Februari 2010

[Muminmage]

Grattis alla nyblivna februarimammor! Jag känner sympatier isynnerhet för alla er som gick över BF, minns precis hur det kändes för 3 år sedan i februari då vår lilla prinsessa inte ville ut förrän 10 dagar efter BF Men de är värda att vänta på!

[borgbacken]

Började just fundera... Vi har väl ALLA gått över tiden mer eller mindre här i februarigruppen, förutom Vännen, vars tjej va punktlig!? Eller?

[Vännen]

Jo här håller vi tidtabellen Fast egentligen kanske hon också va lite försenad för enligt ultraljud så skulle hon vara beräknad till 2.2 men barnmorskan sa att de ändrar inte datum då de gällde så få dagar. Så vi fick behålla gamla bf 6.2 och då föddes hon ju
Med de två äldre syskonen gick jag också över tiden och de är fruktansvärt långa dagar att vänta...

[Mamatwo]

Började just fundera... Vi har väl ALLA gått över tiden mer eller mindre här i februarigruppen, förutom Vännen, vars tjej va punktlig!? Eller?

Min bf flyttades ju framåt, till 3.2, då killen beräknades vara så stor. Men detta gjordes inte med dottern fast hon oxå beräknades stor från början. Och från början hade jag ju bf 9.2. Detta datum gick ju vattnet och så kom ju LB sen 10.2... Så jag säger nog åt alla att vattnet gick på beräknade dagen och att han kom dagen efter... tycker dom gjorde en liten miss att flytta datumet då dom ändå inte gjorde nåt (alltså startade mig tidigare) då LB ändå var ännu större än dottern... Det blev ju liksom ingen poäng med att flytta datumet... fast jag fick ju mammaledigt en vekca tidigare så det var ju bättre!!

[Natasha]

Nu ska jag försöka skriva min förlossningsberättelse.

Fredagen den 26.2 for vi in på koll till Ekenäs sjukhus och läkaren konstaterade att bebin kan vara 4,2 kg redan (han var litet osäker) och jag hade 40+1 (eller 39+6) då. Jag hade ännu rätt mycket fostervatten. Han drog i livmodertappen och sa att jag skulle komma på nytt på onsdag. Han talade något vagt om igångsättning, men gubben min var säker på att det bara blir en koll. Jag däremot hade uppfattat det mera som att dom sätter igång på onsdag. Jag kände litet mensvärk på natten flera nätter, men inget hände.

På onsdagen nappade jag bb-väskan med mig och vi for in. Läkaren (en annan) tyckte att inget kommer att ske och bebin är nog stor så vi kan lika gott ta hål på hinnorna idag. Jag kände mig litet oförberedd (gubben hade inte sin väska med) och mentalt avigt inställd. Men dom visste också att jag var rädd att något skulle hända med babyn. Man hör ofta folk säga att ingen bebis har ännu lämnat kvar inne i magen. Men tyvärr är det inte alltid en levande bebis som kommer ut sen. Och ju längre det går desto större är risken. Det är trots allt säkrare utanför magen än innuti. Så den här gången behövde jag inte gå fulla två veckor över som sist.

Gubben stack direkt hem efter väskan (tog två timmar) och läkaren kom och tog hål på hinnorna. Då var jag redan i ett förlossningsrum. Det gick lätt och smärtfritt och läkaren (en tredje, även hon bekant för oss, hon var med när vår ängladotter föddes) var glad som en sol. Jag satt och läste tidningar och hade tråkigt. Sen började jag få sammandragningar. När gubben kom kom dom med 2 minuters mellanrum och han behövde massera ryggen. Barnmorskan kom in och ville sätta litet dropp som hjälp. Jag fick mera ont och hon föreslog bad. Jag klarade sen inte av att gå ner i badet för det började göra så ont och det var inte tillräckligt med vatten ännu så att jag skulle kunnat ta vilken ställning jag ville.

Barnmorskan kom in igen och jag sa att jag behöver lustgasen (jag hade bett om den tidigare men då föreslog hon badet). Jag hade bråttom med den. Sen blev värkarna kraftigt sjuka och jag drog djupa andetag i lustgasen och vrålade "Nej" för varje utandning. Barnmorskan var med hela tiden. Hon försökte få mig att byta ställning och att ropa ja istället för nej. Till sist fick jag ropat "nja" och sen nästa gång testade jag motvilligt "ja" och sen vrålade jag "jaaaaaa!" på varje utandning (under värkarna) i tre timmar. Barnmorskan var med mig hela tiden och stöttade i varje värk. Ibland kom någon in och jag frågade om dom måste vara där och sa att jag helst är ensam, men dom förklarade att dom måste vara där.

