Vill ha barn utan en man

För dig som planerar att bli med barn.

Moderator: skogsmus

Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav Elisabeth » 31 jan 2010, 11:05

Hej!
Undrar om det finns andra svenskspråkiga i min situation? Högst troligt nog. Är 40 år och singel, men skulle mer än någonting vilja få barn. Ingen man har dykt upp och tiden börjar bli knapp och kände att jag måste göra något åt saken innan det är för sent. Enkvällsförhållanden är inget för mig. Är för blyg och feg för sådant. Känns inte heller moraliskt rätt. Kontaktade därför för ett år sedan Väestöliitto och har nu efter en tids väntan genomgått 4 inseminationer med hjälp av donerad sperma. Dock utan framgång :( I dagarna blir det försök nr 5. Nu första gången med hormonhjälp. Hoppas på resultat, för tyvärr börjar pengarna ta slut. Detta är verkligen inget billigt för oss som är ensamma. Vi får vård endast på vissa privata kliniker och vi betalar högsta summan utan några avdrag från FPA. Så detta är inget förhastat beslut, utan länge planerat och väl igenomtänkt.

Skulle vara trevligt att höra om det finns andra ensamma kvinnor som inte lyckats gå den traditionella vägen och varit modiga nog att pröva på lyckan denna väg?
BildBild
Elisabeth
 
Inlägg: 40
Blev medlem: 30 jan 2010, 21:21

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav Fru Anka » 01 feb 2010, 10:25

Hejja Elisabeth! Du är en tuff brud! Understöder dej till 100% fast jag inte desto mera kan hjälpa dej... Jag närmar mej åxå 40 år och ifall jag skulle ha varit i din livssituation så skulle jag nog ha gjort likadant. LYCKA TILL och hoppas att du lyckas bli gravid och att allt går bra! :kram:
Bild
Pojke 97, Flicka 01, Pojke 05 o Pojke 08
Användarvisningsbild
Fru Anka
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 876
Blev medlem: 28 sep 2007, 10:09
Ort: Österbotten

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 03 feb 2010, 16:01

HejElisabeth!
jag är ny på mammapappa forumet och i samma situation som du, även om jag är några år yngre och i början av mitt beslut. Jag har alltså nyss beslutat mig för att försöka få barn på egen hand, och håller 100% med dig, detta är absolut inte ett beslut man gör förhastat, innan man kommer så långt att man tar kontakt med en fertilitetsklinik så har man nog funderat länge, för min del några år.

Jag hoppas, hoppas så att din femte gång lyckas, jag själv har inte ännu haft en enda insemination, utan håller nu på med grundundersökningarna för att fört se att allt är okej i min kropp, innan den första ionseminationen görs. Hittills har allt varit finfint med äggledare och livmodern :tumme: Nu är bara ett sista blodprov kvar innan jag får grönt ljus. Du har inte funderat på att gå vidare till IVF, eller är det en ekonomisk gräns? Jag blev i alla fall rekommenderad att inte prova fler än max tre inseminationer och sedan gå vidare till IVF eftersom det är mer exakt och i slutändan blir samma pris som 3-4 inseminationer till.

Jag hoppas att mitt svar når dig, skulle gärna skriva med dig, jag märker att jag väldigt gärna skulle ventilera alla tankar som snurrar runt i mitt huvud med någon som själv antagligen har liknande funderingar.

Jag håller tummarna!!!
:kram: :kram:
Viki
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav Elisabeth » 04 feb 2010, 19:54

Hej Viki!
Så roligt att höra att det finns andra i samma situation :) Känns att man nog har ett stort behov att utbyta tankar. Det här beslutet är ju kanske inte det vanligaste och man hör ju inte varje dag om andra i samma situation. Om det här "projektet" har jag berättat åt endast två goda vänner och så av praktiska skäl åt min förman. Började vara svårt att ordna ex tempore läkarbesök utan en förklaring på jobbet. Besöken ska ju ske en viss dag, som man ju vet först dagen innan då ovulationstestet visat positivt. Dem jag berättat åt har varit otroligt positiva och uppmuntrande. Skönt! Hur öppen har du varit med dina planer? Vilken klinik använder du? Har du varit nöjd? Jag valde Väestöliitto pga att de hade lite billigare priser och framförallt för att de har öppet på lördagar. Lördagsöppet gör att man inte missar en omgång pga veckoslut. Jag har varit jätte nöjd. Min läkare är alldeles ljuvligt sympatisk. Hon har aldrig skyndsamt och frågar alltid hur jag orkar psykiskt. Planerna är att totalt 6 inseminationer görs och sedan blir det ev IVF. Pengar till IVF har jag just nu inte men alltför länge kan jag pga min ålder inte vänta. Fyra första inseminationerna gjordes utan hormonstöd, eftersom alla prov visade ok och mensen var regelbunden. Nu på tisdag gjordes min 5:e och den med stöd av Puregon, Pregnyl och Lugesteron. Förhållandena var optimala enligt min läkare, så nu är det bara att hålla tummarna och vänta i spänning i två veckor :tumme: Största hindret att lyckas är min ålder och den kan jag tyvärr inte göra något åt :unsure:
Hoppas du snart får börja dina försök, eller hoppeligen blir det vid bara ett innan det lyckas.

