Facebook

För dig som planerar att bli med barn.

Moderator: skogsmus

Re: Facebook

Oläst inläggav Wilmina » 19 mar 2011, 19:49

Jag läser och funderar: även innan jag själv hade barn blev jag väldigt glad över att få julkort med kompisars barn på.
Däremot blev jag nog sårad när det verkade som om de inte ville prata om sina barn med mig. Visst förstod jag att jag inte kunde prata "på samma nivå", men lyssna kunde jag. Och jag brydde mig ju om mina vänner, så för den skulle var jag intresserad av att höra tex om amningsproblem om det nu var det som tyngde dem (fast inte är jag nu heller så superintresserad av att läsa om precis alla snuvor på fb... men då har jag nog valt att hoppa över).

Har annars också läst här olika kommentarer från ofrivilligt barnlösa, och ja, känner otrolig empati. Men det jag har lite svårt med är när nån säger att "så här vill vi bli bemötta" eftersom min erfarenhet är att varenda en i samma situation ändå upplever lite olika och önskar att man skulle ta hänsyn till dem på lite olika sätt:
En kompis var mycket stött, när hon fått höra att nån sagt vidare att barn för dem var ett känsligt tema och inte hörde hemma på festen även hon skulle komma till. Hon tyckte att man hellre borde fråga henne om rakt om saken. En annan har berättat hur svårt det är att tackla de evinnerliga babyfrågorna och BAD mig sätta budet vidare så hon slapp prata om saken själv!

Ja, det jag försöker väl säga är att visst vill jag - och jag tror de flesta andra också - ta hänsyn, men ibland är det svårt att veta vad vilken individ behöver. I andra mindre känsliga frågor kan man ju alltid fråga men när redan frågan är käsnlig, så blir det ju svårt ibland. Alltså då tex: upplever personen det jobbigt om vi bjuder med henne på barnkalas för hon är ju kär till oss, så vi vill gärna ha henne med men är det att strö salt på såren? Men om vi inte bjuder henne med, känner hon sig då förbisedd?

Med de vänner som kunnat prata om sin situation går det ju, men ofrivillig barnlöshet är ju så vanligt, är säker på att de finns flera i kretsen som tampas med saken utan att jag känner till det. Man VILL ju så väl...
Tips på gratis och roliga aktiviteter, pyssel och evenemang i Helsingfors, Finland och på resa på engelska på freebutfun.wordpress.com.
Wilmina
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 399
Blev medlem: 27 mar 2010, 06:46
Ort: Helsingfors

Re: Facebook

Oläst inläggav Muminmage » 19 mar 2011, 20:43

Tycker Wilmina tog upp många bra funderingar. Det är så svårt att få det rätt för alla... Om t.ex. någon har sorg efter att en nära person avlidit - är det då rätt att låta personen vara ifred eller ska man ringa hela tiden? Eller ta kontakt så där mitt emellan mycket? Det är säkert olika för alla. Samma med barnlösheten.
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Muminmage
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 3757
Blev medlem: 26 okt 2004, 11:39
Ort: Ingå

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 20 mar 2011, 11:56

Godmoron!

Några reflektioner till konversationen ovan bara - sen ut i solen!

Det är väl något slags känsla av kollektivt ansvar jag efterlyser. Att man skulle ta hand om inte bara de egna utan om hela nationen, se till att alla trivs tillsammans. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men för att alls ha en chans att lyckas måste nog ALLA öppna ögonen. Se olikheterna - och foga oss efter dem. Barnlösheten är ett faktum i vårt samhälle - 15% är barnlösa, 10 % av dem ofrivilligt. Forskning visar att dessa ofrivilligt barnlösa alla bär på en stor sorg livet genom, ett slags uppgivenhet för att livet inte går vidare, för att släktledet klipps av - på ett biologiskt plan. En av tio kvinnor hör till denna grupp, en grupp som alltid kommer att finnas. Hit hör INTE unga kvinnor som ännu inte försökt få barn, kvinnor som planerar skaffa barn när de blir lite äldre. Ofrivilligt barnlös är man först sen när allt hopp är borta. De som en dag planerar få barn vill säkert diskutera barn och familjeliv med mammor - för att få lite kött på benen. Sådan var jag själv för 10 år sedan. Som en svamp när det gällde barnfostran - det var ju min hela framtid det handlade om. Mina kommande barn.

