hade förstås inga kläder med och alla skulle varit för stora. Men hur gör man i praktiken, har en massa storlekar? Kanske något som töjer massor skulle fungera.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Lilla mamman » 11 jul 2008, 13:30

Natasha skrev:Jag såg programmet barnmorskorna från FST5 ikväll.


jag såg det också, tyckte det var fint att allt vart gjort med kärlek. Att barnmorskorna broderade/sydde på kläderna då det var lungt på avdelningen och att täcket var ett unikt exemplar sytt just för dessa bebisar. De gjorde det verkligen fint.
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Lilla mamman
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1422
Blev medlem: 08 dec 2005, 07:15
Ort: Norra Österbotten

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Natasha » 11 jul 2008, 21:11

Jag tycker nog det är starkt av en barnmorska att orka brodera åt döda nyfödda. Men kanske det är en bra terapiform efter en tung upplevelse.

Det som stärker mig inför framtida graviditeter är att jag nu vet precis vad jag kan och vill kräva ifall jag skulle behöva föda ett dött barn igen. Själva förlossningsarbetet tror jag nog jag skulle klara, fast det känns som något oerhört att föda ett fullgänget dött barn. Det var för kroppen så mycket svårare att föda vår levande dotter än vår dödfödda förstfödda som var så liten (33 cm lång).
Men jag skulle vara beredd. Veta hur man gör. Kunna styra saker själv.
Det jag är mest rädd för är att förlora ett barn som hunnit leva. Att barnet skulle dö just när det är på väg ut, eller kommit ut. Klart jag är rädd för andra saker också, att något ska hända min dotter, men jag menar här den isande skräcken för just vissa saker, det som jag har mardrömmar om. Att det går på tok i nionde månaden.

Om det händer på nytt i samma veckor som tidigare tänker jag först ta det lugnt i en månad. Sen fara någonstans långt bort. Det borde finnas sorgepensionat med helpension och ägaren är en lyssnande gammal kvinna. Och massage och vacker trädgård. Någonstans på landet i ... italien kanske.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Gogo » 12 jul 2008, 00:08

Natasha skrev:Om det händer på nytt i samma veckor som tidigare tänker jag först ta det lugnt i en månad. Sen fara någonstans långt bort. Det borde finnas sorgepensionat med helpension och ägaren är en lyssnande gammal kvinna. Och massage och vacker trädgård. Någonstans på landet i ... italien kanske.


Bästa idén jag hört på länge.
Mamma till ett kort men klart stjärnskott och en tjock och glad prins
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Natasha » 12 jul 2008, 20:45

Gogo skrev:
Natasha skrev:...Det borde finnas sorgepensionat med helpension och ägaren är en lyssnande gammal kvinna. Och massage och vacker trädgård. Någonstans på landet i ... italien kanske.


Bästa idén jag hört på länge.


Tack :) Man börjar nästan tycka det är synd att man inte är en gammal klok kvinna med möjlighet att förverkliga sin idé...
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Tilde » 14 jul 2008, 11:10

Natasha skrev:Det jag är mest rädd för är att förlora ett barn som hunnit leva. Att barnet skulle dö just när det är på väg ut, eller kommit ut. Klart jag är rädd för andra saker också, att något ska hända min dotter, men jag menar här den isande skräcken för just vissa saker, det som jag har mardrömmar om. Att det går på tok i nionde månaden.


Man tar emot sitt öde som det är skrivet för du kan inget göra åt det...
Betyder inte att jag godkänner mitt öde för det. För mitt öde har ingen mening, har inte funnit nån mening med våran förlust och har slutat leta efter den för det finns ingen mening med det!

Jag var oxå livrädd att förlora ett barn till, i magen, i förlossningen eller direkt efter eller 17 dagar efteråt och ännu går det o gnager en ständig oro i mitt bakhuvet för jag vet att inget är förgivet och mina levande barn är en gåva.
Jag är evigt tacksam för den tid vi fick tillsammans med Noah o att vi inte visste han var dödssjuk. han gav oss så otroligt mycket och berikade vårt liv som ingen annan gjort eller kommer att göra.
Jag tror jag sörjer lika mycket som en mamma som fött sitt barn dött, som aldrig fått titta sitt barn i ögonen. Tror inte min sorg är någo "större" för det...Jag tror att det alltid är lika smärtsamt att förlora sitt barn, om du sen fått se det i ögonen eller inte. Tomheten och smärtan e ändå alltid lika bottenlös och omättad.
Bild
Bild
Mamma till 3 underbara söner födda
2004 2006 2007
Användarvisningsbild
Tilde
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 610
Blev medlem: 04 apr 2006, 20:17

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Gogo » 15 jul 2008, 14:59

Natasha skrev:
Gogo skrev:
Natasha skrev:...Det borde finnas sorgepensionat med helpension och ägaren är en lyssnande gammal kvinna. Och massage och vacker trädgård. Någonstans på landet i ... italien kanske.


Bästa idén jag hört på länge.


Tack :) Man börjar nästan tycka det är synd att man inte är en gammal klok kvinna med möjlighet att förverkliga sin idé...


En vacker dag blir man kanske, med lite tur, en gammal klok kvinna... Fast pengar borde man väl också ha!
Mamma till ett kort men klart stjärnskott och en tjock och glad prins
Gogo
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 972
Blev medlem: 21 jan 2007, 18:50

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Johns mamma » 15 jul 2008, 17:57

Tilde skrev:
Natasha skrev:Det jag är mest rädd för är att förlora ett barn som hunnit leva. Att barnet skulle dö just när det är på väg ut, eller kommit ut. Klart jag är rädd för andra saker också, att något ska hända min dotter, men jag menar här den isande skräcken för just vissa saker, det som jag har mardrömmar om. Att det går på tok i nionde månaden.


Man tar emot sitt öde som det är skrivet för du kan inget göra åt det...
Betyder inte att jag godkänner mitt öde för det. För mitt öde har ingen mening, har inte funnit nån mening med våran förlust och har slutat leta efter den för det finns ingen mening med det!

Jag var oxå livrädd att förlora ett barn till, i magen, i förlossningen eller direkt efter eller 17 dagar efteråt och ännu går det o gnager en ständig oro i mitt bakhuvet för jag vet att inget är förgivet och mina levande barn är en gåva.
Jag är evigt tacksam för den tid vi fick tillsammans med Noah o att vi inte visste han var dödssjuk. han gav oss så otroligt mycket och berikade vårt liv som ingen annan gjort eller kommer att göra.
Jag tror jag sörjer lika mycket som en mamma som fött sitt barn dött, som aldrig fått titta sitt barn i ögonen. Tror inte min sorg är någo "större" för det...Jag tror att det alltid är lika smärtsamt att förlora sitt barn, om du sen fått se det i ögonen eller inte. Tomheten och smärtan e ändå alltid lika bottenlös och omättad.


Ja, den där rädslan... Jag har redan hunnit fundera på om det kan bli aktuellt för mig/oss att begära planerat snitt, om det blir någon ny graviditet... Bara för att undvika att förlora barnet just under förlossningen. Ni e nog duktiga som klarat av att genomgå en till graviditet och förlossning, efter det ni varit med om. Jag hoppas att jag också kommer att få göra det och att jag klarar av det utan att bli *kokko* i huvudet... :roll:

Jag såg också det där programmet om barnmorskorna. Såg nästa alla program o dom va verkligen bra! Så gott som varje gång satt jag o grät...
Kram åt er!
Son född -03, ängladotter -08, son -09 och dotter -11.
Johns mamma
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 652
Blev medlem: 03 nov 2003, 10:29
Ort: Åland

Re: Nu vet jag hur det känns

Oläst inläggav Natasha » 07 jan 2009, 22:00

Jag fick idag ett telefonsamtal av en pappa jag känner. De hade just förlorat sitt enda barn i magen. Det känns som om det finns något ont och jävligt där ute som njuter av att ta våra små ifrån oss. Det är så fel. Varför ska livets början behöva vara så skört? Varför ska helt till synes friska babysar dö redan innan de fötts? Det är så fel.
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

FöregåendeNästa


Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 5 gäster