Tack Fru Anka för din uppmuntran!
BildBild
Elisabeth
 
Inlägg: 40
Blev medlem: 30 jan 2010, 21:21

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 05 feb 2010, 14:03

Hej Elisabeth!
roligt att få svar. Jo tankar snurrar nog hela tiden, och finns ju ingen hemma att bolla dem med och varje kväll kan man inte terrorisera vänner... Vilka spännande dagar du lever i. Jag håller tummarna och tårna :tumme: !!! Hoppas hoppas du får berätta glada nyheter! Jag själv är ju bara i början av allt, har på tisdag varit och kollat att äggledarna är öppna, så ganska snart står jag inför min första insemination. I hela det här är jag mest nervös för att orka hoppas och fortsätta varje gång en behandling inte blir en graviditet och att klara av besvikelsen, för nu just hoppas jag så mycket att jag ibland är rädd att jag hoppas för mycket. Jag är också jätte rädd för risken att om jag blir gravid slutar det i missfall. Jag har så länge längtat efter barn och har kännts så svårt när den ena efter den andra bildar familj och man själv inte ens hittar en man. Mitt beslut blev också en enorm lättnad, första gången vågar jag tro på att även jag kan få en familj, jag är inte beroende av att hitta någon. Jag försöker att också bara tillåta mig att första gången på jätte länge känna hopp och inte hela tiden fastna i att påminna mig om att det också kan bli en väldigt tung process.

Jag har berättat åt ganska många, mina närmaste vänner och mina föräldrar och syskon. Alla har tagit emot nyheten jätte positivt. Jag har längtat efter barn i princip hela mitt liv, så det är ingen nyhet för någon hur mycket jag längtar efter att bilda familj. Länge hoppas man ju på att också få göra det traditionellt, men när den biologiska klockan ohjälpligt tickar. Egentligen blev ingen jag berättat det åt förvånad, min pappa berättade att han till och med tänkt i samma banor själv och funderat på hur han kan ta opp det med mig, vilket känns alldeles otroligt fint - att min pappa stöder det att jag ger mig in på detta utan en pappa, för jag var egentligen nervösast att berätta åt honom. Alla jag berättat åt har dessutom blivit otroligt glada för min skull, vilket berört mig djupt. Jag trodde nog hela tiden att de skulle stöda mig, därför är det mina närmaste vänner, och trodde nog också att min familj stöder mig vad jag än gör, men hade inte väntat mig att alla skulle bli så GLADA :) .

Jag funderade ganska länge på vem jag skall inviga i mina planer, först hade jag tänkt hålla det väldigt mycket för mig själv, men sedan insåg jag att jag inte orkar med detta helt ensam. Hade först bara tänkt inviga några vänner, men det kändes sedan inte heller bra att lämna min familj utanför, eftersom jag sedan om allt går bra räknar med deras stöd. Sedan tänkte jag också att om jag sedan får berätta att jag är gravid så vill jag att nyheten tas emot med samma spontana glädje som när ett par berättar det till sina familjer, och om min familj inte vet något på förhand blir det så överraskade av att jag plötsligt är gravid att det skulle påverka situationen. Nu när jag berättat är jag jätte glad att jag beslöt så, särskilt när det blev så glada. Det som lite stressar mig är att nu väntar de lika mycket på att allt skall gå bra, så känns lite som om jag förutom min egen besvikelse om det inte lyckas också sedan bär delar av deras besvikelse.

Jag går på fertinova, och har fått bra förtroende för stället, blev rekommenderad den och tilltalades av att första besöket var kostnadsfritt så man innan man blev skyldig dem något fick känna in stället + läkaren. När jag började gå där visste jag inte att det är stängt på veckoslutet och att det betyder att man riskerar att en ÄL faller emellan. Jag skulle kanske ha valt annorlunda nu med tanke på det, för känns obehagligt att tänka på det, särskilt som min cykel är så att det är stor risk för mig att den faller just på veckoslutet, men vill inte nu just längre byta när jag redan fått förtroende för min nuvarande läkare.

