Att vara gravid på nytt efter att ha förlorat ett barn

För oss som har förlorat ett barn.

Moderator: mamma eva

Att vara gravid på nytt efter att ha förlorat ett barn

Oläst inläggav Natasha » 02 nov 2006, 13:03

Jag vill starta en ny tråd här för alla som är väntar barn igen efter att ha förlorat ett barn. Det finns så mycket tankar kring den nya graviditeten som inte passar in i något av de andra forumen. En ny graviditet efter att har förlorat ett barn är absolut ingen vanlig graviditet. Rädslorna är konkreta, hoppet ingen självklarhet och tankarna stundtals verkligt mörka.

Kanske blir jag ensam här på tråden till en början, men även om vi är få kan vi kanske få stöd av varandra.

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Skruttan » 02 nov 2006, 14:51

Hejsan!

Jag har varit gravid efter att ha fött ett dödfött barn (pojken dog i magen på mej vid fullgången tid) och tösen är vid det här laget snart 9 mån!

Kan av egen erfarenhet säga/skriva att den här senaste graviditeten var horror för mej! Vill dock inte skrämma upp nån!!! Första tiden gick bra förutom att jag nog mådde illa och var allmänt trött men sen började rumban. Troligen pga inre stress o oro fick jag väldigt orolig mage. Hade diarré mer eller mindre i 5 månader :( o var pga detta sjukskriven 3 månader före mammaledigheten. Alla världens tester gjordes men inget "fel" hittades. Hade problem med magen ända tills tösen var ca 3 mån, sen fick jag nån sorts medicin av en läkare o det hjälpte!

Till saken hör att tösen var ett väldigt, väldigt lugnt barn i magen o det gjorde ju inte livet lättare för mej heller. Var upprepade gånger till BB o kollade hjärtljuden. En natt tog läkaren in mej pga att navelsträngens flöde var "hoppigt". Allt var dock bra ändå sen. Var ju på extra kontroller till mödrapkl o i ett skede sjönk hjärtljuden så jag var även då på bb för att ligga i kurva. Till sist gick det så långt att ingen av oss här hemma sov just någonting så jag bad att bli intagen och det blev jag på fredag och på måndagen sattes förlossningen igång i vecka 38+6. När tösen kom ut hade hon en knut (dock en hård) på navelsträngen... så jag är överlycklig över att förlossningen sattes igång.

Jobbigt var det och det är det säkert för de flesta som gått igenom samma sak!

Jag håller tummarna o tårna med för dej Natasha (och alla andra i samma situation) att allt ska gå väl den här gången!

Fråga får man, har kanske inte alltid rätta svaret men jag vet åtminstone vad du går igenom!

Kram
Bild
Bild
Skruttan
 
Inlägg: 68
Blev medlem: 14 okt 2005, 10:19
Ort: Esbo

Oläst inläggav Natasha » 03 nov 2006, 12:59

Tack Skruttan att du berättade så öppet om hur du upplevde din graviditet. Det känns på något sätt extra viktigt för mig att folk i min omgivning också förstår vad det handlar om. Och det tror jag att ditt inlägg visade på ett väldigt tydligt sätt. Just nu är jag, precis som du skrev, inne i en fas där jag inte tänker så mycket på graviditeten. Det är ju ändå bara 8. veckan. Men jag vet att det inte kan fortsätta länge så här lugnt. Jag är redan nu skitskraj för hur jag kommer att reagera längre fram i graviditeten även om jag för det mesta förtränger hela saken. Klart det inte lönar sig att måla fan på väggen och oroa sig i förväg, men det hjälper att få prata om det här och känna att jag har rätt att vara orolig. Jag är ju mest rädd för oron. Det är inte så att jag på riktigt TROR att det kommer att gå dåligt den här gången också. Därför är det ingen idé att t.ex. lugna mig med att "det går nog bra den här gången". "Jag tar dig, och din oro, på allvar" är det som behövs.

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Skruttan » 03 nov 2006, 14:40

Jag hoppas verkligen att du inte behöver gå igenom samma rumba som jag gick men oron kommer man nog aldrig ifrån! Och där behövs det förstående människor som faktiskt tar ens oro på allvar. Den försvinner ingenstans med att nån säger: nog ska du se att det går bättre den här gången!

