Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Här kan du skriva om ämnen som är för känsliga för Ordet är fritt. Trivselreglerna gäller extra mycket i den här kategorin, eftersom alla är anonyma. Ämnen som inte passar i den här kategorin kommer att flyttas.

Moderatorer: IdaLotta, acasia, Lysmasken, Tinde

Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Psipsina68 » 17 jun 2013, 23:20

Ganska ny här, hittade inte direkt någon aktuell tråd som jag kunde nappa på... Söker er som är gifta och har familj men ändå känner er ensamma :( Vi har varit tillsammans med min man i 15 år, gifta i snart 8, 4 fina barn i åldrarna 5 - 14. Vårt förhållande har väl aldrig varit direkt passionerat, det var nog ett medvetet val från min sida, har svårt med närhet och han var och är en bra man på många sätt, inte minst som förälder.

Men efter att junior föddes -08 har vi knappt rört vid varandra, och det för att jag inte står ut med närhet och beröringar från hans sida. Det började när barnen var små, det var så mycket fysisk kontakt och gos med dom som jag verkligen njöt av, och hans fumliga närmanden kändes bara sååå jobbiga och ärligt sagt motbjudande. Nu är det 3 år sedan vi hade sex och det var bland det värsta jag varit med om i mitt liv! Trodde att jag kan väl göra som andra kvinnor gör, bjuda till lite, fejka lite och så är det över på 5 minuter och husfriden sänker sig... Efter det är det totalt stopp, blotta tanken på sex med honom får mig att må illa! Det ledde också till att jag in i det längsta undviker närhet och kroppskontakt med honom, för då ger jag kanske signaler som han tänker att ska leda till sex... Ett tag höll han på och tvångskramades, kom smygande bakifrån eller trängde in mig i ett hörn och slog armarna om mig. Det ledde till ren panikreaktion hos mig, jag slog mig bokstavligen fri!
Såklart sårar detta honom, visst förstår jag det. Jag vet han inte menar något illa, han vill bara ha närhet och eftersom vi är gifta är det ju jag som ska ge honom den. Han kan inte fatta hur det blev såhär och jag kan inte förklara...De två senaste åren har varit ett helvete bakom fasaden, för jag tror att utåt ser vi ut som ett harmoniskt par. Under dessa två år har jag otaliga gånger fått höra att jag kan ta mitt pick och pack och sticka för han orkar inte mer! Huset är hans så det är jag som ska ut och det kan jag inte utsätta barnen för, att mamma skulle vara den som flyttar...

I fjol kändes det så tungt att jag var den som föreslog att vi skulle separera, hade redan skaffat en liten lägenhet, men då bönade och bad han och lovade göra "vad som helst" bara jag stannade. Så här är jag. Tänker förstås på barnen, tänker att dom inte ska behöva ta smällen för att vi vuxna inte klarar av detta. I stort sett fungerar vardagen fortfarande ok. Vi grälar inte, bråkar inte, pratar lugnt om vardagliga saker. Men jag känner ju av hans missnöje och frustration under ytan, och jag vet att dethär inte kommer att förändras, mina känslor kommer inte tillbaka, delvis för att dom nog inte fanns där till att börja med...

Är så ensam med min situation, mina föräldrar är döda, min bror bor långt borta, har många vänner men ingen som känner till hur vi verkligen har det.
Så nu tänker jag att här sitter man nu, i denna båten! Skulle vara skönt med lite sällskap, någon som känner igen sig i något av detta? Jag vet att valet är mitt, så jag saknar varken råd eller pekpinnar, bara en väninna som har ett stort hjärta och orkar dela mina tankar ibland. Är i grund och botten en glad och positiv människa, ingen gnällspik alls, tycker inte synd om mig och det behöver inte du göra heller. Blir bara jätteglad om någon hör av sig! :D
Psipsina68
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Björnen » 18 jun 2013, 11:54

Hej du,
edt där låter ju jättejobbigt. Kan nog tyvärr inte riktigt sätta in mig i din situation, eftersom jag inte upplevt något liknande. Men det låter jättejobbigt för alla parter!

Tror tyvärr inte ens att jag skulle vara en sån väninna du efterlyser :cry: detta för att det som slår mig så starkt (jag är ledsen, du sa klart att du inte vill ha råd...) i ditt inlägg att du nog borde prata av dig hos en sakkunnig! Där lyssnas det ju, och detta för att du redan innan ni var ihop (förstod jag rätt?) haft svårt med närhet. Det finns ju en orsak till det! Och den orsaken blir ju inte bättre av att separera. Du uppskattar och respekterar ju aldeles tydligt din man som en fin människa, problemet är ju bara i att förväntningarna på ert förhållande inte är något du klarar av - men det verkar ju inte bero på din man, det är bara det att det kulmineras nu i förhållande till din man. Eller kanske jag är ute och cyklar...?

Men läste något mycket tankeväckande nyligen:
http://theweek.com/article/index/99512/ ... 1481237582

(Och nu menar jag inte att ni absolut ska fortsätta vara ihop, det har jag ingen åsikt om, men tyckte bara att skrivaren tog upp något som man lätt ignorerar, och då väljer utgpående från "fel" premisser)

Men jag hoppas både du och din man hittar något som lindrar er ensamhet!
Björnen
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Kileane » 18 jun 2013, 13:12

Jag har inga råd alls att ge dig men vill bara ge en stor kram :kram: Tror du det är något som ni ännu kan prata om så kanske familjeterapi kunde vara en lösning? Vill du inte ha någon närhet av just honom eller gäller det alla andra (män) också? För vissa är det kanske helt tillräckligt att leva som vänner, men då måste man ju vara överens om det också förstås.
Bild
Med kreativa ambitioner - http://mitthjortronbo.blogspot.fi
Kileane
Supermedlem
Supermedlem
 
Inlägg: 325
Blev medlem: 02 dec 2010, 13:09
Ort: Mellersta Österbotten

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Natasha » 18 jun 2013, 14:21

Stor kram från mig också. Jag tror en sexualterapeut också kunde hjälpa dig. Eller er ska jag väl säga. Jag tror sexuallivet är en spegel av hur förhållandet mår. Där går det inte att ljuga. Kroppen vet. Men det kan ju vara ett trauma som går att lösa också. Alltså att det är fel i just sex-biten men annars bra.

Hoppas du får må bättre snart!
Mamma till tre barn varav ett ännu är i dagis.
Användarvisningsbild
Natasha
Stamgäst
Stamgäst
 
Inlägg: 5474
Blev medlem: 03 aug 2004, 23:04
Ort: Född i väst bor i syd

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav En till » 18 jun 2013, 21:31

Jag har varit i ett sådant förhållande med skillnaden att vi bröt upp innan vi hann bilda familj... Tror absolut att ett förhållande kan fungera utan sex, men det kräver ju att båda är på samma linje. Läste en intressant artikel om detta:
http://www.dn.se/livsstil/relationer/ett-liv-utan-sex/

Har ingen erfarenhet av öppna förhållanden, men tänker att om ni annars trivs tillsammans och verkligen inte vill bryta upp, känner du att du skulle vara svartsjuk i så fall? Känner du att ni kan prata helt öppet om detta, eller är det infekterat läge? Om det känns omöjligt att det skulle lösa sig, hur skulle det vara med någon semi-lösning? En gemensam lägenhet där du eller han kan vara turvis så att ni flyttar mellan i stället för barnen... Eller på stugan om ni har sådan...
En till
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Samma här » 20 jun 2013, 21:24

Hej! Jag känner igen mej i mycket av det du skriver. Jag lever också i ett sexlöst äktenskap sen det yngsta barnet blev till för flere år sen. Men jag vet nog med säkerhet att alla känslor för min man är borta sen länge tillbaks. Jag har också blivit påmind om hur härligt det är att känna attraktion till någon, eftersom jag har träffat en man som har väckt känslor i mig som jag trodde aldrig fanns. Tyvärr så kan vi träffas väldigt sällan, men nuförtiden lever jag mitt liv endast för dom stunderna. Jag vill så gärna bryta upp från min man men har varken energi eller mod att ta itu med saken, situationen är mycket komplicerad av orsaker jag inte vill gå in på här. Efter att ha träffat den här andra mannen, är jag fullt övertygad om att sex är jätteviktigt för ens välbefinnande och faktiskt behövs för att ett förhållande ska fungera.

När jag läser det du skriver får jag intrycket att det är närhet med din man du inte vill ha, att kärleken helt enkelt har tagit slut. Då är det ju naturligt att det känns motbjudande när han rör vid dej. Jag har tur på såvis att min man låter mej vara ifred. Tidigare försökte han ibland kramas och pussas men har väl märkt nu att jag bara drar mej ifrån. Jag skulle aldrig i livet kunna tänka mej att ha sex med honom igen. Tyvärr har jag inga råd att ge dej, för sitter ju i samma eländiga situation själv...
Samma här
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Psipsina68 » 27 jun 2013, 00:28

Tack alla ni som orkat läsa och till er som besvarade min något desperata svada... Vill bara tillägga att vi provat terapi, men det var en konstig situation för det var jag som skulle "fixas", terapeuten pratade bara om att jag borde låta honom älska mig när han nu tydligt ville det... :swoon: har också gått i egen terapi och det har hjälpt mig att förstå min rädsla för närhet och vad den beror på. Men inte hjälper det vår situation. En sak som jag också tänkt mycket på är hur olika mäns och kvinnors syn på sex är; för män är det tydligen helt ok att ha sex med någon som inte vill det ! För mig skulle det vara totalt antändande att veta att den andra inte vill ha mig!?
Tack och stor kram också till dig "Samma här", vi är säkert flera! Min man lämnar nog mig ifred också numera eftersom jag uttryckligen bad honom om det. Istället kallar han mig nu "lilla mamma" och klappar mig på huvudet som om jag var lite korkad på något vis :
"Samma här", om du vill mejla nångång bara för att prata av dig ; tearslikepearls@hotmail.com!
Psipsina68
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav vill du? » 02 jul 2013, 12:52

Låter som en ohållbar situation, hur länge orkar du/ni leva så? Har du alls ngn lust? Jag menar onanerar du?
Kan du tänka dig att gå vidare, att lämna? Att han sager att det är hans hus, har ni äktenskapsförord? Annars är hälften ditt..
eftersom ni är gifta, så ska allt delas 50-50

Vill du verkligen "kasta" bort återstoden av ditt liv på att vara olycklig?
vill du?
 

Re: Gift men ensam - jag kan inte vara den enda...

Oläst inläggav Otillfredsställd » 07 sep 2013, 21:57

Men stackars...er. Hos oss är det HAN som är ointresserad och oengagerad. Försöker dock få till det ett par gånger per månad. Däremellan onanerar jag.
Nån gång när jag hade större lust och var frustrerad så funderade jag allvarligt på att skaffa en älskare.
Skulle det vara ok för dig om han hade en älskarinna?
Har DU ingen sexualdrift alls?
Otillfredsställd
 




Återgå till Känsliga rummet

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 19 gäster