Skilld med problem

[sir.k]

låter ungefär som min dotter, men varför? månne det var av besvikelse mot mig?
och varför är det bara den ena dottern, den andra är hur gullig som helst

[EmMia]

låter ungefär som min dotter, men varför? månne det var av besvikelse mot mig?
och varför är det bara den ena dottern, den andra är hur gullig som helst

Jag har lagt det i kategorin - utvecklingsfas - dottern har insett att hon har känslor, hon kan tycka det ena eller det andra och testar sina 'teser' på sin pappa - iom att han inte är hos oss hela tiden. Dessutom ser dottern en reaktion både från sin pappa och från mig - han blir ledsen och jag försöker få fram varför hon säger så. Hos oss kan det oxå handla om en reaktion från dotterns sida då hon vet att pappa snart åker iväg, då han t.ex. hämtat hem henne - då vill hon att han ska få dåligt samvete... Men samtidgt är hon glad över att få vara hemma med mig igen. Hon gör samma sak mot mig då jag lämnar henne hos pappa...
Detta är tolking på min egen dotter - ni har ju en annan situation än vi...

-mia

[sir.k]

de tar nog aldrig slut....tog en par dagar semester, och reste bort lite med den nye, och nu blir man straffad över det..
skulle hämta barnen idag, men nehe, JUST idag kom vi på man ska ut på isen med barnen å ha sportlov! okej okej vädret har ju inte varit det bästa men ändå...

blev ju kalabalik då det kom fram jag var på semester, då fick jag höra jag e en grymt dålig pappa å dottern säger jag inte vill ha dom mera vems ord månne det var?
jag e väl inte skyldig att redogöra mera om mitt liv då man e skilld?
jag har väl rätt att leva ett normalt liv?

i stridens hetta så sa jag att ja har ett förhållande, tänkt att kanske det på nåt vis skulle lugna ner sig då, kanske inte riktigt smart gjort av mig...
blir bara så jävla trött på sama gnäll hela tiden, e ju barnsligt värre det beteendet...och ja det man fick höra kan man nog inte skriva här, e icke för känsliga öron
min yngstas födelsedag idag, e tungt nu

[sir.k]

skulle hämta barnen, blev total katastrof! den äldre dottern bara skrek hon ska döda pappa och bara vara med mamman, modern satt bara med henne i famnen å sa åt mig att JAG får reda upp dehär fast jag fråga om hon kunde hjälpa mig....resultera i att bara den yngre dottern kom till mitt nu, å den andra lämna hos mamman, en total hopplös situation...orken tar slut nu, går bara inte att prata med mamman, anklagar mig för exakt allting å säger hon e glad dom slapp mig ur deras liv, dom har det mycket bättre utan mig...och dom pratar inte om mig för hon gör allt rätt då det gäller barnen och det är jag som gjort allt fel...hur fan ska man kommunicera med en sån människa??
jag försöker verkligen men känner det börjar ha nåt sin gräns, ork inte försöka om det bara är från ena hållet...
hur ska jag få henne att inse det krävs 2 för ett problem?
visst,jag ha inte gjort fina saker, inte snygga saker...men det är ju i det förgångna, men hon drar upp det hela tiden hur jag har förstört dottern...
den människan får mig verkligen att må så dåligt så jag blir rädd var dethär slutar, jag ger upp, ork inte mera....överväger att sluta mig in i min lilla värld å inte alls visa mig mera, trots jag vet de e fel å tungt, men vill inte se nån vara sådär pga mig....
jag vet ju nu hur en del ser på dethär, men ork inte bry mig mera...jag e väl så dålig som hon säger kanske, de e väl kanske så att jag har förstört min dotter å det e jag som gör allt fel....men vet inte hur jag ska göra annorlunda

[Mamsen07]

Men herregud, snälla du, klart det där är helt jäkla jobbigt. Allt är inte som det skall. Men ge inte efter! Din dotter är inte förstörd, tro inte det...men det som förstör är ständig osämja mellan föräldrarna. Kommer du att tänka på något, någon situation som mamman inte betett sig så som du beskriver henne? Jag förstår att du är jätteledsen och helt slut nu men kom ihåg att du är stark, dina barn har rätt till sin pappa. De har rätt till båda föräldrarna.
Kanske du nu borde sätta ner dig och skriva ner för dig själv vad som går fel, vad du kan och vad du inte kan göra för att lätta upp situationen. Ta reda på vad lagarna säger, det finns lagar om allting, barnskydd, lag om vårdnadshavare, lag om vårdnad av barn och umgängesrätten. Det är bara att slå upp på google. Lägg upp fakta för mamman, säg att du inte orkar mera och visa det för henne. Få henne att förstå att barnen mår dåligt av ert gnat. Det är handlar varken om hennes eller dina rättigheter, utan barnens. Här är lite läsning till att börja med:

Gemensam vårdnad
Vårdnaden om ett barn innebär att man tar hand om och ansvarar för barnet och dess välfärd. Vårdnad innebär också att man har rätt att fatta beslut i ärenden som gäller barnet. I Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/83) stadgas om vårdnaden om barn. I lagens 1 § har man definierat syftet med vårdnaden. Vårdnadshavarens uppgift är att trygga att de målsättningar som ställs i lagen förverkligas. Om barnets föräldrar är gifta med varandra är de båda barnets vårdnadshavare. Om föräldrarna inte ingått äktenskap med varandra eller om de skiljer sig, kan man komma överens om antingen att anförtro vårdnaden åt den ena föräldern ensam eller att båda föräldrarna gemensamt anförtros vårdnaden. Man kan tillsammans ingå ett skriftligt avtal om vårdnaden. Avtalet fastställs av socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt, eller så kan beslutet tas av domstol. I dagens läge är den gemensamma vårdnaden det vanliga. Enligt lagens 10 § bör vårdnaden av barnet avgöras enligt barnets bästa, dvs. man bör finna den lösning som på bästa sätt gagnar varje enskilt barn och dess behov.

I princip har barnet rätt att få vård och omsorg av båda sina föräldrar (1 §). I lagens 5 § stadgas om föräldrarnas samverkan. Den gemensamma vårdnaden förutsätter att föräldrarna kan verka i samförstånd och enhälligt ta beslut i barnets ärenden. Vårdnadshavarna ansvarar då för barnet tillsammans och beslutar också tillsammans. En förälder som fråntagits vårdnaden har få rättigheter angående barnet och har t.ex. inte nödvändigtvis rätt att få information om barnet exempelvis från skolan eller daghemmet.

Vårdnaden är inte direkt knuten till umgängesrätten. Om dessa frågor beslutar man separat. Barnets boende kan avgöras genom avtal eller av domstol. Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet är det i princip den förälder barnet bor hos just då som ansvarar för barnets ärende. Om ärendet gäller något ytterst viktigt, såsom barnets boningsort, studieplats, åtgärder inom hälsovården, släktnamn, språk, trossamfund och anskaffning av pass, skall man om detta komma överens tillsammans.

Även om man har gemensam vårdnad om barnet behöver man inte överlåta barnet till den andra föräldern om situationen på något sätt är särskilt hotande för barnet. En sådan situation uppstår t.ex. om föräldern som kommit för att hämta barnet är starkt berusad eller uppträder hotfullt, eller om barnet är sjukt. Om den gemensamma vårdnaden leder till mycket bråk, kan den upphävas.

Lag angående vårdnad om barn och umgängesrätt 8.3.1985/361 år 1983

Tilläggsuppgifter fås t.ex. från Centralförbundet för barnskydd

Detta är alltså taget direkt från internet. Mitt råd är nu, sluta bråka med ditt ex, men ge inte upp barnen. De har rätt till dig (o klart du har rätt till dem). Läs, läs, läs dig in på ämnet så du vet exakt vad lagen säger. Det är redan ett starkt kort du har då. Gå vidare sen.

Får jag fråga en sak (du behöver klart inte svara om du inte vill), men vad är det som hänt mellan dig o ditt ex som får henne att göra som hon gör? För nånting är det ju som grämer henne. Visserligen har vi inte hört hennes version...men jag undrar bara om det kunde finnas en knut där som skulle gå att lösa upp? är hon svartsjuk? Är det det? Eller bara bitter?

[sir.k]

Får jag fråga en sak (du behöver klart inte svara om du inte vill), men vad är det som hänt mellan dig o ditt ex som får henne att göra som hon gör? För nånting är det ju som grämer henne. Visserligen har vi inte hört hennes version...men jag undrar bara om det kunde finnas en knut där som skulle gå att lösa upp? är hon svartsjuk? Är det det? Eller bara bitter?

jag har ju träffat en ny, redan i ett tidigt skede som fick mig att öppna ögonen hur jag egentligen mådde i det förhållandet jag hade då...det är lång story, men ja bitter å arg, förståeligt, men man behöver ju inte uppföra sig på det viset ändå...stoltheten och "tuffheten" är så fantastiskt stor, och principen att jag har alltid rätt å andra fel är enorm...
jag e ju medveten om att när en ny kommer in vilka känslor som finns där, men jag kunde helt enkelt inte stå emot den människan

[sir.k]

kan ju tillägga jag hämta den andra dottern idag nu, gick ganska bra, men modern var otroligt överlägsen....
dottern har sånt prat angåend mig och den nya, att det var ord mer eller mindre direkt ur en annans mun, har absolut inte kommit på det på egen hand e ju helt klart....

[sir.k]

vet inte vad jag ska ta mig till, min äldre dotter tilta helt i helgen, bara förstörde för att pappa får inte vara glad
så det resluterar i jag kör hem henne idag, de går bara inte, kan ju inte tvinga henne heller att vara hos mig...
konstiga e, ibland går det hur bra som helst bortsett från det vanliga antipappa, vad gör jag fel????

har verkligen försökt på alla sätt å vis att nå henne, men det har gått till den gränsen orken tar slut för mig...
den sång som hon har e inget man orkar höra på flera timmar i sträck, hur ful pappa är å han ska dö, å mamma e bäst..
de e inte normalt...
vad ska jag ta mig till???!!!!!
jag vill ju vara med henne så mycket...rädd jag tappar bort henne för alltid
mer eller mindre bestämt mig å sa åt henne att hit får inte den elake komma mera,bara den snälla, nästa gång e det bara lillasyster som får komma till pappas..kanske fel de å, mitt självförtroende e i botten

kan tilläggas min yngre e helt fantastisk, hon tycker om mig och vill vara med mig mera, såååååå gullig..

[EmMia]

Jag tar ingens sida, varken din eller ditt ex - detta är lite allmänna tankar/funderingar ang. er situation. Hoppas du förstår och jag menar verkligen inget illa!

Hur skulle det vara ifall du tog kontakt med socialbyrån och ni skulle få samtalstid hos en socialarbetare? Då kunde ni sitta ner och diskutera tillsammans med en utomstående, som är insatt på allt som har att göra med er situation. Eventuellt båda få tala med en psykolog, dock inte samma.

Har själv separerat från Es pappa; dels pga att han var otrogen och saker inte gick att fixa mer - men det som jag tänkt hela tiden är att sällan är det endast den ena partnerns fel att förhållandet inte fungerar.
T. ex hos oss så var det hans otrohet som blev pricken på i, dvs. vi hade nog båda bidragit till att situationen blev som den blev och han bara tog det sista steget - vilket i sig inte är ok.. Men sist och slutligen var det fel hos oss båda... Krångligt att förklara men hoppas du förstår vad jag menar, ens en aning.
Då vi separerade gick jag hos en psykolog, både tillsammans med E och ensam, nästan i ett år - dels pga att E var endast 5mån, dels för att reda ut mina egna tankar. Tror på riktigt att detta räddade situationen; både för min del och för den kontakt vi har idag tillsammans med mitt ex. Där insåg jag många saker - bara med att få tala och berätta - psykologen tog ingens sida utan gick kallt på och fick mig att tänka på ett nytt sätt - fast hon inte sa så mycket direkt utan mer indirekt. Fick uppleva många ahaa-upplevelser under detta år.

Nu har vi ju då 'hört' endast din version, och då är det svårt att ta en ståndpunkt - tycker ändå att ditt ex gör fel, om hon talar fult om dig inför era gemensamma barn. Fast hon mår dåligt så får det inte gå ut över barnen - hon borde eventuellt få/ta kontakt med en psykolog eller annan utomstående person som hon kunde tala med om sina känslor och om hur hon upplever hela situationen. I princip har ditt ex inget att göra med hur du lever ditt liv, så länge du sköter dina 'plikter' ang. barnen och ser till att barnen har det bra. Men förstår henne oxå... Hon har det säkert inte lätt och måste få ut sitt illamående och då är du den som får ta det, och eventuellt då barnen också. Hon är säkert både arg/bitter/sur mm över att ert förhållande tog slut och att du dessutom redan hittat/har en ny vid din sida - hon har ingen vuxen att dela sin vardag med (om jag förstått rätt), förutom tillsammans med barnen - och av egen erfarenhet så kan jag säga att det är ingen lätt bit att svälja - speciellt om kvinnan du är tillsammans med nu, redan var med i bilden innan ni separerade. Ditt ex ser henne som ett rött skynke.
Som jag ser det så mår inte ditt äldsta barn bra; hon vet inte kanske vem hon ska tro på, vilken sida hon ska välja, får hon tycka om er båda, troligtvis har hon många frågor/funderings osv. men som hon inte får ut - kanske hon borde få tala med nån utomstående? Kanske du borde ge tid åt din dotter att vänja sig med situationen, säga att om du inte vill komma idag så kommer du nästa gång? Har du försökt tala med henne om hur du upplever hennes 'sjungande'? Barn tycker sällan om ultimatum, speciellt i en situation som er - kanske hon bara testar dig hur mycket du orkar/kan ta emot?
Hon ser dig glad tillsammas med din andra dotter och kvinna - men din dotter känner inte sig glad och kan inte delta i ert glada-varande.