Och är du det minsta orolig o fundersam, fundera inte 2 gånger utan ring eller åk in till bb! I det skede oron är som värst så lyckas man t.ex inte ligga o räkna sparkar. Det föreslog de några gånger på Jorv men jag åkte nog in o ingen protesterade mot det heller.

Försök ändå orka på något sätt, du är i mina tankar mest hela tiden! Kram
Bild
Bild
Skruttan
 
Inlägg: 68
Blev medlem: 14 okt 2005, 10:19
Ort: Esbo

Oläst inläggav *Älvan* » 03 nov 2006, 15:55

"Försök ändå orka på något sätt, du är i mina tankar mest hela tiden! Kram"


Samma här!!(därför tycker jag om att höra av dig på juni-tråden..att jag vet att du är ok(trots det ljuvliga illamåendet)..)

Och då jag sagt att det nog ska gå bra nu menar jag väl just det att jag hoppas så innerligt att allt ska gå väl.. Det känns bara så fåningt på nåt sätt att skriva att jag tar dig och din oro på allvar,trots att det är JUST DET jag menar.Att jag sitter här och är nästan mer nervös för dig och ditt knytt än mig..och jag kan tillägga att jag är mycket rädd för min egen del också..
Jag bara vill så innerligt att det ska fördelas lycka jämt här i världen..att du också ska få ett litet barn som du får se växa upp..
Det är bara så svårt att hitta de rätta orden..(är det i såfall bättre att bara vara tyst?)
Användarvisningsbild
*Älvan*
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3106
Blev medlem: 11 feb 2005, 23:16
Ort: Helsingfors

Oläst inläggav Cattas » 03 nov 2006, 16:04

Jag är också i samma situation. Början av graviditeten gick nog bra. Jag oroade mig inte så väldigt mycket. Fick gå på flera ultraljud då och kände mig lugn. Nu har jag dock inte fått någon kontroll alls sen v. 18, och oron för att det ska gå tokigt på slutet börjar tillta.... Det är nog något man inte kommer ifrån, trots att man försöker koncentrera sig på positiva tankar. Önskar bara att man fick mera förståelse från mödrapoli....

Catta
v. 31
Ängladotter -05
Cattas
Silvermedlem
 
Inlägg: 102
Blev medlem: 19 apr 2006, 01:01
Ort: Österbotten

Oläst inläggav Natasha » 04 nov 2006, 13:14

Cattas skrev:Jag är också i samma situation. Början av graviditeten gick nog bra. Jag oroade mig inte så väldigt mycket. Fick gå på flera ultraljud då och kände mig lugn. Nu har jag dock inte fått någon kontroll alls sen v. 18, och oron för att det ska gå tokigt på slutet börjar tillta.... Det är nog något man inte kommer ifrån, trots att man försöker koncentrera sig på positiva tankar. Önskar bara att man fick mera förståelse från mödrapoli....

Catta
v. 31
Ängladotter -05


Vilken vecka är du i Catta? Aj nu ser jag 31.

Åt mig har dom lovat att jag ska undersökas mera än vanligt, men hur mycket är mera? När jag frågade det svarade läkaren bara något diffust och jag fick känslan att hon inte ville prata om det innan det var aktuellt (jag var inte gravid då ännu). Kan du be om att få bli kollad? Precis som Melli skrev (tack Melli!) att hon oroar sig för oss så oroar jag mig också för dig, märker jag nu. Våga säga hur du känner det!

Kram,

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Natasha » 04 nov 2006, 13:36

Melli skrev:..Och då jag sagt att det nog ska gå bra nu menar jag väl just det att jag hoppas så innerligt att allt ska gå väl.. Det känns bara så fåningt på nåt sätt att skriva att jag tar dig och din oro på allvar,trots att det är JUST DET jag menar.Att jag sitter här och är nästan mer nervös för dig och ditt knytt än mig..och jag kan tillägga att jag är mycket rädd för min egen del också..
Jag bara vill så innerligt att det ska fördelas lycka jämt här i världen..att du också ska få ett litet barn som du får se växa upp..
Det är bara så svårt att hitta de rätta orden..(är det i såfall bättre att bara vara tyst?)