Till MUMINMAGE vill jag säga - Jag tror inte att du har stigit på någons tår. Du verkar vara en förnuftig kvinna med hjärtat på rätt plats. Klart att alla gör misstag ibland, men ont gör det först då handlingen uppfattas som uttänkt och medveten. Ont gör det när det blir uppenbart att den andra inte vill se eller respektera, när någon går så fullt upp i sig själv att den inte ser omvärlden. Fortsätt vara glad över dina barn utan att ha dåligt samvete! Barn är en gåva.

Och kort om de omdiskuterade julkorten - måste medge att diskussionen börjar roa mig :).
Alternativet till barnfotojulkorten är ju ingalunda samma Tiimari-julkort till alla? Det finns otroligt vackra julkort med varierande motiv och form - ett kort för alla där ute. Själv väljer jag julkorten omsorgsfullt redan i affären, tomtar och renar och andra lekfulla motiv åt barnfamiljer - stearinljus i fönstret åt den äldre och mer konservativa generationen.

Och den känsliga frågan med bebisar på jobbet. Jo för all del - om det annonseras ut att Linda ska hälsa på med Kasper 3 månader så kan jag hålla mig undan just då. Dessvärre är det sällan fallet, i alla fall där jag jobbat. De föräldralediga mammorna har tittat in på överraskningsbesök med bebisen. Då finns det ingen tid att dra sig undan. Självklart ska man hälsa på om man blivit inbjuden - och om man själv vill såklart. Som sagt så finns det ju inga regler som kan tillämpas på alla. Därför är det så viktigt att läsa omgivningen och försöka tyda vem som har behov av vad. Det är vi väl skyldiga varandra? Och om det fungerar får vi ju en härlig belöning - en gladare öppnare omgivning.

Glad söndag!
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav Wilmina » 20 mar 2011, 12:44

Har funderat på några kommentarer av Mikaela, vad är att ta hänsyn och var gränsen går. När vi ändå är så olika.

I något som behandlar hänsyn mot andra kändes det faktiskt lite taktlöst med en beskyllning som den där med att människor skulle skicka foton på sina barn som julkort av narcissistiska skäl, som en förlängning av sig själva.Typ ingen sårar ju AVSIKTLIGT. Men iom detta och citaten nedanbörjade jag fundera på identiteten

Mikaela Sonck skrev:De som skriver vad de gjort på Facebook: sportat, jobbat, rest, kockat, etc skriver ju trots allt om sig själva. Och det är väl det som hela idéen bygger på - att göra en profil av sig själv.
(en liten parentes: är det idén med fb? Det har jag aldrig tänkt på. För mig är det ett sätt att hålla kontakt med andra, inte att upphäva mig själv och vad jag gjort. Vi är så olika)

Mikaela Sonck skrev:Överhuvudtaget tycker jag att det är förkastligt att skriva om andra personer än sig själv i statusuppdateringen, - kunde ju lika gärna vara något om mamma (5 gånger i veckan!?!) eller någon av de andra nära och kära.
När jag blir vän med någon på Facebook så förväntar jag mig ingalunda få hela familjen på köpet?!


Ja, kan man faktiskt välja endast att vara vän med en del av en människa?
För för mig ÄR min dotter en del av min identitet och min profil också. Min uppfattning om mig och min tös kanske ändrar när hon blir äldre, nu just så är hon ännu en del av nästan allt jag gör. Om nån är vän med mig, kommer min dotter på köpet (inte för att stöta den andra, det bara är så). Som nån annan påpekade, så mycket annat än barn händer ju inte på mammisen. Det är väl därför jag då och då gärna träffar andra än mammor och "tentar" dem om deras liv - trevligt med lite omväxling, tycker jag.

Och nu ifrågasätter jag inte detta för att såra någon, utan det är något jag grubblar över. Hur mycket ska man gömma av sig själv för att inte såra andra? Var går gränsen till att ta hänsyn?

Jag är absolut av en annan åsikt av vad gäller att skriva om andra människor i sin fb status. Personliga angrepp på andra människor är ju förstås förkastliga. Men vad gäller då om man gjort något kul tillsammans med sin make, får man skriva om det? Hur känns det då för de 40-åriga singlarna som så gärna skulle dela sitt liv med någon men inte råkat på en lämplig person och gråter sig till sömns för den skull? Var går gränsen? Att bara skriva om sig själv verkar lite väl självcentrerat för mig.

Till TS: trots att jag grubblar på rätt och fel osv, så förstår jag vad du säger om den ständiga påminnelsen. Har lagt det bakom örat även utöver fb. Jag hoppas att det inte sårar dig att ditt inlägg initierade djupare funderingar också? Önskar hitta en balans där du och jag och alla andra ska kunna må så bra som möjligt men grubblar ju ännu.

(Btw, ämnet träffade nog ingen en öm punkt på mig fast det kanske sku kunna te sig så :wink: : hör varken till dem som skickar julkort med foton på barn eller dem som ständigt berättar om sitt barn på fb (precis lika lite intresse för detta som för att räkna upp vad allt jag åstadkommit). Men förstår nog även dem som gör det, och som sagt, får gärna barnfoton av kompisarna. )
Tips på gratis och roliga aktiviteter, pyssel och evenemang i Helsingfors, Finland och på resa på engelska på freebutfun.wordpress.com.
Wilmina
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 399
Blev medlem: 27 mar 2010, 06:46
Ort: Helsingfors

Re: Facebook

Oläst inläggav anonym » 20 mar 2011, 15:09

Ojdå, här var det mycket åsikter! Själv har jag försökt bli gravid ett tag nu utan att lyckas och det är ganska jobbigt att se hur "alla" andra i ens ålder redan har ett eller flera barn. Jag tror att det är jätteviktigt att inte bli bitter och avundsjuk på andra, sånt drabbar ju tyvärr bara en själv. Men det är mycket lättare sagt än gjort... Själv brukar jag försöka tänka att jag får bejaka alla mina känslor - även de negativa. Om jag känner mig deppad över att få höra att en kompis blivit gravid (på första försöket eller halvt "i misstag") så är det ok att jag känner det så. Men sen måste jag kunna gå vidare och trots allt vara glad för min väns skull, fast det känns svårt.

Julkort och FB-uppdateringar är kanske inte så farliga men ibland önskar man bara att folk skulle tänka efter lite och undvika att "skryta" om sitt liv och sina barn eftersom det faktiskt kan kännas sårande för andra. Ännu en sista kommentar angående julkorten: Jag tycker egentligen att det värsta är att det har blivit så automatiskt att direkt nån får en unge så kan man räkna med att nästa jul få ett kort med babyn i tomteluva. Är det faktiskt såå roligt?!
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 20 mar 2011, 16:42

Kort reflektion till Wilminas inlägg.

Wilmina skriver:
Och nu ifrågasätter jag inte detta för att såra någon, utan det är något jag grubblar över. Hur mycket ska man gömma av sig själv för att inte såra andra? Var går gränsen till att ta hänsyn?

Jag tror man bör visa hänsyn när någon öppet medger att den far illa, när någon öppet berättar att det känns fel, när någon blir ledsen av situationen. Om någon ber om att bli sedd och ber om respekt så är det oftast fel linje att gå i motangrepp. Dessa frågor är väldigt tunga och svåra för oss ofrivilligt barnlösa och tröskeln för att överhuvudtaget uttala sig öppet är hög.

Facebook är uppbyggd som ett slags kontaktbok. I grunden fanns endast namn, profilbild och status (jag gick med i Facebook 2006) och sajten var tänkt som en form av kontaktbok mellan vänner. Visst kan man väl skriva vad man gjort med barnen (sånt är väl kul!) och vad man gjort med mannen/familjen - DET är en del av livet. Mindre kul är det när någon skriver dagliga uppdateringar om endast barnen, i tredje form. "Idag har Sofia varit på kalas." "Idag har Sofia lekt med Sara." Idag ritade Sofia en teckning av familjen." etc. Då handlar det ju inte längre om du och ditt barn - utan om ditt barn. Och det ser man så ofta. Det är dem jag inte valt att vara vän med, Sofia-barnet alltså.
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 20 mar 2011, 17:00

och en kort fortsättning...

Vi som inte uppskattar julkort med foton av barnen och barn-Facebook-uppdateringar säger detta knappast högt för att provocera. Snarare för att det gör så ont så ont. För att vi gråter oss genom julhelgen, och många andra helgar. För att framtiden känns så liten. Och när vi sedan vågar säga det högt åt våra vänner, att det gör ont och att vi inte uppskattar julkorten, så hoppas vi på förståelse. Kanske ett "okej, det ska jag försöka tänka på". Att bemötas med försvarstal om rätt att visa upp barnen och svårt att visa hänsyn känns bara mer fel.

Ni som öppet pratat om er ofrivilliga barnlöshet, som berättat för era vänner hur tungt det är att vara med och runt barn - om ni fortfarande får barnjulkort efter det? Dessa "vänner" kan man knappast kalla vänner.
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav Heidi H » 20 mar 2011, 20:12

Mikaela Sonck skrev:
Ni som öppet pratat om er ofrivilliga barnlöshet, som berättat för era vänner hur tungt det är att vara med och runt barn - om ni fortfarande får barnjulkort efter det? Dessa "vänner" kan man knappast kalla vänner.


Vi har inte direkt skyltat med vårt problem, och det är nog faktiskt de som inte vet om det som skickar julkorten med sina barn på. Vi har blivit mer öppna det senaste halvåret, om någon frågar, så säger jag som det är, om det är någon jag tycker jag vill berätta för. Med det resultatet att plötsligt alla i bekantskapskretsen vet om det. Det är tydligen väldigt svårt att hålla såna smaskiga hemligheter om någon annan för sig själv. Och det gör mig väldigt ledsen.

Kanske man bara borde skriva om den ofrivilliga barnlösheten som en statusuppdatering på facebook så behöver folk inte skvallra bakom ens rygg i alla fall. "Ännu ett misslyckat ivf-försök att lägga till på cv:n, funderar på att lägga mig ner och aldrig stiga upp igen." Det skulle nog höja några ögonbryn bland kontakterna.
Heidi H
Silvermedlem
 
Inlägg: 78
Blev medlem: 14 nov 2010, 12:18

Re: Facebook

Oläst inläggav Kråkan » 22 mar 2011, 16:15

Känner bara att jag måste svara / kommentera denna diskussion!

Ämnet med barnlöshet är mycket angeläget för mig, fortfarande, trots att jag till min enorma glädje & tacksamhet har fått två barn genom IVF och FET (insättning med fruset embryo). Då jag hörde om antologin UTAN, oftast då genom att Mikaela intervjuats i radio, teve eller någon tidning, så bestämde jag mig att den MÅSTE jag köpa och läsa. Det gjorde jag också, och både skrattade och grät under resan. Kände igen mig i mycket, kände att jag kände med dem som skrivit, och tror att jag tar ganska bra hänsyn till dem som lider av barnlöshet. Vet också att jag kunnat stöda några väninnor som gått igenom liknande känslor, tankar och behandlingar, eftersom de tackat mig för mitt stöd.

Samtidigt har även jag varit en ung 20-åring (för länge sedan) som tagit saker och ting mera förgivet, och antagit att man skaffar barn. Och kommer de inte på beställning är väl behandlingar mer eller mindre 100%:iga... Så känns det att en del fortfarande tror, och själv tycker man det är helt banalt, och undrar var människor eller deras hjärnor ibland befinner sig då barnlöshet ändå är ett ganska utbrett problem som var och en småningom borde börja vara medvetna om. Tack och lov börjar det talas litet mer om det, men det ÄR ett svårt ämne då det är så oerhört personligt. Man är så sårbar, ledsen, nedstämd, besviken på sin kropp o.s.v. då eller om det inte lyckas. Med detta vill jag säga att alla andra inte ändras så snabbt som man själv gör då man går igenom barnlöshet, eller något annat svårt. De flesta fattar bara inte vad man går igenom och hur otroligt svårt man upplever det som.

