Leva utan närhet eller vara otrogen?

Här kan du skriva om ämnen som är för känsliga för Ordet är fritt. Trivselreglerna gäller extra mycket i den här kategorin, eftersom alla är anonyma. Ämnen som inte passar i den här kategorin kommer att flyttas.

Moderatorer: IdaLotta, acasia, Lysmasken, Tinde

Re: Leva utan närhet eller vara otrogen?

Oläst inläggav Känner igen mig » 05 nov 2008, 19:20

Isis skrev:Ditt mail låter säkert bekant i mångas öron. Har man varit tio år ihop är det ju snarare regel än undantag att det inte känns så passionerat mera. Jag tycker samhället ger en felaktig bild av hur det borde vara. Istället borde man kanske prata mera om hur det är, så att folk har mer realistiska förväntningar på vad äktenskap innebär i längden. Förälskelsekänslan byts ut mot omtanke och vänskap, det passionerade köksbordsknullandet byts ut mot en stillsammare varant av sporadisk karaktär, de passionerade världsförbättrarsamtalen byts ut mot gemytligt prat i tv-soffan med ett fat räkor som veckans höjdpunkt, de världsomstörtande grälen blir till trött tystnad och sura, torra kommentarer över barnens huvud. Det är ingenting som säger att den här nya samvaron är underkänd eller dålig, den är bara annorlunda. Sexlivet kan inte hållas på den nivån som två nyförälskades, som i biologins namn har som främsta uppgift att reproducera sig.
Jag tycker allt det här med sex är så ohyggligt överreklamerat och förvrängt. Det är typ katastrof om man knullar mer sällan än en gång i veckan. Hur många är vi inte som knullar en gång i månaden eller mer sällan?
Jag kan varken uppmuntra dig till otrohet eller trohet och kan inte ge några bra råd heller men vill bara med mitt inlägg understryka att ett mångårigt äktenskap antagligen i mycket få fall har ett passionerat sexliv.


Jag tänker också såhär. Jag är en av dem som känner igen mig väldigt bra i Förvirrads beskrivning och har funderat mycket på vad som är så att säga ett "normalt" förhållande efter 10 år, vad är att vänta sig, vad är realistiskt, vad ska man nöja sig med? Det är jättesvåra frågor att besvara när det känns som att det överallt tutas på om att om man inte känner att det finns nån gnista där, om man inte är övertygad om att man kommer att leva lyckliga tillsammans livet ut, om man inte är övertygad om att man hittat "den rätte", så då ska man skilja sig. Att det finns nån bättre partner, som kan göra livet underbart för en, man ska inte nöja sig med nåt halvdant. Och jag tror ändå att det inte alls nödvändigtvis blir bättre med nån annan, att gräset inte är grönare på andra sidan, att det snart blir lika med den nya också, precis som nån här skrev. Men det kan man ju inte förstås veta. Om man inte prövar. Men det är att ta en stor risk och man kan förlora mycket på det, kanske allt blir bara ännu sämre. Jag skulle inte våga ta den risken. Jag intalar mig själv att "this is as good as it gets" liksom. Fast ibland tvivlar jag mera, ibland mindre. Det var en tid då vårt förhållande var riktigt i kris för dehär sakerna, mannen förstod inte att vi hade någo problem, men jag upplevde att det inte fanns nån kärlek och närhet i vårt förhållande mera. Sen kom vi igenom det värsta med att prata, prata, prata och sen har det nu fortsatt sådär, helt ok, vårt förhållande, är rätt nöjd med det egentligen, men gnistan finns inte där. Den finns definitivt inte där, känner ingenting då jag ser på min man, ingen attraktion. Vårt sexliv är jättebra nog, det är det inget fel på, men annars rör vi inte i varandra, kramas inte. Och jag har också upplevt just bristen på fysisk närhet som ett stort problem, ävenom jag måste erkänna att jag inte heller är sån som har ett så värst stort närhetsbehov, så jag är väl inte så aktiv på att ta initiativ till närhet heller.

Jag blev också kär i en annan man för en par år sen, det blev aldrig mer av det än att vi brukade utbyta långa blickar och leenden (jobbade på samma ställe) och gå o äta lunch tillsammans, men det var härligt att få känna alla dedär känslorna som man plötsligt kände igen. Jag tänker nog på honom fortfarande ganska ofta, men känslorna har nog svalnat med tiden en del, vi jobbar inte på samma jobb mera. Har pratat med några kompisar om dethär och två av dem har haft liknande förälskelser, så jag tror att det är jättevanligt med sådant i långa äktenskap. Och jättevanligt att känna som vi gör, alla vi som tycker det känns trist i förhållandet. Och var och en gör förstås sitt beslut, för nån kan det vara det "rätta" att skiljas, för andra kan det bli katastrof av det och nånting som man sen ångrar, att man utsatte sig själv och sina barn för det och vände upp och ner på hela sin och sin familjs tillvaro för att "livet kändes tråkigt" så att säga. Var och en måste väl bara känna efter var gränsen går, när det börjar mer kännas som att man verkligen mår dåligt av förhållandet och när det bara känns som att förhållandet är tråkigt. Tänker att jag fortsätter såhär nu en dag i sänder och ser vart det bär, är inte alls säker på att vi kommer att åldras tillsammans (det kan man förstås inte annars veta heller) men just nu åtminstone väljer jag att fortsätta såhär.

Det gläder mig att höra att du efter berg-och-dalbanan nu börjar få ordning på dina tankar och känslor och klarhet i hur du vill ha det, Förvirrad! All lycka åt er!!! :kram:

Alicia
Känner igen mig
 

Re: Leva utan närhet eller vara otrogen?

Oläst inläggav Carmen » 06 nov 2008, 20:34

Känner igen mig skrev: vårt förhållande, är rätt nöjd med det egentligen, men gnistan finns inte där. Den finns definitivt inte där, känner ingenting då jag ser på min man, ingen attraktion. Vårt sexliv är jättebra nog, det är det inget fel på, men annars rör vi inte i varandra, kramas inte.


Det är säkert olika från person till person hur viktigt det är att det finns någon "gnista", hur man nu sen definierar den. Men jag tänker just att fast förälskelsen inte räcker längre än max 3 (?) år så kan gnistan ändå finnas där, att man är attraherade av varann. Ibland känns det som om det är meningen att man ska gå från förälskade och passionerade till bara kompisar, men det tycker inte jag är optimalt. Sen är det ju som sagt upp till var och en hur man vill leva. Jag menar förstås inte att man ska skilja sig om man inte är attraherad av sin partner, bara att det är möjligt att vara det också efter tio år :nicka: Men det kanske alla redan visste?

Sen tror jag också man kan hitta tillbaka till attraktionen ibland, t.ex. genom att upptäcka nya sidor hos varann. Men egentligen är jag för sömnig för filosofiska diskussioner idag, kan bara inte låta bli :oops:
Bild

Bild

Carmen
Användarvisningsbild
Carmen
Mammapappa-proffs
Mammapappa-proffs
 
Inlägg: 1157
Blev medlem: 20 okt 2003, 21:46
Ort: Åbo

Re: Leva utan närhet eller vara otrogen?

Oläst inläggav en vanlig man » 17 okt 2016, 10:02

Närhet är viktigt och det skall man försöka ha tid med. Inte alltid lätt med jobb och familj, sjutsande, mm.
Men skall det vara så att det sedan är mannens fel alltihopa att det inte finns närhet?
Om kvinnan tror att man är ute efter sex varje gång man rör henne och hon drar sig undan.
Vad gör man då??
en vanlig man
 

Föregående



Återgå till Känsliga rummet

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 16 gäster

cron