Jag måste förtydliga litet. Det var bra att du tog upp det här så fick jag tillfälle att förklara och också tacka för alla lyckönskningarna!

Jag har inte tagit illa vid mig för vad någon sagt här på forumet, tvärt om, bara varit glad för alla lyckönskningar. Det jag menade var att jag blir ledsen när jag märker att någon bara avfärdar oron. Om man säger "det ska nog gå bra" bara för att få tyst på mig ("i real life"). Jag själv upprepar ju också som mantra här att "det ska nog går bra, det ska gå bra, det måste gå bra" och det gör många andra också för att stöda mig. Allt man säger med omtanke är värdefullt, alla lyckönskningar gör mig glad bara jag också får känna att min oro är tillåten. Det kan kanske vara en lättnad för andra att veta att man inte behöver försöka bota min oro, att det bara är viktigt att få prata om den.

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav hazel » 04 nov 2006, 18:57

Hej!

...hmm... jag kände igen er andras oro, dock fast jag inte har ens varit gravid tidigare.. jag är nu i v. 22 och min oro och rädsla för det ofödda fostrets välmående finns fortfarande kvar :( .. jag tror att en stor del av det beror på det att så många i min nära bekantskapskrets och släkt har fött "änglabarn" eller haft "missfall" senare i garviditeten.. och dessutom är jag en hemst empatisk mänska.
jag kommer också att bli ensamförsörjare av barnet då det föds..

jag kände av rörelser i magen redan i v.15 och har ringt min mamma många gånger och fråga att lever det ännu när jag inte har känt den sparka på hela dagen.. och nu om den har en lugnare dag så ärjag självklart orolig genast och väntar att det ska sparka..

det är tungt att inte kunna glädjas utan vara orolig och rädd hela tiden :cry: ..
försöker leva en dag åt gången och ändå hoppas på det bästa, hur svårt det än är...

styrkekramar
Bild Bild
hazel
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 419
Blev medlem: 20 sep 2006, 21:02

Oläst inläggav Natasha » 04 nov 2006, 19:30

Ja, Hazel, det är väl så att när man upplevt något sånt här på tillräckligt nära håll blir det verkligt på ett annat sätt än när man bara läser om det. Jag rekommenderar att försöka få hjälp via rådgivningen, pelkopoli som så många pratar om. Jag tänker själv försöka få extra mycket hjälp sen.

Kram,

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Oläst inläggav Peetra » 05 nov 2006, 00:59

Melli skrev något om att hitta rätt ord. Jag kom då igen ihåg att jag inte grattat Natasha till graviditeten. Det har bara inte blivit av, eftersom din historia är så tragisk. Som jag nu ignorerat din graviditet borde ju vara kriminellt! Nu ska jag äntligen få det gjort; G r a t u l e r a r ! Jag är så glad för din skull! Samtidigt är jag orolig för dig Natasha, hur ska det gå? Hur mycket mer orolig du är än jag vet man ju inte. Jag kan nog inte ens förstå din situation. En graviditet känns alltid längre än vad den är, du har fått det väldigt träffande "kiteytetty" med sköldpaddan i din tickerns. För varje gång jag loggar in å ser din tickers ha ändrats lite blir jag så förnöjd. Men hur ska vi orka vänta ända tills du kan ändra den till en födelsedagsticker?

med välgångsönskningar Petra.
Användarvisningsbild
Peetra
Kvalitetskontroll-tant
Kvalitetskontroll-tant
 
Inlägg: 7076
Blev medlem: 18 jun 2006, 17:33
Ort: The Interwebz

Oläst inläggav nbp » 05 nov 2006, 03:26

Med vår första pojke så var det i nåt skede som min fru inte kände sparkar (i vecka 30-någo tror jag). Då fick hon genast via rådgivningen remiss(?) till sjukhuset och slapp in på hjärtkurva med det samma. Allt var som tur bra. Så henne verkade de nog ta på allvar genast!

