Våra barn skall åxå börja på dagis, i september. Lillan är då bara 1 år och 1½mån

(kan inte fatta att jag faktiskt tänker föra dit ett så litet barn...

)
Storebror har varit hemma ett år nu emellan. Han var lite större då han började sist och det gick bra (ett nyöppnat ställe då, så det var bara 2 barn och två tanter de första veckorna

)
Men vår lilla är mycket känsligare så jag gruvar...
Som svar på dina frågor, närmast då den psykiska biten:Hälsa på många gånger på dagiset (eller dagtanten) med ditt barn. Jag tycker många tar allt för lätt på detta! Meningen är ju inte att barnet bara skall acceptera sitt öde, att stanna på dagis då föräldrarna överger det.
Utan att barnet skall känna tanterna och stället så bra att det gärna stannar kvar där för att det känner sig
tryggt!
Vi tänker hälsa på hela augusti, först bara ute och sen inne också och sen får barnen stanna en liten stund först ute och sen inne utan mig. Så jobbar jag sedan ½-tid i 1½månad innan det måste stanna heltid (nå nästan, jag har så många semesterdagar innestående att jag i praktiken kommer att jobba 4-dagars veckor)
Jag tycker denhär inskolningen är det
allra allra viktigaste då man börjar. Och alldeles speciellt med så småbarn. En 4-åring behöver oftast inte lika många besök innan det är dags som en 1-2 åring.
På de flesta ställen förstår de nog vikten av inskolning nu förtiden och gör de inte det skall man stå på sig!
Sen den andra psykisk biten: mammas o pappas känslor. Jag kommer nog att ha mycket svårare att lämna ifrån mig detta 3:e barn än de två större (som alltså varit lite äldre då jag fört dem). Jag har funderat på att pappa skulle föra sitället för att barnen inte skall känna min oro, men i vårt fall tror jag inte det är lösningen. Jag får nog bara psyka mig till att det måste gå bra. Viktigt är att alltid säga hejdå, inte lämna barnet i smyg då det verkar ha det bra. Det leder bara till att barnet så småningom blir osäker på var mamma o pappa är hela tiden och problemen kan bli mycket större (kanske självklart för de festa men jag har själv skött barn som lämnats i smyg med mig ). Om man tydligt och klart säger hejdå
är barnet kanske superledset i början men vänjer sig snart med att lita på att mamma och pappa kommer tillbaka.
Då man säger hejdå och ger en kram eller hur man nu gör det så ska man inte dra ut på proceduren och säga hejdå 10 gånger (har sett många göra detta åxå...). Gråter barnet måste man nog åtm några gånger försöka på att ganska fort fara efter att man sagt hejdå (innan hejdået kan man ju självklart vara där en stund) och se om barnet vänjer sig och kolla med "tanterna" hur barnet reagerat då man farit. Är barnet otröstligt i veckor måste man väl hitta på nåt annat (stanna hemma igen har jag tänkt isåfall, men hur fasiken skall det gå till??

)
Bra att du startade denna tråd så får man lite hjälp med att föbereda sig själv mentalt inför det som komma skall.
Ja förrästen har vi nu med detta barn (visa av erfarenhet

) gjort så att hon somnar med en kanin på kvällarna och med en kisse i vagnen på dagarna. På så vis kan vi lämna kissen på dagiset sen på måndagar och ta hem på fre. Det var jätte jobbigt att varje morgon komma ihåg storebrors kanin
och sen att komma ihåg att ta hem den (var inte bar en gång vi fick köra flera varv och en gång kom en tant hem med den då de stängde...).
Annars har jag tänkt försöka lämna bort förmiddagssömnen i augusti, går det inte så får de ju nog sova på fm där också (då har de ju mindre av dagistiden med tanterna och sover bort det mesta av det nya, spec i början. Kan ju vara bra också...). Mattider har vi nog ganska samma som dagisar brukar ha så det borde inte vara nåt problem (dvs 11:30 lunch)