Oj, det blev ett ganska långt inlägg, och andra sidan kanske långa öppna brev hjälper andra som eventuellt ännu är i tanke-, planeringsfasen och jobbar mot ett beslut. Jag har åtminstone insett, främst via finskspråkiga forum att vi definitivt inte är enamma i landet om detta stora beslut att försöka få barn på egen hand.

kram och lycka till ännu en gång
:kram:
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav nalle » 08 feb 2010, 06:12

Hej Viki och Elisabeth
Det är så kiva att läsa vad ni skriver och hur ni beskriver er situation, känner igen så mycket. Jag har själv gjort den femte inseminationen för en vecka sedan. (femte gången gillt, eller hur Elisabeth??) Utan man men med stöd av min familj och mina vänner. Jag hade problem med sköldkörteln och det tog nästan ett år innan värdena var inom gränserna, men tjurskallig som jag är valde jag att ändå göra inseminationerna. Nu är allt i skick och jag hoppas fruktansvärt mycket på att det har lyckats.
Jag har berättat åt mina vänner, lite flera än mina närmaste, och min familj. Senast idag frågade min pappa när han får börja kalla sej morfar :love: Måste förklara åt honom hur liten chansen är att det lyckas så han inte hoppas för mycket.
I början berättade jag åt bara mina allra bästa vänner, dvs 2 stycken, och min familj. Men efterhand har jag berättat åt flera. Jag har ett gäng fina kvinnor omkring mej, och jag började tänka som så, att om dom var i samma situation skulle jag önska att dom kände att dom kunde berätta för mej. Just nu vill jag inte prata med någon om att jag gjort det femte försöket, för precis som någon av er skrev, var det viki..? känns det som om dom också blir besvikna när det inte lyckas och det känns tungt. Men den dagen det lyckas och det kommer ett barn till världen vill jag att dom inte ska behöva bry sina huvuden med vem-är-pappa-och-var-det-planerat-spörsmål, utan bara glädja sej med mej. För det sku ju bara vara naturligt att dom undrar...
Jag är "bara" 33 år, ganska ung, antar jag, för att börja med ett sånt här projekt. Men det känns som en bra lösning för mej. Jag hörde mej, för flera år sedan, för om adoptionsmöjligheter, men det kändes fel. Det är ett jättefint alternativ, och man ska aldrig säga aldrig, men... Jag har gjort halvljumma försök att träffa en man, någon gång nu och då under hela mitt vuxna liv, men det blir aldrig något för jag är egentligen inte så intresserad av att dela hus och hem med en man och jag står verkligen int ut med någo roddas. Barn vill jag ha, och visst sku det vara det bästa för alla parter om man sku ha en pappa med i bilden. Men jag kan inte tänka mej att skaffa barn tillsammans med någon som jag inte vill dela vardagen med. Hur ska man då kunna dela ett barn?? Så jag gör det ensam, och fastän jag inte blivit gravid än (eller...?), sörjer jag över att mitt barn inte kommer att ha någon pappa. Den sorgen kommer säkert att följa mej resten av livet. Försöker tänka att jag har ett hjärta sprängfullt med kärlek, ett fint hem, fin familj, världens bästa vänner och ett ordnat liv. Men inget kan ju ersätta ens pappa.

Har så mycket som jag skulle kunna skriva, det finns så mycket inom en som man int riktit kan förklara för människor som inte själva går igenom det här, men vi hörs säkert här igen så jag kan ju spara lite :)
Jag håller tummarna för er båda
B
nalle
Guldmedlem
 
Inlägg: 297
Blev medlem: 21 dec 2008, 21:41

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 08 feb 2010, 18:17

Hej nalle och Elisabeth och välkommen nalle till tråden! Vad roligt att vi blir fler :D Oj vad ni lever nu i spännande tider. Jag håller tummarna för er båda :tumme: hoppas ni får meddela glada nyheter snart! Det kan inte vara lätt att försöka få tankarna på annat än inkommande graviditetstest, om jag tänker på hur mycket mina tankar nu redan snurrar kring allt och hur svårt jag har att släppa loss dem så är jag nästan rädd för hur det sedan skall vara efter en insem.

Det är klart att det bästa skulle vara att våra barn också hade en pappa, men det är många barn som inte har det bästa. Det bästa är också föräldrar som inte vanvårdar, eller slår eller förtrycker sina barn och ändå tvingas många barn växa upp i dylika förhållanden. Det bästa vore också två stödande föräldrar, men massor barn rivs mellan uppslitande skiljsmässor och vårdnadstvister. Det bästa vore också om varje föräldrar tog sitt ansvar, men ständigt blir barn övergivna av både sina pappor och mammor.

Skulle jag ha fritt fått välja så skulle även jag hellre gått den traditionella vägen med man (och till och med äktenskap) innan barn, men det blir inte alltid som man vill. Även om jag naturligtvis funderat massor på hur det blir för mitt barn att inte ha någon pappa, så tänker jag att på det här sättet blir mitt barn i alla fall aldrig övergivet av ena föräldern, vilket jag tror är orsaken till mycket av svårigheterna med att växa upp med bara en förälder; känslan av att den andre övergivit en, struntar i en. Mitt barn behöver inte undra över varför pappa inte ville ha honom/henne. Inte heller behöver hon/han någonsin fundera på om hennes/hans tillkomst var ett misstag. Våra barn är definitivt planerade!! Och önskade! Och efterlängtade! Och vi har säkert analyserat våra möjligheter att ta emot ett barn till världen mer än många klassiska familjer.

Jag tror också det är en styrka hos oss att vi inte blir ensamstående som ett chockbesked. Vi behöver inte vara bittra över en partner som inte tog sitt ansvar. Jag har åtminstone inga blandade känslor vid tanken på att tvingas bli ensamstående, tvärtom, det är ett medvetet beslut jag är stolt över. För att jag har så mycket kärlek att ge, ett kärleksfullt hem att erbjuda och med hela mitt hjärta längtar efter ett barn.

Visst är jag beredd på att det kan bli många jobbiga situationer i framtiden för mitt barn att vara helt utan pappa, men jag har i stället försökt fokusera mer på vad jag erbjuda i stället. Vi blir dessutom allt fler som väljer att försöka bilda familj på egen hand, i stället för att ta öde som det kom och låta den biologiska klockan ticka på. Det betyder att våra barn hittar andra barn med samma "ursprung" och därmed vid behov får en hjälpande referensgrupp. Jag hoppas att mitt barn skall kunna vara stolt över att mamma så gärna ville ha ett barn så att han/hon kom till med hjälp av specialbeställda pappafrön/babyfrön från doktorn.

Och vem vet, bara för att jag inte ännu träffat "den rätta" så kanske jag gör det i framtiden. Han kan då bli en underbar bonuspappa åt mitt barn och kanske bidra med några egna bonusbarn. För mig skulle det värsta vara att äntligen hitta någon när det biologiskt skulle vara för sent att få barn. Inte vet jag ju heller om det alls lyckas, men ifall jag i framtiden måste leva med att jag aldrig blev gravid så vet jag också att jag gjorde allt för att försöka få barn och behöver inte fundera på om jag hade kunnat få barn innan det var försent.

Men det är svåra saker, och det skall det vara, åtminstone tog det mig några år att tänka mig fram till ett faktiskt beslut och det tror jag är bra. Och just för att det är så stort är det också så skönt att kunna skriva ner åtminstone en del av alla tankar som man bär på :)

Meddela nyheter (och annars också saker ni funderar på, även om vi inte är så många på tråden, så har vi många läsare, så antingen finns det fler där ute som inte ännu velat stiga in, eller så är många nyfikna på vårt val :) ) Jag tar jätte gärna del av fler av era tankar, ni är längre i processen än jag och även om jag är säker på mitt beslut så känner jag mig också många gånger ganska vilsen :unsure:

kram kram
Senast redigerad av viki 09 feb 2010, 12:41, redigerad totalt 1 gång.
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 08 feb 2010, 18:26

OBS, läste igenom min text och vill bara tillägga att jag absolut inte vill verka nedlåtande mot er som är ensamstående mer traditionell :oops: . Jag beundrar alla ensamstående, och alla ihopboende föräldrar också (att fostra barn är bland det tuffaste som finns). Missförstå mig inte när jag skriver att jag blir ensamstående utan bitterhet, jag tror inte en sekund att någon ensamstående inte längtar efter sitt barn sedan när man väl insett att det är påväg!Jag menar bara att våra utgångslägen ändå är olika och det gör vi delvis kanske funderar på olika saker och jag behöver inte arbeta igenom alla de sårade, ledsna, bittra, arga känslor som finns när man blir övergiven.
Senast redigerad av viki 09 feb 2010, 12:41, redigerad totalt 2 gånger.
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav Elisabeth » 08 feb 2010, 20:55

Så roligt att också du Nalle hittade hit! Vi är ju faktiskt i helt samma tidtabell nu. Spännande tider... :osaker: Vi får ju då hoppas att det är femte gången gillt som gäller för oss. Hur många inseminationer har du tänkt göra innan du ev. fortsätter med IVF? Vilken klinik använder du?

Visste inte ännu för ca 1 1/2 år sen att det fanns så många i vår situation. Trodde ja va helt vrickad som gick omkring med dessa tankar om att få barn genom att låta inseminera mig. Hittade sen ett finskspråkigt forum och insåg att jag verkligen inte var den enda. Genom att läsa om andras erfarenheter tog jag sedan mod till mig och kontaktade Väestöliitto. Stödet och hjälpen man fått från forumet har varit jätte viktigt. Tänkte att det ju också måste finnas finlandssvenskar i samma situation. Känns ju alltid lite enklare att få skriva på sitt modersmål. Roligt att vi hittade varann!

Viki, berättar gärna om mina erfarenheter hittills. Bara fråga!

Återkommer med bättre tid.
BildBild
Elisabeth
 
Inlägg: 40
Blev medlem: 30 jan 2010, 21:21

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 09 feb 2010, 12:40

Elisabeth, jag håller på söker medlemsskap i ett finskt forum, jag undrar om det månne är sammas om du är med i? Det här har jag hittat via 2+. det är en sluten klubb och jag har fått kontakt och grönt ljus att söka medlemsskap, men sedan har det strulat till sig efter att jag registrerat mig ochjag kommer inte nu vidare i att bli medlem, men har igen varit i kontakt med min kontaktperson och hoppas att hon kan hjälpa. Fundera bara om det månne är samma klubb du redan är med i.

För övrigt rullar allt på, ibland känns det som om tiden står stilla, skulle genast nu vilja vidare, men tror å andra sidan att det också är bra det tar sin tid, för ibland känns det också som oma llt gick igång med rasande fart från och med första besöket. Har någon av er tips hur man tidvis skall hålla allt på avstånd för att orka, det här kan ju bli en väldigt lång process och jag kan inte fortsättningsvis låta största delen av mina tankar hela tiden kretsa kring hur det skall gå. I veckan har jag första psykologträffen och ser fram emot den. Hon kan säkert hjälpa en del med allt som snurrar på i huvudet och ge en verktyg att orka psykiskt. Men ni måste ha något som gör att ni orkat med 5 ins. var, eller kanske det är helt i sin ordning att jag har svårt att alls tänka på annat.

Nästa vecka borde jag få resultat på sista blodprovet, så sedan vet jag om jag faktiskt har ägglossningar eller inte, ovissheten om detta gör mig också stressad, så kanske det känns lugnare sedan när man konkret kan göra upp en vårdplan utgående från mina reusltat. Jag vet inte, tur i alla fall att mitt jobb kräver sådan närvaro att jag då tvingas släppa tankarna på allt annat, och med det orden måste jag nog återgå från lunchpausen...
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav Elisabeth » 09 feb 2010, 21:36

Den klubb jag är med i var också ursprungligen en sluten 2+ klubb. Nu inte mera under 2+, eftersom den inte alltid fungerade och upplevdes gammalmodig. Forumet liknar nu denna mammapappa. I något skede beslöts det att flere medlemmar inte tas in pga att många kom med som passiva och aldrig hörde av sig. Det upplevdes att medlemmarna blev för många och man litade inte riktigt på att tystnadsplikten inom klubben hölls. Allt fler intresserade ville ändå med och så grundades en till klubb. Antagligen är det den du sökt medlemsskap i. Har nu förstått att det ändå finns planer på att slå ihop dessa två, eftersom medlemmarnas antal minskat och det i perioder varit lite lamt på sidorna i min klubb. Dessutom är vi ju ändå inte såååå många och borde ju kunna hålla ihop, stöda och uppmuntra varandra. Jag håller åtminstone för att slå ihop klubbarna eftersom all info och stöd man kan få är så otroligt viktigt i detta ensamma beslut vi gjort. Bättre ju fler det är som delar sina erfarenheter.

Viki, du frågade hur man klarar av väntan och besvikelsen. Jag kontaktade kliniken i januari 2009 och fick tid för första besök i mars. Den 2,5 mån var lång. Visste ju ännu inget om mina möjligheter och tidtabellen. Var bara att orka vänta... och drömma om framtiden. Började ren i tankarna möblera om sovrummet. Tittade på barnsängar och skötbord i Ikea och surfade efter barnvagnar på nätet. Helt galet i detta skede. Denna iver har dock minskat efter varje misslyckade försök:( . Efter första besöket blev det psykolog och tester och då kändes det ju nog spännande att få resultaten. Allt var mer än bra och det kändes riktigt hoppfullt. Tyvärr var köerna på Väestöliitto långa och jag fick höra att min tur var tidigast på hösten. Först i september skulle jag ringa kliniken för att fråga om kösituationen. Tur att det var sommar och jag hade semester och trevligt program så att jag fick tiden att gå. Jag räknade ändå hela tiden dagar till jag kunde ringa. Till all tur fick jag höra att jag skulle få göra mitt första försök redan i september. Hade kanske mest förväntningar på första inseminationen och besvikelsen efter misslyckandet var också då störst. Nu efter 4:e var besvikelsen också rätt stor, eftersom jag av någon anledning antagligen inbillade mig en massa graviditetssymptom. Var nästan säker på att jag verkligen var gravid. Skrämmande hur många symptom man själv kan framkalla :scared: . Första "pinveckan" brukar gå helt bra, men under andra veckan börjar jag alltid omedvetet leta efter symptom, hur mycket jag än bestämt mig för att inte göra det. Jag vill liksom inte bli för positiv, för att inte besvikelsen sen skall bli för stor. Det är nog en naturlig skyddsmekanism som man har.

Nu har jag alltså en vecka kvar att pinas och spänningen stiger för varje dag. Jag har första gången stöd av hormoner och vet inte riktigt hur kroppen reagerar. Har förstått att de kan ge graviditetssymptom och skjuta fram mensens början. Enligt min läkare var förhållandena vid inseminationen nu optimala, men det är ju ändå ingen garanti för att det lyckas hela vägen. Mina stackars gamla äggceller kanske helt enkelt inte orkar så långt :( Om det inte nu heller lyckas, så är det väl bara att beställa läkartid, gå via apoteket och gräva fram sprutorna igen... och gå igenom samma rumba än en gång... Vet faktiskt inte ännu hur långt jag kan gå med min lilla lön. Utan lån klarar jag inte av en IVF. Men hoppas ju innerligt att jag inte behöver gå så långt!

Har förresten förstått att köerna på Fertinova är kortare. Man kommer snabbare igång med allt där. Så väntan för dig blir kanske ändå inte såååå lång.

Ha det bra!!!
BildBild
Elisabeth
 
Inlägg: 40
Blev medlem: 30 jan 2010, 21:21

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 09 feb 2010, 23:21

Det är nog samma klubb, hittade den via 2+ och skrev in i tråden och berättade lite om mig själv och att jag vill med i klubben, fick sedan svar om de båda klubbarna. Hon skrev att de brukar låta folk vara en stund i 2+:s klubb så man vår visa att man är ärlig och sedan kan man bli bjuden till den andra, men hon föreslog genast den andra åt mig, så jag verkade väl ärlig direkt :-) Nu har jag försökt komma in dit, men det strular sig. Jag fick adress av henne på 2+ och hon skulle meddela deras forumvakt om mig, så jag registrerade mig och väntade sedan på att registreringen skulle aktiveras, vilket den blev. Jag loggade in och allt såg bra ut, hann se själva forumet (såg helt ut som det här) och gick in och läste infotrådarna, sedan gick jag till min egen profil, och något hände och nu är allt låst för mig. Jag kan logga in, men det står bara att det inte finns några trådar, och när jag försöker komma någon vart så står det bara att det inte är tillåtet. Suck! Känns lite trist för skulle gärna med, känner att behovet av en referensgrupp är stort. Ifall du minns hur du kom in, och vet vad jag gjorde fel så tipsa gärna via privatmeddelande hur jag skall gå vidare :huh: . Jag har nog kontaktat henne på 2+, men hon har inte varit inne där. Sedan sände jag ett svarsmejl till aktiveringsmejlet, men jag har ingen aning om det når någon, eller bara far till någon obemannad server. Är säkert bra att slå ihop klubbarna, fast tycker också om att man har en känsla av att sidan faktiskt är sluten och hålls mellan medlemmarna. Jag fick ändå bilden av att alla nya är välkomna, bara men är ärlig och seriös och hör till gruppen :)

Jag har ingen aning om fertinovas köer, läkaren har inte alls tagit upp det mig, min första tid fick jag på ett par veckor, och jag har förstått att mina danska små simmare beställs genast när psykologbesöken är gjorda, men vet inte alls hur länge det sedan dröjer innan de kommer. Jag har fått en bild av att det går ganska snabbt, men kanske det är önsketänkande.

Jag kommer också på mig med att fundera hur jag skall möblera om, planerar även inköp och bollar med olika namn :love: Jag har funderat tidvis på hur fiffigt det är när jag inte alls vet hur det går, å andra sidan har jag sedan mitt beslut varit lyckligare än någonsin och första gången fylld av hopp om att få en egen familj. Jag har sedan tänkt som så att varför skall jag då inte bara få njuta av denna lyckokänsla och detta hopp. Tänk om det aldrig lyckas, då är kanske den tid när jag HAR hopp den lyckligaste och då vill jag inte grumla den tiden med att hela tiden påminna mig om jag inte vet hur det går. Jag försöker i stället att bara lita på livet, våga hoppas och fantisera och sedan ifall det i stället blir en smäll handskas med det sedan. Men nu är jag samtidigt också ändå hela tiden lite rädd att det inte skall lyckas :huh:

Nu i säng! Jag tänker på dig, och dig också Nalle och håller tummarna. Kämpa på i er väntan och hoppas hoppas hoppas att det blir plus!
:kram: :kram:
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav nalle » 10 feb 2010, 21:46

Hej på er självständiga kvinnor
Läste viki ditt inlägg om positiva och negativa sidor i vår situation. Positivt är det ju att vi själva väljer vårt "öde" som ensamma mammor, och positivt är det också att våra barn inte blivit övergivna av sina pappor. Men man måste ändå ta i beaktande att mitt/våra barn kommer att sakna halva sin historia och bakgrund. Fast det är en sorts sorg att bli övergiven är det en annan sorg att inte veta var ens biologiska pappa bor, veta hur han ser ut, när han är född eller vad han heter. Och så poängterade psykologen även att mitt/våra barn kommer kanske i något skede i sitt liv ifrågasätta vad man som mor har för rätt att göra såna här drastiska beslut, att barnet inte har en pappa. För den där innerligt snälla mannen i danmark som ger mej den här möjligheten är inte något annan än en donator. Och när barnet sen lever ut sin sorg på det ena eller andra sättet så kan vi inte förklara bort eller förringa känslorna på något vis utan vi får bara ta emot dom. MEN, som du sa, viki, våra barn är så efterlängtade och kommer att veta det. (Igen; andra som skaffar barn på den mera vanliga vägen längtar inte någo mindre...) Och har man tur så är ens barn så tillfreds med situtionen och finner den så naturlig att det inte blir så mycket mera än diskussioner och frågor.
Jag säger inte att den ena sorgen är värre än den andra, bara annorlunda. När vi hade gått igenom dom här frågorna hos psykologen drog jag mej nästan ur det hela, för jag tyckte jag var självisk som tänkte på att skaffa barn ensam. Men å andra sidan vill ju alla ha barn av själviska skäl, och man behöver ju inte utgå från det värsta. Vetskapen om att man har ett tryggt, kärleksfullt hem att erbjuda måste ju räcka för alla, oberoende om man är två eller en. Fortfarande när jag ser mina vänners barn tillsammans med sina pappor kniper det lite i hjärt-trakten. Men man vet ju aldrig... drömprinsen kommer kanske och fyller endel av pappaplatsen i hushållet. Alla upplever säkert det här med donator/pappa olika, och rätt och fel finns ju inte.
Jag känner igen mej i din beskrivning, elisabeth. Att den första veckan går bra, men sen börjar man stressa upp sej. Dom tre första gångerna var jag bombsäker på att jag var gravid, hur jag kunde vara det minns jag inte. Än hade jag det ena symtomet, än det andra... Och när dagarna före mens närmade sej och jag fick mina vanliga PMS-symtom hade jag hjärtat i halsgropen. Dessutom har jag plågat mej själv med att göra sånt där tidigt gravitest. Och sen när det har varit negativt intalat mej att jag KAN vara gravid ändå, att det var för tidigt för att visa positivt. Den fjärde gången var jag ganska säker på att det inte lyckas, var trött och små-deppig då. Men säkert är det lika stressigt för sådana som försöker den natruliga vägen och inte lyckas...
Den här gången pratar jag inte om än... :) Känner mej lugnare och tänker inte testa något, kommer mensen så kommer den, då är det ju klart att jag inte är gravid. Men å andra sidan är det ju några dagar kvar så man hinner stressa upp sej än..
Vet inte hur du upplevde tiden innan första insemination, elisabeth, men jag gick på rosa moln. Lät på dej viki som om du befinner dej på molnen just nu :). Jag har aldrig varit så lycklig som efter att jag gjort mitt beslut och ringde upp ava-kliniken i åbo. Jag fick första tiden mindre än en vecka senare, samma dag var jag första gången till psykolog och sen rullade det på en och en halv månade med tester, undersökningar och besök hos psykologen. Ganska intensivt... Två månader efter första besöket gjordes första insemination. Och alltefter tiden gick och jag inte blev gravid och flera inseminationer gjordes så kändes det som om allt kretsade kring mens, ägglossning och almenackan och donerade spermier. Hade paus november-januari och det har faktist varit skönt att inte alls behöva tänka på det hela. Det slutade var roligt, det förväntansfulla övergick i något som kanske kan beskrivas som ångest, och allt blev bara jättetugnt. Och sen var det igen en lättnad att få fortsätta för jag vill ju fortfarande ha mitt barn. Funderar just nu om jag ska göra en ins ännu efter det här eller om jag ska göra IVF. Det är ju större chans att det lyckas med IVF och jag har lite pengar sparat, men det är så mycket mera omständigt och påfrestande för kroppen och sinnet. Tänker bestämma mej först när jag vet om det behövs... (hoppashoppashoppas att jag är gravid.)
Viki: mina donerade simmare kommer också från danmark, och det är tydligen en bristvara ibland. Det har hänt tre gånger att det inte funnits några donerade celler. Lagändringen som gör att barnet vid 18 års ålder har rätt att få redan på vem som är donator gör att dom frivilliga inte är så många som förr... Det behöver ju inte vara så att du hamnar i den situationen, men bara så du vet.
...det blev långt igen...
ha det bra, viki och elisabeth
nalle
Guldmedlem
 
Inlägg: 297
Blev medlem: 21 dec 2008, 21:41

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav anonym » 10 feb 2010, 22:54

Har barnet rätt att få veta utrikiska donatorers identitet också, eller köps de in hit, eller...?

// ett temporärt nick.
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Re: Vill ha barn utan en man

Oläst inläggav viki » 10 feb 2010, 23:35

Hej på er!
jag känner igen delar av mina tankar i ditt inlägg nalle. För mig har hela tankearbetet kring just detta att mitt barn inte får en pappa tagit längst tid att komma igenom, därför var det också svårast att berätta åt min egen pappa om hela projektet. Jag har själv en väldigt fin kontakt till min pappa, var alltid "pappas flicka" som liten. Har funderat enormt på om jag då har rätt att beröva mitt barn samma möjlighet, samtidigt vet man ju ändå inte hur det skulle gå. Det vet ingen som får barn. Det att min pappa tog emot hela nyheten så positivt och stöder mig 100% har också hjälpt oerhört, för onekligen var det udda att berätta åt sin egen pappa att jag medvetet tänker försöka få barn utan en pappa. Jag är också själv väldigt "biologisk" så det här med generna har också krävt en hel del tankearbete och jag har försökt tänka mig in i hur det skulle kännas inte veta varifrån hälften av mina gener kommer... Sedan har jag också tänkt att i alla tider i människans historia har barn vuxit upp med bara en mamma och utan vetskap om sina pappor, så samtidigt är det inget nytt även om tillvägagångssättet är nytt. På det här sättet kan barnet sedan om det vill åtminstone som vuxen ta reda på hur donatorn ser ut och fråga om hans släkt. Barn som adopteras funderar ju också väldigt mycket på sin genbakgrund, men ingen skulle påstå att adoption är något man inte borde göra. Visst tror jag att jag som mamma kommer att bli ifrågasatt av mitt barn om varför jag gjorde det, senast i tonåren blir det säkert ett hårt vapen, men jag tror också att varje barn hittar något att kasta i ansiktet på sina/sin förälder. Vem har inte själv sagt "jag har inte bett om att bli född", eller att jag önskar jag blivit bortadopterad, eller andra saker. Inget barn ber om att få komma och varje barn får finna sig i den familj han/hon fick och förhoppningsvis få den omvårdnad som behövs för att som vuxen kunna ta eget ansvar över sitt liv. Jag har också lyckan att ha många män i mitt närmaste nätverk, så finns både morfar, morbröder och andra, och fast det inte är samma sak som en pappa, så hoppas jag att det blir nära relationer på ett annat sätt. Men klart det blir en sorg, och naturligtvis skall ett barn få sörja, jag kommer säkert också att sörja, och har även tidigare gjort det. Nu just vill jag det här 100%, men säkert kommer dagar, om det lyckas, när jag också innerligt önskar att det skulle finnas en pappa så att jag skulle få dela vardagens alla glädjen och sorger och fascinationen kring vårt barn.

Jag har inte ännu träffat psykologen, har tid i morgon faktiskt, så ser henne nu närmare en månad sen första besöket. För mig känns det bra att här har gått en del tid emellan, efter grundundersökningarna och en del skrivande på nätet har mina tankar, vad skulle jag kalla det, inte ändrat riktning, men ändå utvecklats, så tror det är bra att i det här läget träffa någon som arbetar med att ställa svåra frågor och reflektera igenom ens beslut. Din första tid låter verkligen intensiv Nalle... Jag har svårt att tänka mig att min första ins skulle hinna till nästa ÄL, även om donationen skulle komma direkt, men jag hoppas i alla fall jag jag hinner få åtminstone en ins före sommaren för skulle nog kännas svårt att nu sedan vara tvungen att vänta till hösten innan jag skulle komma vidare, men jag har lite svårt att tro att inte min läkare skulle ha nämnt något ifall det nu just är jätte långa köer... Fast man vet ju aldrig, och jag är förberedd på att det mitt i allt kan ta länge, fick mycket info om det på de finska sidorna, innan dess hade jag inte ens tänkt tanken. Eller jag visste nog att det är svårt att hitta donatorer, men koppla det ändå inte till en väntetid för mig, kanske undermedveten förnekelse :osaker:

Och jo jag är nog lite i rosa moln fasen :) Jag tror mycket av rosa moln fasen beror på att man så länge längtat efter barn, för min del aktivt i nästan 10 år, och samtidigt har man inte lyckats hitta en partner åt sig. Jag har inte ens varit i närheten av så seriösa förhållanden att barn skulle ha blivit aktuellt, kombinerat med biologiska klockan och med att allt fler vänner får barn har. Det här ger en stigande panikkänsla kring hur det skall gå om man faktiskt inte hittar någon, att sedan inse att man inte är beroende av att hitta någon, man kan fatta beslutet helt själv och försöka få barn på egen hand ger en euforisk känsla.

Min läkare rekommenderade att gå över till IVF redan efter 3 ins Jag har helt naturligt inte tänkt så långt ännu, och blir en naturlig paus innan dess, för har nu ihopsparat för för så jag klarar dessa 3 behandlingar, men sedan måste jag spara för vidare behandlingar, oberoende hur jag går vidare, så då finns också tanketid. Jag måste ju ändå i det här läget våga hoppas att det skulle kunna lyckas vid de första gångerna.

blev långt igen... vi tycks alla ha ett rätt stort behov att sätta ner tankar i text :D Jag upplever i alla fall att det är jätte skönt att få ha er som bollplank, TACK Elisabeth och Nalle för det!!! :kram:

Nu skall jag försöka sova :yawn:
Senast redigerad av viki 24 apr 2010, 21:25, redigerad totalt 1 gång.
viki
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 501
Blev medlem: 02 feb 2010, 20:14
Ort: Nyland

Nästa


Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Planera graviditet - svårt att få barn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 6 gäster