Peetra skrev:Men hur ska vi orka vänta ända tills du kan ändra den till en födelsedagsticker?

Vi får väl ta det i etapper. Först ultrona, sen sparkarna och rörelser etc...

Hoppas du Natasha (och alla andra gravida) inte behöver må så värst länge illa!
Pytte, pytte litet!
Användarvisningsbild
nbp
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 4097
Blev medlem: 20 sep 2004, 14:50

Oläst inläggav Skruttan » 05 nov 2006, 08:17

Hej Cattas! Jag gick bra mycket oftare till mödrapoli på kontroller efter dödsfallet. Gick också pga att jag är opererad i aortan efter första barnet. Men många gånger kom oron på kvällarna för mej, då när mödrapoli var stängd. Då ringde jag till bb eller åkte in för att kolla hjärtljuden. Jag var dit otaliga gånger o ingen blev faktiskt sur på mej där!

På mödrapoli var situationen kanske lite annan. För det mesta hade dom så jäkla bråttom (var nästan alltid försenade) så dom hann inte sitta ner o diskutera. Bad i stället om en tid till en barnmorska och med henne gick vi igenom rädslorna inför förlossningen och om dom kan (vill) sätta igång förlossningen osv. Det hjälpte mej en hel del! Kanske det vore nåt för dej? Fråga hos din rådgivningstant, hon är den som skriver ut remissen! Det här är kanske också nåt för er andra som går o är oroliga därhemma?!

Många varma kramar i vintervädret
Bild
Bild
Skruttan
 
Inlägg: 68
Blev medlem: 14 okt 2005, 10:19
Ort: Esbo

Oläst inläggav Åsa K » 06 nov 2006, 11:25

När jag väntade Ida fanns det dagar jag grät av rädsla. Men vi gick på privat mödrarådgivnig, och dit fick man ringa och komma när som helst om paniken hotade ta över hand. Utnyttjade det en gång, då jag var helt övertygad om att Ida också dött...men på Väestöliittos rådgivning var man jätteförstående. Gick också regelbundet på mödrapoli på Kvinnokliniken, och blev nästan uppmanad att åka in till jouren om det skulle börja kännas så. Vi gjorde det ett par gånger, när blodtrycket sköt i höjden, och dom tog in mig. Förlossningen sattes sedan i gång 10 dagar innan beräknad tid. Även om sjukhus kanske inte är världens roligaste, så kändes det jättetryggt att veta att man när som helst kan komma och be dem kolla hjärtljud, moderkaka o.dyl. Även om jag är helt för en så naturlig graviditet och förlossning som möjligt, har jag lärt mig älska ultraljud!
Nu längtar vi efter en tredje liten flicka, och om det lyckas tror jag nog att det är samma mödrarådgivning som gäller, och stora krav på att få komma på kontroller, både bokade och obokade!
ängladotter -04, döttrar -05, -07
Åsa K
Silvermedlem
 
Inlägg: 80
Blev medlem: 04 jul 2006, 18:01

Oläst inläggav Natasha » 06 nov 2006, 16:22

Jag ringde idag till rådgivningen på den nya orten dit vi flyttar vid månadsskiftet och frågade om jag får fortsätta gå här (det är bara grannkommunen) hos den hälsovårdare som var "hon som inte hittade Sagas hjärtljud mera". Det skulle kännas så jobbigt att behöva riva upp allt på nytt och börja om med någon som inte känner oss och inte känner Saga. Vår "tant" var visserligen inte med vid förlossningen, men hon såg Saga på foto och hade varit med hela väntetiden.

Nå, den andra rådgivningstanten (dit vi flyttar) verkade så trevlig och förstående att jag nu är helt lugn. Om vi måste gå där går det nog säkert bra också. Jag är så lättad. Jag tänker sen i så fall visa henne fotona och berätta allt så att också hon kan leva sig in i hur vi upplever allt det här.

Jag hoppas jag också ska kunna fara in när som helst och kolla hjärtljud och sånt. Men det tror jag nog för på Ekenäs BB kommer dom ihåg mig ännu. Det känns redan mycket bättre när jag läst era andras inlägg.

Natasha
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Nästa



Återgå till Änglabarn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster