nyseparerad gravid och deprimerad pappa, Hjälp!

För andra familjekonstellationer än den klassiska kärnfamiljen.

Moderatorer: IdaLotta, Peetra

nyseparerad gravid och deprimerad pappa, Hjälp!

Oläst inläggav elisaaa » 05 jan 2012, 22:00

Dålig rubrik, men kom inte på något bättre just nu i detta virr varr.
Jag visste inte längre vart jag skulle vända mig. Tänker nu försöka dra min historia kort, kan bli lite kaotisk men jag hoppas ni förstår ändå.

Jag är 21 år, blir 22 nästa månad. Har en son på 1 år och 7 månader, och gravid med baby beräknat till den 7.2.2012. Det som nu är det jobbiga och tunga är att jag flyttade med sonen från Lovisa till Borgå till egen hyreslägenhet för att jag och pappan till barnen separerade. Orsakerna till varför vi separerade var massor, bland annat att att våra känslor försvunnit, vi gjorde inget annat än gnabbades, han/vi hade ekonomiska svårigheter m.m. Helt enkelt mådde ingen bra av att stanna i den situationen. Det är nu ca 3 månader sen vi separerade och 1 månad sen jag och sonen flyttade till eget. Innan vi fick eget att bo i hann vi vara ett par nätter på skyddshemmet i Borgå för jag blev i så dåligt psykiskt tillstånd när jag märkte/hörde att "sambon" varit hos min nudå före detta väninna över natten och att dom hade något ihop. I det skedet hade vi redan separerat med det var en stor smäll för mig. Detta var länge väldigt tungt för mig, men han har nu dumpat henne, fastän det inte berör mig mera.
Det som nu är det stora problemet är att barnens far nu fått sparken från sitt jobb för att han inte har skött sig på jobbet utan varit borta utan att meddela något och liknande saker. Han var på sjukledighet i 2½ vecka före nyår och jag trodde han varit till läkare och allt för att reda upp sin situation, men tydligen inte. Han hade haft tider, men aldrig farit då han hade fastän han sagt åt mig att allt gått bra när jag fråga. Han ljög mig alltså rakt upp i ansiktet. Jag visste att han mådde dåligt, men allt detta kom ju först fram när jag flyttat bort från vårt gemensamma hem och pratat med hans chef. Men saken är den att han skulle återvända till jobbet i måndags, och skulle meddela sin chef före kl. 9.00 på morgonen om han kommer eller ej, men hörde aldrig av sig och fick då sparken efter flera månader kämpande från chefens sida vilket är förståeligt. Men, jag fick först idag höra om allt detta, men inte av honom själv, utan av hans jobbarkompis som också är vår sons gudfar. Det tar sjukt att han inte berättade själv åt mig, men jag ser det som ett tecken på att han flyr från verkligheten hela tiden.
Sen till det också att han fick lägenheten som vi bodde i såld i december, och ska nu vara ute ur den till sista januari, men gör ingenting för att hitta nånstans att bo. Han sitter bara hemma framför datorn och sover bort hela dagarna.
I och med allt detta känner jag nu en massa saker. jag känner att jag inte kan lita på honom vilket jag har trott att jag har kunnat hittills i alla fall med tanke på barnen, att han tar hand om dom. Men nu känner jag mig bara rädd för att lämna sonen med honom. Mannen kan ju klart inte ta hand om sitt eget liv och sig själv, hur ska jag då kunna lita på att han tar hand om sonen? Och vi ska få en baby om en månad och allt är såhär upp och ner. jag vet inte vad jag ska göra. Kan ju inte tvinga honom att söka hjälp. Men kände idag att såhär kan det inte fortsätta. Han har inte kontakt med någon, vägrar ta emot hjälp m.m.
Jag ställde ett ultimatum åt honom idag, bara för att jag vet och känner honom att om jag inte gör något drastiskt nu så söker han ALDRIG hjälp vilket leder till, ja, jag vågar inte ens tänka på det. Jag sade åt honom att nu söker du hjälp inom 2 veckor, om du inte gjort det då tar jag kontakt med socialen för att se om barnens vårdnad (har nu gemensam vårdnad) och hur han får ha och träffa sin son och kommande barn. Jag gör det verkligen inte för att vara elak. Vill inte ta barnen ifrån honom, eller ta honom från barnen, men VAD SKA JAG GÖRA?!

Har inte kunnat tänka alls på mig själv på senaste tiden. Mår uruselt och ska om en månad orka med två barn ensam. detta blir till ingenting och jag känner att jag gjort allt jag kan och ser honom bara börja må sämre och sämre. :ledsen:
Bild

Bild
Användarvisningsbild
elisaaa
Silvermedlem
 
Inlägg: 124
Blev medlem: 30 jan 2010, 11:14
Ort: Borgå

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Re: nyseparerad gravid och deprimerad pappa, Hjälp!

Oläst inläggav elisaaa » 06 jan 2012, 09:21

Ingen som har några tips?
Jag vet att jag är otålig. Men dethär tar så hårt på.
Bild

Bild
Användarvisningsbild
elisaaa
Silvermedlem
 
Inlägg: 124
Blev medlem: 30 jan 2010, 11:14
Ort: Borgå

Re: nyseparerad gravid och deprimerad pappa, Hjälp!

Oläst inläggav eowyn » 06 jan 2012, 21:10

Oj, det här låter inte bra :( Din man/ex tycks ha allvarliga problem med psykiska hälsan. Har ni redan varit till barnatillsyningsmannen? (Klumpigt ord på svenska...) Alltså där man kan diskutera vårdnad, umgängesrätten och underhåll, och få kontrakter officiellt gjorda. Barnatillsyningsmannen kan inte göra så mycket, men om du berättar om din oro för honom/henne så kan de åtminstone ta upp det med din man/ex och kanske uppmuntra honom till att söka vård. Nu är det ju så att om ni har separerat, så kan han ha jätte svårt att ta emot hjälp från dig, eller över huvudtaget lyssna på dig. Dessutom, så hemskt som det kan kännas, så ligger din prioritet på barnen och därmed dig själv. När en vuxen mänska mår dåligt så finns det inte mycket man kan göra åt dem om de är inte själva redo att ta itu med problemen. Det är viktigt att du tar en viss distans för att du ska orka med ditt eget liv, med att ta hand om barnen o sånt. Umgängesrätt ska ni diskutera hos barnatillsyningsmannen, de brukar ha goda ideer. Så länge som han mår så här så är det kanske inte en bra ide att barnet övernattar ofta hos pappa. Det kan vara bäst med lite lättare träffar, några timmar på dagen, en eftermiddag, osv.

Mina råd är alltså att du måst ta hand om dig själv och dina barn. Det finns inte mycket du kan göra för att hjälpa din man och det kommer inte att vara lätt att acceptera det. Om han ville också separera med dig så vill han ju inte heller ha dig som kumpan längre sku ja säga... :unsure: Trevligt är det ju inte.

Men hur är det med dig? Har du släkt och vänner i Borgå som kan hjälpa dig med barnen? Var ska sonen vara då du ska föda nästa barnet? På din man/ex tycker jag att du inte ska lita på med sånt just nu, han behöver tid och energi att lösa sina problem med psykiska hälsan, men det betyder inte att du inte ska hjälp i vardagen. Jag är själv ensamstående mamma, vi gick våra skilda vägar redan före barnet föddes. På barnets pappa har jag aldrig kunna lita på med något, barnets o pappans relation med varandra är liksom en skild grej. Det är jag som stöder honom och deras relation, inte han som stöder mig med att ta hand om barnet eller dylikt. Det är lättast så här så behöver jag inte bli besviken gång efter gång - men lätt var det inte i början. Jag sörjde länge, jag var besviken och ledsen. Orolig om framtiden, ledsen över det förflutna. Den där känslan att man kan inte göra nåt åt saken, att man inte kan tvinga den andra till nåt... Det är svårt, men man kommer över det med tiden. Man lär sig att tänka på sig själv, man bygger upp ett nytt liv där den andra ännu har en plats som barnens far, men bara det. Han hör inte till min familj längra även om han är en del av barnets familj.

Kram! :kram: Hoppas det blir bättre.
eowyn
 
Inlägg: 29
Blev medlem: 21 dec 2011, 02:00

Re: nyseparerad gravid och deprimerad pappa, Hjälp!

Oläst inläggav elisaaa » 06 jan 2012, 21:53

Avtalen gjorde vi redan före jag flyttade i Lovisa. Men där var hon nog helt ut och flyga med alla saker. men avtalen är bara i kraft till den sista februari som tur är. Men då trodde jag verkligen inte att det skulle bli såhär eller att han mådde såhär dåligt. Det kom liksom en chock för mig även om jag viste att han mådde dåligt!
Det är tänkt att han ska vara hos sin pappa när jag e på sjukhuset, men börjar även själv tvivla på att det ska gå. pojken blir så upp och ner när han varit med sin pappa. såklart att han ska reagera på vår separation och att det ska komma en baby. Men har nu inte riktigt någon annanstans vart han kan fara heller. Förlossningen börjar vara så nära men känns som allt är ett enda kaos. Pojken brukar bara vara en natt/varannan hälg hos sin pappa. och sen utöver det ses dom kanske 1-2 ggr i veckan. Vet inte hur det blir nu när han fått sparken

Här i Borgå har jag inte många. pojkens gudmor och fammo bor här, men det är allt och dom båda jobbar. Min egen mamma och syster bor i Esbo. Och det märkte jag efter att jag flyttat hitt att inte har jag vänner heller att hitta på något med de gånger jag är utan pojken eller med pojken enns.

Borde jo tänka på mig själv, men man glömmer bort det när man försökar göra allt för barnens skull, och på det viset allt för pappan till barnen. Sen när man försöker förklara för någon hur man mår så går jag helt i lås allt jag kan säga är att allt är helt bra/okej. :( fastän det inte är det.

Vi separerade till viss del nog för att han då inte mådde bra vilket ledde till att jag inte mådde bra, men det var ett beslut från oss båda men det var jag som tog det sista steget och flyttade bort.

Dom gjorde mycket för exet på hans jobb för att han skulle få hjälp, men han tog inte emot någon hjälp så dom såg ingen annan utväg än att ge honom sparken till sist när han inte skötte sitt jobb eller for till läkaren eller tearpi fastän han hade tid.
Bild

Bild
Användarvisningsbild
elisaaa
Silvermedlem
 
Inlägg: 124
Blev medlem: 30 jan 2010, 11:14
Ort: Borgå



Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Ensamstående, bonus- och skilda föräldrar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster