Är jag tokig?

För andra familjekonstellationer än den klassiska kärnfamiljen.

Moderatorer: IdaLotta, Peetra

Är jag tokig?

Oläst inläggav Milli » 08 nov 2014, 01:29

Jag känner mig otroligt råddig och har ingen aning om hur jag skall göra..ber om ursäkt om det här också blir råddigt...Jag har kännt min man i snart 12 år och 7 av dem har vi varit gifta. Under hela tiden har det uppkommit ett och annat och skulle villa höra vad någon annan anser om min situation...Säger som första att jag fortfarande älskar min man...från första början jag lärde känna min man så har jag varit extremt öppen om vad jag önskar av livet mm..Talade bland annat om antalat barn jag önskade mm.
Efter ca 2 års lång distans förhållande flyttade jag till en komplett obekant stad, över 600 km från alla jag kände för att flytta ihop med min nuvarande man...vi talade om äktenskap och barn mm och vid något skede sa jag också att jag ville att vi skulle ta ett steg till i vårt förhållande...till slut, över 1 år senare, blev det så att jag var av den åsikten att jag flyttar tillbaka "hem" om vi inte tar nästa steg, dvs förlovning...eftersom han visste att jag ville ha barn (han sa även att han ville och han ville precis som jag vara gift före det). Allt rullade på och vi förlovade oss och gifte oss...Jag var mycket noggrann innan vi gifte oss att tom betala tillbaka mitt under 1000 euros studielån och pratade med min man att rätt ska va rätt etc...1/2 år in i äktenskapet kom det plötsligt en skatteskuld åt min man på närmare 25 000 euro...han hade vetat om det (enligt honom försökte han skydda mig genom att inte berätta om att han trodde att han skulle få det uppklarat)...
Jag väntade vårt första barn och jobbade som en galning för att hjälpa till att betala..då vårt första barn var 1/2 år kom det fram att min man hade rökt hasch i hemlighet i nästan ett år....redan första månaden av vårt förhållande hade jag kollat att han förhöll sig lika negativt som jag till droger eftersom jag sett på dylikt missbruk i flera förhållanden och tänkte absolut inte försätta mig i en sådan sits på nytt...Detta följde massor med diskussioner om han tänkte sluta eller ej...jag gjorde det klart för honom att jag inte stannar om han missbrukar hasch. Han lovade att han slutar och blev även mer involverad i vår familj och trodde att allt var bra...
Jag började vänta vårt andra barn och då jag var 30 veckor gravid blev jag inlagd på sjukhus för sammandragningar och man var rädd att jag skulle föda för tidigt...fick order att ta det lugnt och man gav mig tid en natt att inte få sammandragningar...annars skulle jag få medicin för att försnabba utvecklandet av lungorna. Den natten ringde min man mig till sjukhuset och berättade att han inte hållit vad han lovat om drogerna, att han fortsatt och dessutom berättade han att han varit otrogen 4 gånger med 4 olika kvinnor medan vi var förlovade...sen fick jag ligga ensam med denna vetenskap resten av natten...skrikandes av gråt in i dynan för jag ville inte störa 2 andra mammor i samma rum som höll på att sättas igång då jag visste att de behöver alla krafter de kan få...
sen gick tiden i en dvala, vårt andra barn föddes och vi gjorde en utlandsresa hela familjen och där pratade vi ut om mycket och han lovade att han skulle göra allt för att jag skulle veta hur mycket jag betydde för honom och hur ledsen har var. 2 månader efter att vi kom hem fick han cancerdiagnos och jag fick ta hand om allt i nästan 1 år. Min man fick inte ens vara ensam ansvarig över något av barnen om jag var i rummet brevid...Jobbig tid och rädslan att han skulle dö gjorde honom elak och eberäknelig under sjukdomstiden...men det var ju förståeligt med tanke på allt han gick igenom.
Efter det var vi lyckliga och bestämde oss på att försöka om det ännu var möjligt för honom att få barn. Vi blev gravida med vår tredje och allt gick bra, graviditeten och över 1 1/2 år efter födseln också. Vi hade vi det här skedet börjat försöka på ännu ett barn som skulle vara vårt sista men det visade sig vara svårt.
Plötsligt nu för 5 veckor sedan bestämde sig min man för att han inte ville skaffa mera barn och vi slutade försöka...jag var olycklig och försökte ens diskutera med honom om varför mm, men accepterade hans beslut...han dock behandlade mig från den stund som om jag inte skulle finnas, var rent ut sagt elak om jag grät osv...så fortsatte han med att berätta att han blivit bekant med en kvinna, kompis sa han och jag var i kontakt med henne, läste (med lov) deras fb diskussioner osv. och de verkade inte vara något fuffens, men kunde inte släppa känslan...min man började oxå säga att han inte vet hur han ens känner för mig och vet inte om han någonsin vetat etc...att han nog bryr sig men tycker att det inte räcker åt mig eller honom...han beskyller mig för allt möjligt konstigt (att han inte fått studera färdigt fast jag egentligen vid ett skede försökte pressa honom lite till det och erbjöd min hjälp osv). Till råga på allt kom det fram att jag ju givetvis råkat bli gravid före han "släppte bomben"...då sa han att han vet att möjligheten finns och om det är så så stöder han mig och vet att det var vårt beslut att få barnet...Nå detta stämde int. Däremot pratar han nu så att vi gjorde beslutet att försöka få barn tillsammans men det är MITT beslut att behålla barnet sen...jag kan inte förstå den här synen på saken!!? Han visste min inställning till abort innan det här...Nu är han varannan dag totalt omänsklig mot mig...han kan skratta åt mig då jag gråter och hota ta de andra barnen ifrån mig (är arbetslös och varit hemma med våra barn i 6 år). Jag är rädd och ja nästan i panik...fått sköta allt men den här graviditetstarten, de andra barnen och med min egna mentala hälsa som jag är orolig att den börjat svikta...speciellt då jag är rädd att min man skulle använda det emot mig om det skulle bli tvist om barnen. Han har ofta meddelat att han e borta veckoslutet fast jag sagt att jag skulle behöva några dagar att bara gråta ut och vara ensam utan att känna mig rutten då vår äldsta (som snart fyller 6 år) säger att hon inte vill att mamma skall gråta mer. Alla hormoner som varit tillika med min mans konstiga beteende gör mig helt komplett tokig. Mitt blodtryck var vid ett skede 150/85 och jag svimmade mitt i natten påväg till wc:n (var också då ensam den natten)...har knappt sovit på 5 veckor...dessutom lider jag av mycket besvärliga graviditeter och min foglossning är så besvärlig att inte benen håller. Nu gick det redan i onsdags, vilket betyder att jag går på kryckor dessutom resten av graviditeten...är nu alltså 8+något...Ramlade så illa, som tur inte med något av barnet i famnen, att jag flög ner för 3 trappor med huvudet i asfalten och fick hjärnskakning...Min man är ibland, plötsligt någon dag emellan förståelig och tröstande men så plötsligt som förbytt...Jag vågar inte ens andas mera...Han ordnade oss i parterapi och är av den åsikten att han behöver gå i psykoterapi och skall börja om ca 1 månad...han meddelade mig för ca 1 vecka sen att han skall titta på en lägenhet som han kanske flyttar till till några månader...vid något skede efter det lånade han mig sin dator och jag såg hans fb sida...Fast jag visste att det var fel så tittade jag nu hans diskussionshistoria med den där "kvinnliga kompisen", han skriver bl.a. flera gånger till henne att hon är ljuvlig och hon analyserar mig...totalt fel ännu till, jag vet ju hur bra han är att ljuga...och en gång hittade jag texten "jag saknar dig så otroligt mycket" jag ställde min man mot väggen, men han säger bara att dom är bara vänner och om jag läser rätt så kan det vara så från hennes sida...men får den känslan att min man får någon "känsla" av henne som han borde sträva till med mig...Jag tycker att det här är minst ett "psykiskt förhållande". åsikter?... speciellt av män!!!! Min man tycker att han inte gått över någon gräns och att alla bestämmer själv var gränsen går...? Tycker att det här är snedvridet...är det inte den respektive andra som är den som bestämmer var gränsen för otro går? Litar inte ens på mina egna tankar mera men nog är det ju så...? Annars skulle väl nån som går i säng med nån bara säga...nå de e inte min gräns fast det sku vara din..ELLER? Så nu står jag här med 4 barn, snart 6, 4 år, snart 2 och 9 veckor i magen, ensam(?), på kryckor i nästa 8 månader, i ett hus jag inte ensam har råd att ha/klarar av att sköta (kan ju inte ens skotta snö!! allt tänker man också på fast de int ens finns snö än)...med en man som är påväg att flytta ut för åtminståne några månader... jag tycker även att det är fel för de andra barnet och förvirrande...det tycker inte han...han BEHÖVER bo ensam en stund (skit i vad andra behöver)....Jag är rädd och känner mig hjälplös...jag vet inte mer vad jag vill, men har ingen kraft att varken göra beslut eller uträtta något vettigt inför framtiden...SNÄLLA alla råd, praktiska så som emotionella...min man vet att han behandlat mig dåligt och erkänner det men han ser inget fel i den här inställningen till att behållandet av barnet bara är mitt beslut (han har nog sagt att han tar ansvar över det sen), skulle här gärna höra åsikter av speciellt män? Och även vad ni tycker om ett sådant här "vänskapsförhållande"...jag vet ju att det kan vara frågan om att män och kvinnor ser på saken annorlunda...skulle även poängtera att jag har artigt tagit kontakt med den här kvinnan och bett henne ta några steg tillbaka i hänsyn till vår familj och våra barn...hon sa bara att han gör sina egna beslut och om jag försöker BESTÄMMA över deras vänskap så leder det i längden bara till något dåligt...hon är äldre än mig...över 40 och har inga barn...så jag förstår inte hur hon kan se det acceptabelt att hjälpa till att rådda till en familj...Själv skulle jag tycka att jag absolut skulle ta några steg tillbaka, kanske helt och hållet till hänsyn av små barn+ hon har väl ingen aning om hur en graviditet påverkar hormoner eller livet i överlag...tycks vara en själviskt person och likaså min man...och hjälp vad det här blev långt...hoppas någon orkade läsa och kan bidra med råd...själv känner jag mig som om jag inte nästan inte ens finns mera...håller jag på att tappa förståndet...har sökt hjälp hos familjerådgivare ensam...
Bild

Bild

Bild
Milli
Silvermedlem
 
Inlägg: 105
Blev medlem: 19 jun 2012, 23:09

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Re: Är jag tokig?

Oläst inläggav EmMia » 09 nov 2014, 12:59

Jag har inga vettiga råd att ge.. Men skickar styrkekramar!

:kram:

-mia
Emmi 21.4.2006 <3 Elina 7.6.2010 <3 Alexander 24.6.2013
Änglason 9.6.2012 <3
Användarvisningsbild
EmMia
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 866
Blev medlem: 23 jun 2005, 10:01
Ort: Helsingfors



Vha, läser vår statistik fel?!! är du inte medlem? Bli medlem



Återgå till Ensamstående, bonus- och skilda föräldrar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster