Facebook

För dig som planerar att bli med barn.

Moderator: skogsmus

Facebook

Oläst inläggav anonym » 18 mar 2011, 17:32

Jag undrar om nån annan än jag blir irriterad på att vissa föräldrar uppdaterar sin FB-status dagligen med kommentarer om allt vad deras barn har gjort idag och hur otroligt ljuvliga de är?! Jag vill inte verka som en bitter glädjedödare men det är bara så jobbigt då man själv inte kan få barn att läsa om andras ungar dagarna i ända!

Jag förstår inte att det finns så mycket folk som tydligen inte alls tänker på att deras kommentarer kanske inte roar alla. De ständiga uppdateringarna om barnen och mammalivet gör att man själv känner sig ännu mer barnlös! Jag tycker så klart att det är helt ok att skriva om sina barn ibland, det är ju helt naturligt, men kan man inte åtminstone försöka låtsas som att det fortfarande finns andra saker i livet som också är viktiga?!

Vad tycker ni?
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Bli medlem, eller logga in! Medlemskap är gratis.


Re: Facebook

Oläst inläggav LindaGP » 18 mar 2011, 18:23

Jag förstår dig. Det måste kännas för jävligt för den som e ofrivilligt barnlös.

Men om man e hemmamamma utan desto mera andra aktiviteter finns det int så mycket annat än barnen i ens liv, vardagen kretsar kring barnen. Det e ett faktum. Om du int vill läsa kommentarerna som dessa personer skriver kan du ju gömma deras statusuppdateringar från nyhetsflödet.

Jag e också trött på att läsa några fb-vänners uppdateringar om hur mycket de sportat o varit på gymet o skidat o varit i pulkabacken o motionerat. Jag, som igen ligger på soffan med ett nytt diskbråck o int på över 2 år kunnat ordentligt röra på mig för att ryggen int klarar av det. O kommer knappast nånsin att bli 'på riktigt' frisk så jag sku kunna leva ett helt normalt liv.

Att vara bitter på sina vänner för att de e lyckliga tär int på dem, det tär på dig. Du e den enda som kan ändra på det. Styrkekramar till dig o alla andra ofrivilligt barnlösa o dem som kämpar med att få barn! :kram:
Bígi liomsa i gcónái.
Lá's oích.

Ladies' Bike Club - WIMA Finland
Användarvisningsbild
LindaGP
Mrs Polizei
Mrs Polizei
 
Inlägg: 6355
Blev medlem: 12 jul 2005, 12:54
Ort: Kotka

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 18 mar 2011, 19:00

De som skriver vad de gjort på Facebook: sportat, jobbat, rest, kockat, etc skriver ju trots allt om sig själva. Och det är väl det som hela idéen bygger på - att göra en profil av sig själv.

Att uppdatera vad bebisen har gjort är en helt annan sak tycker jag. Jag har inte valt att bli vän med bebisarna och jag är inte intresserad av vad de gör om dagarna. Skaffa egna profiler för bebisarna om de absolut ska vara med på Facebook!
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav LindaGP » 18 mar 2011, 19:06

Mikaela Sonck skrev:Skaffa egna profiler för bebisarna om de absolut ska vara med på Facebook!

Det e väl mer e eller mindre förbjudet, eftersom åldersgränsen e 13år.
Bígi liomsa i gcónái.
Lá's oích.

Ladies' Bike Club - WIMA Finland
Användarvisningsbild
LindaGP
Mrs Polizei
Mrs Polizei
 
Inlägg: 6355
Blev medlem: 12 jul 2005, 12:54
Ort: Kotka

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 18 mar 2011, 19:55

Åldersgränsen för att använda Facebook är 15år - men eftersom det i det här speciella fallet skulle vara föräldrarna som puffande de egna barnen (skrytet med barnen) så kunde detta ses som en parallellprofil, en lekprofil - för alla dem som vill vara med och leka samma lek.

Överhuvudtaget tycker jag att det är förkastligt att skriva om andra personer än sig själv i statusuppdateringen, - kunde ju lika gärna vara något om mamma (5 gånger i veckan!?!) eller någon av de andra nära och kära.

När jag blir vän med någon på Facebook så förväntar jag mig ingalunda få hela familjen på köpet?!
Självklart kan man skriva en rad när lilla Sofia tagit sina första steg eller när något annat stort händer. Det är de dagliga "min Sofia..." som irriterar. Ja, till den grad att jag valt bort en del vänner och blockerat dem på Facebook.
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav Heidi H » 18 mar 2011, 21:02

Håller med trådskrivaren och Mikaela. Facebook är fantastiskt på många sätt, men för oss ofrivilligt barnlösa är det fruktansvärt att gång på gång få dessa bebisar kastade i ansiktet på oss. Att en statusuppdatering aldrig kan handla om annat än vad ungarna pysslat med och om de har öroninflammation eller inte. Blev t.ex. helt förkrossad för en tid sedan då en bekant satt upp en bild på sin nyfödda dotter och hennes namn under. Och det var vårt flicknamn som vi har valt för snart tio år sedan på vår dotter som inte tycks komma.
Lite samma som dessa julkort med ungarna med tomteluvor som jag kunde tända eld på då jag hittar dem i postlådan. Har lovat mig själv att ALDRIG skicka ett sånt själv även om vi nån gång skulle lyckas få barn. Eventuellt kort med husdjuren med tomteluvor i så fall.
Heidi H
Silvermedlem
 
Inlägg: 78
Blev medlem: 14 nov 2010, 12:18

Re: Facebook

Oläst inläggav Sweetwillow » 18 mar 2011, 21:49

Jag har lite svårt att formulera mej nu, tycker LindaGP skrev bra - håller med henne.
Det är ju lite svårt att Facebooka om något annat än barn och familj när barn och familj är det som livet kretsar kring. Och jag tänker inte sitta och fundera om jag nu kan ladda upp något eller skriva något angående det - om någon skulle ta illa upp. Om någon av mina "vänner" på FB inte vill läsa om min vardag får de gärna blockera mej.

Jag skriver nog annat också i statusupdateringarna, men det mesta tangerar nog till barn och familj.
Men jag blir nog också irriterad på om någon varje dag eller flera gånger till dagen updaterar hur "fantastiska barn de har", fattade nog det med första gången redan. Julkorten håller jag sen helt med om.
Busarna 06/07, 09/08 & 10/10!

Ab imo pectore ♥ - min blogg
På Twitter
Användarvisningsbild
Sweetwillow
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3746
Blev medlem: 30 jan 2008, 20:19
Ort: Östra Nyland

Re: Facebook

Oläst inläggav LindaGP » 18 mar 2011, 22:23

Sweetwillow skrev:Julkorten håller jag sen helt med om.

Jag med, till 100%.
Bígi liomsa i gcónái.
Lá's oích.

Ladies' Bike Club - WIMA Finland
Användarvisningsbild
LindaGP
Mrs Polizei
Mrs Polizei
 
Inlägg: 6355
Blev medlem: 12 jul 2005, 12:54
Ort: Kotka

Re: Facebook

Oläst inläggav Pappawannabe » 18 mar 2011, 23:19

Njah, har inte direkt något mot när dom skriver hur härliga dom är och sånt när dom gjort något fint.

Det som tar på nerverna är detta eviga jävla gnällandet om öronbarn och hur mycket dom får i "nerverna" när barnet bara gråter osv osv.

Skulle ge allt att få sitta uppe en hel natt med ett barn som gråter!
Pappawannabe
 
Inlägg: 36
Blev medlem: 25 jan 2008, 20:16

Re: Facebook

Oläst inläggav Muminmage » 19 mar 2011, 11:09

Jag har några tankar om detta med ofrivillig barnlöshet som jag gått och funderat på en tid. Tänkte att de kanske passar inte i den här tråden... Jag som haft förhållandevis lätt att få barn borde kanske inte ens få tycka något i ämnet? För jag hör till dessa "lyckliga, stolta föräldrar". Men jag hoppas att jag ändå får säga vad jag tycker för detta har gnavt i mig en tid.

Först vill jag säga att jag antagligen skulle ha trillat ner i ett svart hål om jag inte hade kunnat få barn. Rädslan fanns där både före den första föddes och också inför barn två - hade förstått att det inte alls var självklart att man skulle bli gravid igen då man väl fått ett barn. Jag gråter ofta då jag läser om den kamp många, t.ex. här på mammapappa, har då de inte kan bli gravida, inte på egen hand, inte med IVF och andra metoder. Eller när kampen leder till missfall. Det är fruktansvärt.

Men, jag tycker inte att man för den skull ska förminska den lycka föräldrar känner. Varför missunna dem den lycka man själv längtar efter? Varför ska vi som har barn behöva gå på tå och kanske inte våga skicka julkort med våra barn på eller sätta upp bebisbilder på facebook? Ska vi inte få presentera den nya familjemedlemmen på våra jobb? Jag förstår att barn och bebisar samt lyckliga föräldrar är en ständig påminnelse för dem som inte kan få barn, en påminnelse som gör ont. Men då är också gående människor en ständig påminnelse för de rullstolsbundna om att de inte kan gå, seende människor för de blinda, hörande människor för de döva; vackra modeller för dem med "normalt" utseende osv... Ska vi blunda när vi träffar en blind, sluta höra då vi träffar en döv eller låtsas att vi inte kan gå då vi träffar en rullstolsbunden? Bara för att visa hänsyn? Det tyckte jag inte man kan kräva av vanliga människor! Naturligtvis ska vi alla visa hänsyn mot den sorg andra känner, inte "gnida in bebislyckan" då man träffar någon som man vet har svårt att få barn. Men sist och slutligen har alla ett eget ansvar att gå vidare med de negativa känslor alla har inom sig, också vi som har barn har kanske andra traumor; cancer, hörselskador, psykisk sjukdom...
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Muminmage
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3757
Blev medlem: 26 okt 2004, 11:39
Ort: Ingå

Re: Facebook

Oläst inläggav Muminmage » 19 mar 2011, 11:13

Och angående barnen på julkorten. Ja, vi hör till dessa förskräckligt hemska föräldrar som skickar såna julkort. I min enfald har jag trott att folk vi inte träffar så ofta faktiskt kan finna det intressant att se hur våra barn ser ut, åtminstone en gång om året. Själv gillar jag att få såna julkort och följa med hur vänners och bekantas barn växer. Men tydligen är det också fel... Dock tar jag fullt ansvar för våra julkort - det är vår stil och vår familj.
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Muminmage
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3757
Blev medlem: 26 okt 2004, 11:39
Ort: Ingå

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 19 mar 2011, 12:15

Vi barnlösa som önskar mer respekt av mammagardet ber ju bara om lite mer hänsyn, men blir ofta bemötta med ett motangrepp. "Jag har rätt att ta plats, vara som jag vill". Men är det då äkta lycka? Lyckan finns väl kvar även om man inte visar upp den? Det påverkar väl inte din lycka om du får skicka julkort av barnen eller inte (visa upp dem)? Då ligget felet nog någon annanstans.

Det är en missuppfattning att vi barnlösa skulle missunna er era barn - tvärtom - jag är lycklig för alla de som får barn. Ärligt och av hela hjärtat! Det handlar igen snarare om vartåt man riktar lyckan. Prata förlossningar, första tanden, julfester och klippa bebisens hår med andra mammor! Visa hänsyn till oss som längtar efter barn - det kan väl inte vara så svårt? Man skickar ju inte heller foton från sin bröllopsresa åt någon som precis blivit änka? Eller åt den eviga 40-åriga singeln. Vi är så många som ska smälta ihop och kunna leva i ett fungerande samhälle så för att få alla att trivas krävs onekligen mera respekt.

Och om julkorten - fritt fram att skicka åt alla som ni ÄRLIGT kan tänka er är intresserade av era barn. De blir säkert glada! Såklart får man skicka julkort av barnen. Men ingen kan väl tro att vi barnlösa önskar foton av alla vänners barn till jul. Det menar du inte? På allvar. Julkort skickar man för att göra någon annan glad till jul - och om det inte är syftet så kan man lika gärna låta bli! Man skickar väl ändå inte julkort av narcissistiska skäl, för att visa upp barnen som en förlängning av sig själv?

Familjen på jobbet??? Sen när har man tagit med familjen till jobbet? Jag har aldrig sett den andra hälften till den som jag jobbar med. Men alltför ofta bebisarna nog som rullas in under moderskapsledigheten. Och igen - visst kan man hälsa på på jobbet, äta lunch med kollegorna eller så under moderskapsledigheten. Men då kan man väl träffas över lunch så att den som inte bryr sig om att träffas kan utebli. Var gång någon har en bebis med till jobbet bryter jag ihop. Ska det verkligen vara så? Ute på stan kan jag undvika bebistäta platser eller avlägsna mig när jag måste – men jag kan ju ingalunda gå hem från jobbet? Istället sitter jag där med magknip och rödgråtna ögon.

Just såhär långt kan man visa respekt.

Människor med handikapp lär sig leva med och i vårt samhälle, cancersjuka (som jag själv), barnlösa, änkor och de som mist sina barn lär sig att anpassa sig till vårt högt uppskruvade samhälle. Många bär på något svart, någon sorg. Därför är det viktigt att se varandra och varandras behov för att göra det lättare för alla. Lyckan är väl det som vi alla eftersträvar - men på vägen dit skadar det inte med en gnutta omsorg, öppna ögon och hänsyn till andra människors djupa sorg och mörka bekymmer.
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav lulu75 » 19 mar 2011, 12:48

Detta ar OT men:

Hurra, vad skont att hora att jag inte ar den enda som inte ar ett sa stort fan av barnjulkorten!!

Jag trodde tidigare att det berodde pa att vi var ofrivilligt barnlosa men fastan vi nu har fatt en bebis med hjalp av IVF efter flera ars forsok sa har jag anda ingen lust att skicka sadana julkort till folk. Men nu behover jag inte langre tro att jag skulle anses som onormal om jag inte skickar sana kort.

Angaende uppdateringar pa FB som enbart galler barn och familj sa tycker jag bara att det ar synd om att vara smabarnsmamma innebar att man inte hinner med en egen hobby eller med att folja med vad som hander i varlden och sedan nagon gang kunna skriva om det eller ha en asikt om det pa FB eller ens med att kommentera andras uppdateringar.

Passar pa att skicka en stor kram till alla som kampar med barnloshet! :kram:
Tre gullungar 2010, 2012, 2015
lulu75
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 423
Blev medlem: 04 mar 2010, 23:03

Re: Facebook

Oläst inläggav Muminmage » 19 mar 2011, 14:16

Mikaela Sonck skrev:Vi barnlösa som önskar mer respekt av mammagardet ber ju bara om lite mer hänsyn, men blir ofta bemötta med ett motangrepp. "Jag har rätt att ta plats, vara som jag vill". Men är det då äkta lycka? Lyckan finns väl kvar även om man inte visar upp den? Det påverkar väl inte din lycka om du får skicka julkort av barnen eller inte (visa upp dem)? Då ligget felet nog någon annanstans.

Det är en missuppfattning att vi barnlösa skulle missunna er era barn - tvärtom - jag är lycklig för alla de som får barn. Ärligt och av hela hjärtat! Det handlar igen snarare om vartåt man riktar lyckan. Prata förlossningar, första tanden, julfester och klippa bebisens hår med andra mammor! Visa hänsyn till oss som längtar efter barn - det kan väl inte vara så svårt? Man skickar ju inte heller foton från sin bröllopsresa åt någon som precis blivit änka? Eller åt den eviga 40-åriga singeln. Vi är så många som ska smälta ihop och kunna leva i ett fungerande samhälle så för att få alla att trivas krävs onekligen mera respekt.

Och om julkorten - fritt fram att skicka åt alla som ni ÄRLIGT kan tänka er är intresserade av era barn. De blir säkert glada! Såklart får man skicka julkort av barnen. Men ingen kan väl tro att vi barnlösa önskar foton av alla vänners barn till jul. Det menar du inte? På allvar. Julkort skickar man för att göra någon annan glad till jul - och om det inte är syftet så kan man lika gärna låta bli! Man skickar väl ändå inte julkort av narcissistiska skäl, för att visa upp barnen som en förlängning av sig själv?

Familjen på jobbet??? Sen när har man tagit med familjen till jobbet? Jag har aldrig sett den andra hälften till den som jag jobbar med. Men alltför ofta bebisarna nog som rullas in under moderskapsledigheten. Och igen - visst kan man hälsa på på jobbet, äta lunch med kollegorna eller så under moderskapsledigheten. Men då kan man väl träffas över lunch så att den som inte bryr sig om att träffas kan utebli. Var gång någon har en bebis med till jobbet bryter jag ihop. Ska det verkligen vara så? Ute på stan kan jag undvika bebistäta platser eller avlägsna mig när jag måste – men jag kan ju ingalunda gå hem från jobbet? Istället sitter jag där med magknip och rödgråtna ögon.

Just såhär långt kan man visa respekt.

Människor med handikapp lär sig leva med och i vårt samhälle, cancersjuka (som jag själv), barnlösa, änkor och de som mist sina barn lär sig att anpassa sig till vårt högt uppskruvade samhälle. Många bär på något svart, någon sorg. Därför är det viktigt att se varandra och varandras behov för att göra det lättare för alla. Lyckan är väl det som vi alla eftersträvar - men på vägen dit skadar det inte med en gnutta omsorg, öppna ögon och hänsyn till andra människors djupa sorg och mörka bekymmer.


Allmänt taget så brukar jag aldrig prata barn med såna väninnor som inte har barn. Det funkar inte, liksom. Tror inte de är intresserade och vet ju inte varför de inte har barn (kan vara ofrivilligt barnlösa). Jag brukar inte "föra fram mina barn" i vartenda sammanhang. Som exempel kan jag nämna min bästa och äldsta väninna som nyligen fått barn - först efter att hon också blev mamma har jag ventilerat barnfrågor med henne. Jag hade innan dess haft barn i 5 år men ansåg inte att hon skulle behöva höra så mycket om mina amningsbesvär och liknande. Fanns ingen poäng. Dock fick hon julkort med barnet på. Prata förlossningar om inte alla i sällskapet har barn är också för mig uteslutet - den som inte fött blir ju då utanför oberoende vad orsaken till barnlösheten är.