Jag önskade pcb istället för epidural först. Och det fick jag. Gjorde jävligt ont. Värkarna blev inte lättare, men inte värre heller och på en halvtimme (?) öppnades jag från 6 cm till 9,5. Och det var för sent för epidural. Jag hade vanliga sjuka värkar ännu ganska länge på det stadiet innan de blev krystvärkar.

Krystade svagt kanske en halvtimme och sen på allvar en halvtimme, på barnmorskans "begäran". Hon förklarade senare att bebin varit i vidöppen bjudning så hon måste spara mina krafter.

Barnmorskan var jätteskicklig. Hon lurade mig att våga föda. Och våga byta ställning och våga ta fram positiva krafter. De hade verkligen läst och funderat på min förlossningsrädsla och jag fick bästa tänkbara bemötande. Det var helt otroligt hur någon kan vara så skicklig. Och jag födde flickan på förlossningspallen, utan sugkopp. Jag kände på huvudet och kände en näsa. Aha, vidöppen även denna gång.

Navelsträngen fick pulsera klart flera minuter. Till sist ville jag att gubben skulle ta lillan och då klipptes den. Jag var för trött för att orka umgås med babyn. Och hade svår sittställning.

Fick sen åka rullstol till familjerummet då det svajade och jag mådde illa.

Mitt gamla sår sprack upp, men det gick att sys i förlossningsrummet denna gång. Jag har inte så stora problem med såret. Bara svårt att göra nr 2.

Att föda gjorde precis så ont som jag kom ihåg. Men det onda varade kortare tid denna gång än sist (det tog 7 timmar av onda värkar då, varav hälften riktigt onda, nu var det tre timmar onda värkar, varav 2 riktigt onda). Och jag hade positiva egna krafter. Jag vrålade och tänkte mig att jag var en lejonhona som röt. Halsen var helt hes senare på natten. Jag är ännu helt förundrad att jag klarade mig utan epiduralen. (Jag skulle nog ha tagit den tidigare om jag vetat att det skulle gå så här snabbt).

Så nu vågar jag redan tänka på en nästa gång...

[*Älvan*]

Vilken fint skriven förlossningberättelse! Skrattade vid nej,nja,jaaaa! Kan så se det framför mig. Fint jobbat och Grattis än en gång till flickan er! Din nya signatur fick ju mig helt tårögd då man ju "känner" dig och din historia.

[Natasha]

Vilken fint skriven förlossningberättelse! Skrattade vid nej,nja,jaaaa! Kan så se det framför mig. Fint jobbat och Grattis än en gång till flickan er! Din nya signatur fick ju mig helt tårögd då man ju "känner" dig och din historia.

Tack (värmer hjärtat att läsa din kommentar)

[Söndagsbarn]

Grattis Natasha! Jag har inte varit inne på mp ett tag, men tänkte att nu måste jag kolla läget och så fanns ju här en fin förlossningsberättelse. Har också ofta tänkt på dig och följt med din graviditet. Vi var ju gravida samtidigt 2006 och därför har det känts så viktigt att hålla tummarna just för dig. Njut av bebin!

[Sonja D]

En nyutkommen Saga!

Hade tid för igångsättning i v 42+0 fredagen den 5.3. De av mig en tablett för att mjuka upp livmoderhalsen ca 11.30. For ut på en promenad och mötte min man och min. Vi gick kanske 4 km, sen tillbaka till bb där jag 16 tiden fick en ny tablett. Vi for ut och gå igen, rädda att inget skulle börja hända. Kl var ca 17 då jag hade sd med 2 min mellanrum, inte hemskt sjuka men kännbara. kl 18 var vi tillbaka på bb, fick värmedyna mot ryggontet. Hade nu ganska sjuka sammand.Lite före sju gick jag i duschen, hett vatten mot magen är en av de bästa smärtlindrngsmetoderna. Halv åtta kom ja från duschen och bad bm kolla om det alls hänt nåt sen andra tabletten. Efter att hon mätt ctg var kl nästan 8 och då konstaterade hon att jag var 4 cm öppen o nu fick fara till förl.avd. Hade nu så sjukt att jag inte visste hur jag skulle vara. Blev jätteirriterad på att vara på en avdelning med massor andra mammor och pappor som bara stod och stirrade på mig (de gjorde de ju inte, men det kändes som om jag var i en glasbur, för vissa stod faktiskt bara kvar och tittade). Nå ca tio över åta kom bm med en rullstol och så sprang hon ivög ner till förl avd med mig och mannen sprang efter. När jag väl kom in på rummet i förl.avd kunde jag knappt tala eller tänka hade så sjukt. Bad om nån smärtlindring vad som helst! Har ju fött två barn tidigare, men aldrig upplevt en sån här smärta, beror säkert på att det nu blev igångsatt? Bm föreslog spinalbedövning eftersom hon antog att det här kommer att gå fort. Jag fick spinalbedövningen, men det gjorde ännu sjukt, då sa bm att dte borde det inte göra men vi kollar kanske barnet är på väg ut, så var det, jag krystade och två minuter senare var Saga ute. Ofattbart var det hela. Det var en smärtsam men mycket snabb förlossning och jag var så lättad och så lycklig över att hon äntligen var hos oss.

Läkaren som undersökte Saga letade efter förl. beskrivningen men hittade inte nån, de hann inte skriva nån, det står bara att förl tog 2 minuter!

Nu skall hon äta, men jag hann ju skriva det mesta

[Mamatwo]

Läkaren som undersökte Saga letade efter förl. beskrivningen men hittade inte nån, de hann inte skriva nån, det står bara att förl tog 2 minuter!

Ojdå, det var snabbt!! Grattis än en gång, sonja!!

Och Natasha, fin berättelse!!

[*Älvan*]

Sonja D,ja jag tror att igångsättningen ofta är mycket häftigare och därmed ondare.
Det tog ju sin lilla tid men sen då flickan din (ja eller kanske nu då kroppen din ) fick en liten knuff så gick det ju tydligen fort. Stort Grattis än en gång!

[Muminmage]

Häftig förlossning SonjaD! Grattis!

Jag har erfarenhet av att bli igångsatt med oxytocindropp och av att föda med naturliga värkar. Jag tyckte också förlossningen med droppen var mycket värre. Då blev det epidural medan jag födde andra flickan utan smärtlindring. Då blev värkarna outhärdliga så sent att ingen smärtlindring kunde ges mera, så ganska länge klarade jag mig med så att säga naturliga värkar.

[Sonja D]

Grattis Natasha till dig också, det glömde jag visst säga. Allt gott

[Nataloj]

Grattis Natasha och Sonja D!

Har varit lite frånvarande då jag haft det lite kämpigt med amningen. Tycks inte riktigt sätta igång. Jag har en hel del mjölk men inte tillräckligt och Emilia har ju hunnit vänja sig vid flaskan nu så det är lite krångligt varje gång jag skall amma. Jag går iaf på tight amnings schema...vilket ibland kan vara lite ångestframkallande men det tycks gå bättre varje dag. Det som dessutom är tufft är att jag varit tvungen att använda sånt där gummi och det är yttrligare ett moment som blir jobbigt vid amning.
Här kommer iaf min förlossningsberättelse,.
Jag hade nog tappat hoppet på onsdag kväll vecka 41 + 5, men när jag gick å la mig kände jag av mensvärk. På natten blev mensvärken värre och jag tog en panadol, hade inte känt sådan mensvärk förut så jag började få tillbaka hoppet. Värken/sammandragningarna fortsatte hela natten och jag fick ingen sömn alls.
Dagen efter på torsdagen hade jag övertidskontroll. Förvärkarna, som jag nu insett att det var, fortsatte ca 2-3 ggr i timmen. På övertidskontrollen konstaterades det att jag var öppen ca 2-3 cm. Kroppen hade gjort ett bra jobb. Jag fick ändå tid till igångsättning på lördagen, 42 + 1. Jag har ju tidigare kommenterat att jag absolut inte vill igångsättas. Vid det här laget så hoppades jag ju på att kroppen skulle sätta igång av sig själv men samtidigt var det skönt att veta att senast på lördagen skulle det börja hända saker.

Jag var helt slut på torsdagen å borde ha vilat efter en nästan sömnlös natt men jag hade så himla mycket jag ville få gjort. Så jag hade fullt upp hela dagen. På eftermiddagen hade vi gäster hemma. Mamma som var här sedan 2 veckor(pappa var också här) tillbaka gjorde en stor sats med ÄRTSOPPA som vi åt. Som tur var så fattade mina gäster att jag nog inte borde äta så mycket utav ärtsoppan...å jag lydde dem. På kvällen åkte vi till ikea, vi kom hem runt 22 och sedan började vi baka paj. Vid 23.30 gick jag och la mig. 5 minuter senare kom en riktigt smärtsam värk. Jag vaknade ingen en timme senare och sedan igen vid 01. Därefter kom värkarna ca var tionde minut. Jag pallade inte längre med värkarna, började må illa så jag gick ner till mamma som fortfarande var vaken. Mamma var så gullig. Hon satte ihop soffornas för att försöka sova, vi låg på varsin soffa å så höll hon i min hand, vid varje värk vaknade hon till och fanns som stöd. Ca 3.30 kom en ännu värre värk och nu var det nästan 5 minuter emellan värkarna. Jag skrek till utav värken och väckte mannen. Vi gick och duschade tillsammans och en timme senare var vi på väg till Kvinnis.

Jag blev inskriven 05.00, både mannen mamma och pappa fick komma in. (Pappa smög diskret ut vid varje undersökning men annars var vi tillsammans hela dagen.) Var fortfarande bara öppen ca 3 cm. Jag bad om att få bada, det gick bra men blev besviken då vattnet bara fick vara 37 grader. Alldeles för kallt. Jag låg i badet en timme men kände ingen smärtlindring. Bad om epidural. Vid 8 kom narkosläkaren. Det visade sig att jag hade skolios i ryggen så det tog nästan en timme att få in kanylen för epiduralen. Han fick hämta en ultraljudsmaskin för att kunna se var kanylen skulle in. När han sköt in kanylen kom han åt en nerv som strålade ut i vänstra knät och vänster skinka. Detta resulterade i att varje gång det kom en värk så kände jag samma strålande smärta i vänster del av kroppen. Efter några timmar togs beslutet att lägga en ny epidural. Allt från början. Denna gång satt den riktigt bra. Däremot hade jag ju dubbelbedövning så jag kände inte mina ben. Som tur är hade jag besökt toan för både nr 1 och 2 innan så jag klarade mig bra i sängen. Värkstimulernade dropp sattes också in vid 8. Kan nämna att jag under dagen inte alls kände värkarna så jag fick vila en hel del. 14 timmars förlossning låter långt men har man inte så vårst ont så går tiden ganska fort.

Ca 18.30 började krystningsarbetet. Det komiska i det hela var att jag sagt till pappa tidigare att om han vill så får han vara med då men han sa att han går ut då. Eftersom all kommunikation skedde på finska och pappa inte talar finska så gick pappa miste om signalen då jag började föda, helt plötsligt började jag krysta och man kan se i videon hur pappa hoppar upp ur stolen och smyger ut. Mannen och mamma blev kvar. Jag hade inget intresse av att hålla någon i handen eller att nån skulle klappa mig eller så mamma stod snällt i ett hörn. Mannen däremot stod vid första parkett och såg allt. Jag minns att jag tittade på honom ibland och han såg så söt förväntansfull ut när han stod där. Kameran stod på fönsterbrädan vid sidan om sängen och fångade både mig, barnmorskorna och mannen på bild.
18.55 föddes vår lilla Emilia. Hon vägde 3484 gram och var 51 cm lång.

Det må låta konstigt att både mamma och pappa fans vid min sida men jag måste säga att jag inte ångrar en sekund att de fanns med. Jag förstår att det för många kan kännas lite väl intimt att ha sin pappa med vid förlossningen men jag är otroligt glad att han var med, några dagar senare flyttade han tillbaka till Sydamerika så det var viktigt för mig att få ha honom där.
Jaha det var allt för mig denna gång. Något lång berättelse kanske men förhoppningsvis kul att läsa.

Nataloj

[Mamatwo]

Oj, vad fin berättelse, Nataloj!!! Tycker det låter sååå härligt att ha med både sin mamma o pappa!! Underbart! Gråter nästan då jag läser din story!! Eller så är mamma-hormonerna extra höga just nu...