Även om man är en helt trevlig människa så har man inte en förståelse för alla människors problem och besvikelser. Jag är hänsynstagande och visar respekt i fråga om barnlöshet, men klarar jag av att vara det gentemot alla andra sorters människor? De med andra problem? Knappast. Jag har garanterat också trampat på tår, utan att det varit min mening att såra någon. Förstås är det lättare att undvika de situationerna om man är medveten om folks problem. VET man att någon t.ex. går behandlingar och trots det klampar på, då visar man ju inte respekt och det är väldigt sorgligt.

Ifråga om FB eller annat umgänge bland både mammor och barnlösa kvinnor så tycker jag nog att man inte kan stryka bort det att man har barn om man har sådana. Det vore också konstigt, de är ändå det allra viktigaste för de allra flesta. Men en ensidig uppdatering om bara barnen eller att endast tala om sina barn är ju inte trevligt. Men, det är ju det som någon skrev, att är du hemma med dina barn, så kretsar det mesta i dit liv kring barnen. Du har kanske inte så mycket annat att tala om. I alla fall inte om jobb, som kanske andra talar ganska mycket om igen.

Sedan så måste jag ännu säga att jag tyckt att Mikaela varit så bra i alla intervjuer, boken var jättevälkommen och ämnet så "mitt". Och jag känner såå med alla dessa människor, både kvinnor och män, som kämpar på för att få ett efterlängtat barn, och går igenom psykiska och fysiska berg - och dalbanor med ett mål och en dröm framför sig. Och jag förstår att man känner sig bitter, att livet är orättvist och tycker att de som har barn kunde uppskatta allt litet mera. Jag har själv känt så. Men den artikel som fanns i Kyrkpressen förra torsdagen om Susanna Sucksdorff (frivilligt barnfri, och en av skribenterna i Utan) och Mikaela, den gjorde mig ledsen och litet förbannad faktiskt. Och innehållet snurrade länge i mitt huvud. Förstås kan det hända att det speciellt Mikaela sagt feltolkats, men jag fick helt känslan då, att det Mikaela ber om av omgivningen är en omöjlighet, inte bara respekt och hänsyn. Andra människor måste kunna få fortsätta med sina liv, och allt för dem kan och ska inte börja kretsa kring barnlöshet och ett vägande vad man gör eller säger. Och det som skrevs i KP blir ett nedvärderande av andra människors liv, val och det som är viktigt i deras liv. Först tycker M att det inte finns något som retar upp henne mer än mammor som inte tar ordenligt hand om sina barn, mammor för vilka barnen kommer på tionde plats. Håller helt med om det. Men sen i följande stycke förbannar hon det att man i det här samhället som mamma inte har några krav på att ha ett bra jobb, man kan gå upp i vikt och inte ta itu med sig själv... Och Susanna säger att mamman kan fastna i det dåliga jobbet hela livet... Här drar jag helt paralleller till det att det anses att kvinnor som stannar hemma med sina barn under några år istället borde jobba, betala skatt, klättra på karriärsstegen. Samtidigt tycker man att kvinnor som går på jobb direkt efter mammaledigheten då barnet är 9 månader är en dålig, egoistisk mamma som bara ser till sin karriär och försummar sitt barn... Så hur man än vänder det så har man röven fram...

Så att: jag tycker absolut man skall visa respekt och ta hänsyn, både till barnlösa och människor med andra lidanden. Men det är inte alltid så lätt man som barnlös gör det för omgivningen: alla barnlösa är olika, en del vill inte bli utanför trots att de inte har barn, en del som kämpar med barnlöshet vill ändå ha barn omkring sig och vill gärna ha dessa mycket omtalade julkort med barn på. Andra vill inte höra talas om barn, se gravida magar, se barn. Det är speciellt svårt för omgivningen eftersom hela ämnet tyvärr fortfarande är tabu och man inte berättar vad man går igenom och vad som sårar en. De flesta som känner till att man har det svårt vill nog stöda en, och åtminstone inte bidra till att göra saken värre. Tycker alltså att man skall kunna förvänta sig att bemötas med respekt, men tyvärr kan man inte vänta sig att varje människa skall kunna sätta sig in i ens situation, för det kan man sällan om man inte gått igenom det samma.
Kråkan
 
Inlägg: 25
Blev medlem: 09 apr 2008, 20:35

Re: Facebook

Oläst inläggav Mikaela Sonck » 22 mar 2011, 22:24

Hej Kråkan!

Tack för dina fina tankar.

Den respekt och den hänsyn jag önskar att alla ofrivilligt barnlösa ska bemötas med, och som jag skrivit om, gäller de människor man känner! Den stora massan har ju inte en aning om att just jag bär på en stor sorg. Det är när vänner och bekanta som känner till den ofrivilliga barnlöheten går på med diskussioner om barnen som det känns hopplöst. Då går luften ur en. Det är då man vill försvinna.

Fast överlag kan man ju vara lite försiktig när det kommer till hela barn-snacket när man har att göra med nya människor eller med barnlösa par. Man vet ju aldrig vilken stack man rör om i.

De intervjuer som figurerat i pressen i och med bokutgivningen har jag inte skrivit själv och kanske har poängen blivit oklar. I Kyrkpressens diskussion ville jag få fram just det, att barnen ska komma på första plats i alla föräldrars liv! Det är en rättighet man ska ha som barn. Att vara viktigast i föräldrarnas liv. Att det sedan finns kvinnor som vill ha flera barn för att slippa jobbet för en tid tycker jag är en svag grund till att skaffa barn (har hört sådana förklaringar med egna öron). Ledsamt tycker jag. Barn har rätt att vara efterlängtade för just sin egen skull.
Kort presentation om mig finns att läsa på http://www.soderstrom.fi/Author.php?id=1278
Användarvisningsbild
Mikaela Sonck
redaktör för boken UTAN
redaktör för boken UTAN
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 24 feb 2011, 22:10

Re: Facebook

Oläst inläggav drömmen » 23 mar 2011, 17:20

Jag tycker det är ok att det skrivs om barn, graviditet och dylikt på face book. Alla har rätt att berätta om sin vardag.

Men, jag kan inte förstå varför vissa copy paste inlägg cirkulerar så ofta. Jag syftar på. "Kopiera detta inlägg om du är en stolt mamma" Dessa finns i otaliga variationer. Jag som barnlös förstår inte varför mammor vill sätta upp dessa inlägg eftersom jag ser det såå NATURLIGT att de är superstolta, så jag som barnlös ser ingen mening med dessa inlägg. Naturen har skapat mamman att älska sitt barn över allt annat i värden, kunna dö för sitt barn o.dyl. Säkert finns undantag, mammor som inte älskar sina barn av någon orsak, men dessa är få. Så jag tycker att dessa copy paste inlägg är onödiga eftersom alla normala mammor känner så. Liksom jahaa,,,och...det är en hyllning..av naturens biologiska funktion. Som jag som barnlös inte har någon lust att läsa, så ofta.
Men, visst ser jag det i ett annat perspektiv om jag jämför med kvinnor, män som skriver "älskar dig min kära" som statusinlägg, vill hylla sin man/kvinna inför alla facebook vänner. Gulligt...ibland.. så länge några få vänner roar sig med det.

Barnlöshet upplevs så olika. Jag vill absolut ha julkort på mina vänners barn och skulle bli väldigt ledsen om någon tänkte så att... henne lämnar vi utan eftersom hon är barnlös. Sedan tycker jag att alla människor kan ha hjärtat med och försöka tänka sig in i andras situation, men ofta blir det fel ändå. ibland blir det väldigt fel om någon tänker för mycket, börjar behandla en som något som går sönder, eller som ett barn som måste skyddas, då SAKNAS också respekten!!

Linda GP skrev någonting om att inte bli bitter på andra mammor eller något dylikt angående alla face book inlägg. För mig handlar det inte om att vara bitter på mammor, missunnar dem inte lyckan, men jag kan bli sorgsen, deppad av facebook eftersom det ibland är så många barn,graviduppdateringar på en gång. Det blir ohanterbart och jag tänker , bort härifrån sanbbt, för ditt eget välbefinnandes skull! I såna stunder kryper smärtan in i mitt vardagsrum och hem som är min frizon. Så för att skydda mig själv är jag inne på facebook när barnlösheten inte smärtar så mycket utan när jag ser att livet är så mycket annat också, trots allt!
drömmen
 
Inlägg: 54
Blev medlem: 21 okt 2010, 18:16

Re: Facebook

Oläst inläggav Wilmina » 23 mar 2011, 18:36

Mikaela Sonck skrev:Kort reflektion till Wilminas inlägg.

Jag tror man bör visa hänsyn när någon öppet medger att den far illa, när någon öppet berättar att det känns fel, när någon blir ledsen av situationen. Om någon ber om att bli sedd och ber om respekt så är det oftast fel linje att gå i motangrepp. Dessa frågor är väldigt tunga och svåra för oss ofrivilligt barnlösa och tröskeln för att överhuvudtaget uttala sig öppet är hög.


Det där håller jag med om, visst ska man beakta det någon säger! Absolut!
Där jag mera grubblat på är balansen beträffande dem som INTE berättat, de som lider inom sig. Som flera även här sagt, så kan det kännas som en väldigt privat grej. Det kan jag förstå. MEN det är då som jag tycker att det ibland är svårt att veta hur man tar hänsyn när vi upplever så olika.

Här tror jag nog Mikaela det du försöker göra, att göra det mindre tabubelagt att prata om ofrivillig barnlöshet, kan nog hjälpa även oss med barn att veta hur var och en önskar att bli beaktade. Dvs, om det blir lättare för människor att säga hur det står till och vad de önskar sig. Fast oberoende av hur ok det är i samhället att prata om ämnet, måste säkert var och en ändå få även egen tid att bearbeta sin situation och sorg, antar jag.
Tips på gratis och roliga aktiviteter, pyssel och evenemang i Helsingfors, Finland och på resa på engelska på freebutfun.wordpress.com.
Wilmina
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 399
Blev medlem: 27 mar 2010, 06:46
Ort: Helsingfors

Re: Facebook

Oläst inläggav anonym » 24 mar 2011, 10:38

Efter att ha läst om de ökade krav som ställs på att visa större hänsyn då det finns en barnlös kvinna i sällskapet kände jag att jag måste kommentera inläggen så att nu inte alla ofrivilligt barnlösa kvinnor dras över samma kam.

Min man och jag har i nio år försökt få barn på naturlig väg, utan att lyckas. Vi har inte gått igenom några undersökningar, bara mina normala gyne-besök. Vi har inte ens tänkt/talat om möjligheten att få assistans. Vi älskar barn, har alltid sett fram emot en framtid med egna barn och våra syskonbarn och gudbarn är en stor glädje för oss. Idag är första gången som jag erkänner att jag nog är ofrivilligt barnlös. I nio år har vi lyckats lura oss själva att det nog kommer att "nappa" för oss också i framtiden, men (med ökad ålder dessutom) är sannolikheten starkt emot oss.

För min del älskar jag att höra om mina kompisars barn, hur babyn lärde sig att vända på sig, första orden, första skoldagen, ja t.o.m. hur man sköter ett litet barns snuva. Jag fylls av en varm, mysig känsla när någon talar om sitt familjeliv med barnen. Jag älskar julkorten med de glada, växande barnen och har svårt att plocka undan dem i en mörk låda vid tjugondag Knut. Berätta gärna åt mig om er babyvardag och låt mig vara med och dela glädjeämnena! Jag älskar att höra om babylivet och hänger t.o.m. här på forumet i tid och otid, bara för att det gör mig glad.

Jag för min del efterlyser större öppenhet från de barnlösas sida. Berätta inte bara att du är barnlös, det betyder i sig inte å mycket. Säg att det dessutom känns illa att se/höra om andras barn. Ingen är tankeläsare. Att bara berätta att man är barnlös behöver inte betyda att man automatiskt är bitter och ledsen.
Användarvisningsbild
anonym
Gemensamt konto
 
Inlägg: 15827
Blev medlem: 28 mar 2006, 14:00

Re: Facebook

Oläst inläggav lisaliten » 01 apr 2011, 09:12

Jag vill nu specifikt kommentera just facebook och barnrelaterade uppdateringar.

Jag har stått på båda sidor om barnlösheten. Och när jag var som mest uppe i alla ivf-procedurer så var det hemskt att läsa om vänners barn på FB, se foton på dem och allt det där. Men jag förstod nog också att det var det de just då ville och hade att berätta om! Så jag tog helt enkelt bort dem ur mitt nyhetsflöde. Jag behöll dem som vänner, men valde att just då inte se vad de skrev.

Nu har jag ett litet ivf-barn, och nu vill jag också skriva om honom på facebook. Ibland. Och då hoppas jag, att den som eventuellt får ont i hjärtat av det, väljer att hålla mig som vän men plocka bort mig ur sitt nyhetsflöde. För nu när han äntligen är här vill jag inte låtsas om att han inte finns.
lisaliten
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 583
Blev medlem: 01 nov 2009, 19:33

Re: Facebook

Oläst inläggav imsewimse » 01 apr 2011, 21:55

Jag har läst igenom alla inlägg och måste bara kommentera det.

Jag har oxå varit ofrivilligt barnlös i många år, slutade med p-piller för 11 år sedan...men tänkte att tar de så tar de men inget hände. Vi har genomgått undersökningar, operation men ingen har hittat något fel på någon av oss utan vi hör till de oförklarliga.

Vi gjorde ett IVF och lyckades bli gravid och fick ett barn i höstas, en dotter.

Mikaela: Jag förstår de som tycker att det är jobbigt att bli "utsatt" för oss hemska mammor som älskar våra barn och efter många år har lyckats och att det känns jobbigt att inte ha lyckats själv. Men varför ska vi inte få glädja oss? Varför ska inte vi får "skryta" om våra barn? Varför ska inte vi få hälsa spontant på min arbetskollegor? Varför ska vi inte få skicka julkort med barnet/barnen på?
Jag måste helt spontant säga att jag tycker det är ganska fräckt att alla andra ska "lida" för att någon är ofrivilligt barnlös. Jag vet vilket helvete det är, alla tusen tårar som jag har fällt, hopplösheten, hur jag har känt mej som en värdelös kvinna, avundsjukan på alla andra som lyckas men jag skulle ALDRIG tycka som du!!! Tänk den kvinnan som kommer in på ditt jobb, skriver på FB, skickar julkortet - kanske de har kämpat precis som du? Jag vet att det är svårt att glädjas åt andra och visst finns de klantskallar som inte har någon respekt, och visst säger man att man vill undvika barn till någon och drar sig undan, då ska man respektera det.

Man kan ju jämföra det med cancer. Min pappa dog i cancer för några år sedan, ska folk då inte få prata om det i min närhet? Eller om någon är cancersjuk, måste jag då ljuga och säga att min pappa lever eller dog på något annat sätt? Den cancersjuka kan ju börja må dåligt av att höra om min pappa...

Vi lever i en värld full av olika människor som lyckas på olika sätt i livet och det måste man respektera. Jag kan inte gå och "hata" de som lyckas att få barn, varför skulle jag det? Varje graviditet visar ju att det finns en chans att jag kanske lyckas oxå i framtiden. Någonstans måste man respektera de som lyckats oxå, varje barn är ju ett mirakel i sig, både om man kämpat eller fått på natirligt väg.

Jag hoppas att du någongång kommer ur ditt "hat" och kan glädjas åt de som lyckas, alla är vi bara människor som älskar och lever för våra barn.

massor av kramar
imsewimse
Guldmedlem
 
Inlägg: 272
Blev medlem: 05 feb 2009, 14:45

FöregåendeNästa


Vha, läser vår statistik fel?!! är du inte medlem? Bli medlem



Återgå till Planera graviditet - svårt att få barn

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Google [Bot] och 5 gäster