Julkorten - pragmatisk som jag är så blir det samma julkort åt alla. Och jag tror faktiskt ärligt att alla jag skickar åt tycker det är roligt att få se barnen. Någon narcissistisk förlängning är barnjulkorten inte, inte för mig åtminstone. Mer en kul grej jag gör med ungarna så länge de vill ställa upp som fotomodeller. Tycker om att fota dessutom och tycker egna kort är mer personliga än t.ex. Tiimari-julkort. Att skicka bröllopsbilder till en nybliven änka - ja, om änkan kommer till bröllopet så visst får hon ett tackkort. Och är vi nära bekanta så antagligen skulle jag visa bröllopsresebilder också. Men man läser ju av en situation, tycker jag. Vet om personen vill se/klarar av såna bilder.

Barnen på jobbet - har nu 3 barn och har hälsat på på samtliga jobb jag haft då de var nyfödda med dem. Kollegerna har inbjudit mig med barn och velat att jag skulle komma. Har jobbat på såpass små arbetsplatser att jag inte tror någon ofrivilligt barnlös har drabbats. Och om så är fallet så kanske den personen i så fall kan se till att dne inte är på jobbet om den tar hemskt illa vid sig av att se en bebis? Att som nybliven mamma som vill hälsa på på jobbet lämna bebisen hemma är liksom svårare - många ammar och är då "fast i barnet".

Att barnlösa inte missunnar dem som har barn deras barn är roligt och skönt att höra. Dock blir man ju lite skuldbelagd då man läser om de hemska känslor som ändå ens barn väcker hos dem som inte kan få barn. Känns ju onekligen som om jag borde skämmas för att jag blivit mamma. Känns som om jag borde gömma ungarna i en säck för att inte såra nån. Inte vill jag ju såra eller "gnida in" något, men att leva normalt borde man väl få göra?

(Blev lite kortfattat och ogenomtänkt pga tidsbrist, men hoppas jag kan återkomma till ämnet med mera tid).
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Muminmage
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3757
Blev medlem: 26 okt 2004, 11:39
Ort: Ingå

Re: Facebook

Oläst inläggav Muminmage » 19 mar 2011, 15:12

Nu har jag hunnit fundera lite mer på ämnet och vill ännu klarlägga lite hur jag menar. Det slog mig nämligen att vi kanske egentligen är rätt så överens. jag tycker nämligen också att det är förskräckligt okänsligt och taktlöst att berätta allt om bebisen, visa bilder m.m. om man VET att någon i sällskapet är barnlös och dessutom ofrivilligt barnlös. Skulle aldrig göra det!! Inte heller hör jag till dem som drar med barnvagnen till t.ex. galna dagar och på det sättet utsätter folk "onödigt" för mina barn. Likaså, om jag visste att någon väninna är ofrivilligt barnlös - visst skulle jag fundera på om barnjulkorten är ok - kanske fråga henne hur hon upplever dem. Det var det här jag menade med att läsa av situationen. Man får pejla läget.

Men ett normalt liv med sina barn, det måste man ju få leva utan att behöva oroa sig för om någon blir hemskt sårad. Till normalt liv räknar jag att man kan bjuda hem folk (även om någon är barnlös och man själv har barn), man kan gå på nån tillställning med ungarna, man kan berätta om nåt STORT som skett med barnen - typ äldsta ska börja i förskolan/skolan, mellersta lärde sig cykla igår, minsta lärde sig gå... Man behöver dock inte "gnida in" sina barn och allt som berör dem i andra, allra minst i de barnlösa! Och som sagt, om jag blir bjuden till jobbet för att visa upp bebisen, klart att jag går om jag har möjlighet. Men skulle nån be mig låta bli, så skulle jag förstås inte göra det!

Ville nu bara klargöra detta. För som sagt, jag lider med de barnlösa - kan knappast säga att jag förstår hur ni känner det för det förstår säkert bara någon i samma situation. men jag kan tänka mig hur jag själv skulle känna mig utan barn. Och jag vill inte såra någon annan - om det sker så sker det i misstag. Men vill förstås inte heller känna mig skamsen för att jag fått barn eller känna det som om jag måste smyga på tå runt den barnlösa - så vill knappast barnlösa människor heller bli behandlade.
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Muminmage
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3757
Blev medlem: 26 okt 2004, 11:39
Ort: Ingå

Nästa



Återgå till Planera graviditet - svårt att få barn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 13 gäster