Är din nya kvinna alltid på plats när dina barn är hos dig? Har ni prövat ifall dottern skulle bete sig annorlunda om hon inte skulle vara där, utan barnen skulle få ha dig för sig själva? Bör tilläggas att pröva mer än en eller två gånger...

Det som du aldrig ska göra är att ge upp - det är eventuellt vad din dotter förväntar sig - utan du ska finnas där för dem alltid, om de inte vill nu, så uppskattar de det i ett senare skede. Vet att detta är inget enkelt, men ge upp får man aldrig!

Kämpa på!

-mia

[sir.k]

jag förstår ju hennes känslor gentemot mig, å sagt det är helt ok, man måst få känna så....och jo, detta är bara ena sidan av myntet och jag vet exakt hur det skulle låta från den andra sidan, enligt henne gör hon precis allt rätt men jag som gör fel, och de e mig dottern e besviken på inte henne!
svårt att kommunicera med en person som tror man e bäst i hela världen när det gäller sina barn...har försökt säga barnen e gemensamma och hennes å mitt liv e skillda saker, men hon slänger bara ut taggarna....
vi var ju på terapi i nästan ett år, men då jag gav upp sluta hon ju genast trots terapeuten önskade hon skulle prata vidare med nån, själv gick jag ca 6 månader till dit ensam för att prata...
personligen ser jag inte vad jag gör fel, ja det blev ju fel från första början, men nu försöker jag ju bara göra det bästa av situationen....
visst, jag e ju absolut inte felfri, och jag har för länge sen accepterat det jag gjort å gör fel, men jag försöker vidare...

angående den nye har barnen sett henne en gång, då hon kom hit på en kopp kaffe i bemärkelse av kompis, inget annat, det var väl frågan om en timme eller så, annars e hon inte del av vår vardag....jag har det väldigt separat än så länge, å så lär det vara en tid tills det ordnar upp sig, så nej, den nye e alldrig med oss, de e bara jag å barnen då dom e hos mig..
ända jag sagt e de e pappas kompis å kanske dom kan bli kompis nån dag med henne också, svaret var hon e så ful lika ful som pappa...

tror inte heller mitt ex direkt pratar illa om mig, utan dottern har säkert hört det som tredje part i nåt samtal..
tog upp det med min ex men hon blev bara förbannad över vad jag anklagar henne för, att i deras liv finns inte jag mera å vi pratar inte om dig alls! nå, de e ju redan fel och sa jag borde ju få vara en del av deras vardag ändå, men eftersom hon påstår jag gjort mitt val får jag ta konsekvenserna...
ja,försök säga henne att det är bådas fel, tro mig, jag har försökt...men nä...

jag har försökt med alla vinklar med min dotter nu, allt från snälla sidan till stränga sidan...inget tycks hjälpa, svaret är pappa ska inte få vara glad..
sa idag åt henne hur glad jag var över henne då hon finns till, att hon e det bästa jag vet, hon blev arg och börja slå å lugga mig å sa jag får inte tycka det om henne...
jag upplever det som en väldigt hopplös situation, och det tär på mig ganska duktigt...jag kan inte förstå hur jag skulle göra nåt annorlunda

[Mini me]

Du har en riktigt jobbig situation och jag har inte några goda råd att komma med. Men angående din äldre dotter så skulle jag vilja säga att försök bara stå ut och vänta på att det ka gå över. Klart att hon är upprörd över att hennes liv har gått i bitar och just för tillfället upplever hon säkert att allt är ditt fel, särskilt om mamman också tutar i henne det. Försök bara bita ihop och varje gång hon säger/visar att hon inte tycker om dig så säger/visar du att du ändå tycker om henne. Då blir hon trygg i att du inte tänker lämna henne, fast du har lämnat hennes mamma. Säg aldrig åt henne att hon inte får komma om hon inte är snäll. Om du och hennes mamma skulle bo tillsammans skulle du väl inte heller ifrågasätta om hon får bo hemma om hon inte är snäll.

[förnuftet?]

Tjaa..

Jag har delvis samma situation men lite omvänt.
Jag har svängt mig baklänges, upp-och ner å tävrsöver för att få barnens relation å vistelese hos exet att funka.
men..barnen vill inte dit. Sen förra våren har jag övertalat den äldre att åka med diverse medel å överenskommelser (inte mutor!!) men d tog stopp förra hösten då exet meddela den äldre att du behväer inte komma hit då du tycker att d är så jobbit. Kom sen då du vill.
Vilket jag blev informerad om fäljadne gång barnen skulle dit - av den äldre. Å enligt mitt ex så är d mitt ansvar att få d att funka eftersom dom bor med mig.
Hur som helst..jag har inga råd att ge. Förutom att älska henne/dem. Träffa dem så mycket som möjligt. Kontakta familjerådgivningen etc.
Just nu är allt mitt hopp slut.

[sir.k]

vi verkar faktiskt ha liknande problem, var ju inte såhär det skulle vara direkt...

förstår mig inte riktigt på folk som stöter ifrån ansvaret att få det att funka med barnen, det torde väl vara i bådas intresse det funkar?
kontakta min familjeterapeut vi email, var full bokad, men maila lite, och direkt citerat ur hans mail (en del)

Men du får säkert börja med att försöka ha regelbunden kontakt med flickan per telefon, så att det blir en normalisering av er relation. Det kan hända att hon solidariserar sig med mamman genom att inte komma till dig, och om du försöker få henne att komma blir det bara mera motstånd från flickans sida. Ett barn ska ju vara solidariskt med sina föräldrar. Men det som är flickans problem är att om hon är solidarisk med den ena föräldern känner hon att hon sviker den andra. Det är en smärtsam situation för henne. Gör vad du kan för att signalera till henne att du är glad över henne och gärna träffar henne utan att det blir till ett krav på henne.

tror mycket det är på det viset, samt jag e ganska så säker dottern hört en del prat hon antagligen inte borde få höra...
kom dock på, märkligt sammanträffande då jag egentligen inte haft problem förut men efter en liten resa med den nye för mig så kom problemen på allvar
jag vägrar ge upp, jag har kommit alldeles för lånt för att kuva under nu! det har tagit mig över 2 år att komma hit jag är idag, och tycker i överlag att saker börjar funka för mig igen,trots jag har lång väg kvar...

jag har börjat ringa ofta denna vecka, för att prata med min dotter, men hon vill int alls prata med mig, int ens säga hej...
men jag tänkte så, att kanske om jag visar jag vill ha kontakt så kan jag ju nästa gång dom ska till mig att prata lite om att jag har försökt ringa att om hon varit upptagen då hon inte vill prata med mig...har poängterat åt modern att samtalen e direkt åt min dotter,INTE åt mamman..

[*Älvan*]

Läser här ledsen.
Att det ska vara så svårt att tänka på barnets bästa..
Hoppas verkligen den lättar så småningom! Ge inte upp!! Visa att du är där och inte tänker gå och inte ge upp fast din dotter sku bete sig hur illa som hellst. (Men hon ska nog endå inte få slå och lugga fast hon sku vara hur arg..)
Mini Me skrev riktigt bra tycker jag! Det är så jag också tror.
Önskar dig mycket styrka på din jobbiga väg!

[sir.k]

var på kvarts samtal angående dottern ikväll, och ska nu söka hjälp angående hennes beteende...
dock kom jag därifrån väldigt upprörd efter att ha bitit ihop och inte "försvara" mig gentemot exets prat...
okej, inget direkt styggt angående mig, men klart hon prata mest eftersom barnen e ju hos henne mera. men dock var hon grymt bra på att hävda fram sig själv hur bra barnen e med henne och hennes familj, att allt börja då jag flytta till eget....jag kommenterade med att det skedde i november, vi har varit separerade i över 2 år, så tror inte dottern märkt skillnad på det viset annat än att nu kan hon va hos mig med....men nähä!
det blev vinklat till att allt e mitt fel att det var mig dottern grät efter då jag for, inte hon...etc etc
upplevde mamman som väldigt manipulativ och vinklade allt gentemot mig, så nu e man väl väldigt dålig i dagistanternas ögon då också..

efteråt tänkte jag att ja måste nog slänga nåt ord me mamman trots allt så vänta därute, men damen gick med näsan högt förbi å sa inget...sa hejdå??? åt henne, hon svängde å fräste hejdå...va fan e det för fel på den människan? börjar inte förstå vad jag sett i henne, allt jag inte tycker om hos en person ser jag komma fram i henne nu..de e kanske vad man vill se men ändå...
tycker inte om snobbiga stroppiga typer