Ensamma pappan

Här kan du skriva om ämnen som är för känsliga för Ordet är fritt. Trivselreglerna gäller extra mycket i den här kategorin, eftersom alla är anonyma. Ämnen som inte passar i den här kategorin kommer att flyttas.

Moderatorer: IdaLotta, acasia, Lysmasken, Tinde

Ensamma pappan

Oläst inläggav pixo » 21 aug 2013, 17:55

Hej, 38 årig pappa här...

Jag har en 6-årig tjej som jag har varannan vecka, och hon är mitt allt och på våra veckor är det vi två, ett riktigt "team" :) Men så småningom känns det kanske som att det kunde vara trevligt att träffa en kvinna igen. Frågan är bara hur man bär sig åt? :osaker:

Jag har i mitt liv drabbats av svåra svek i mina tidigare relationer trots att jag gjort allt, och trots att jag peppar mig själv varje dag så kan tankarna ändå smyga sig på, att kärlek kanske inte är ämnat för mig.... Jag vet att det låter löjligt men ibland rinner tungsinnet till.

Jag ser många lyckliga familjer runt mig, kompisar med sambos etc, och jag undrar så hur dom gör..vad gör han och han och dom rätt? Jag är snäll, älskar barn, är positiv, har visat omtanke, kärlek, älskat, slitit, ja det mesta som kan tänkas krävas av mig, ändå räcker det inte och jag har blivit behandlad som en påse sopor... Suck, jaja jag lyfter mig själv i håret varje dag kan man säga :)

Jag fokuserar nu på att träna, sköta mitt jobb, staka ut en framtid och så min älskade unge förstås. Men när jag är ensam kan det lätt kännas tomt och tungt.

Som man har man inte så stort socialt kontaktnät som kvinnor har, speciellt inte i min ålder, och de vänner jag har har egna familjer med barn och har ju sina egna liv, vilket jag har full förståelse för, så man har liksom ingen att prata med om djupare saker heller.
Någon stor släkt har jag inte och har egentligen bara mig själv att erbjuda "på marknaden". Inte heller äger jag nånting materiellt av värde, vilket kan kännas ganska befriande, även om man någon gång skulle vilja ha en stuga att fly till :)

Jag har blivit medsläpad ut på krog ibland av någon kompis, men det känns som jag snart har blivit för gammal för det där... Been there, done that liksom...

Just nu känns det som jag aldrig kommer träffa någon igen, jag är inte intresserad av ONS, och jag tar ganska seriöst på förhållanden...Jag vill ju att det ska vara äkta från början liksom. Men jag vet inte hur jag ska göra, blyg och försiktig är jag också...

Jag ville väl skriva av mig lite...Det är inte bara kvinnor som kan ha hjärtesorger :) När jag läser relationsforum och liknande så framstår det ofta som att männen är dom som är otrogna, sticker, skaffar sig någon ny direkt och beter sig allmänt illa. Men för mig har det nog varit tvärtom...

Men jag har grunnat mycket på hur det skulle vara om jag verkligen träffade någon, hur ska min flicka reagera? Jag vill för allt i världen inte att hon ska bli orolig eller känna sig åsidosatt...Så jag kommer alltid fram till att det är bäst att hon får ha pappa för sig själv, så att hon vet att jag älskar henne och ger henne all min tid eftersom hon inte är värd nåt mindre...

Tja, lite undringar och funderingar...kanske inte några direkta frågor, men jag undrar så om det finns några fler som tänker som jag?
pixo
 
Inlägg: 1
Blev medlem: 14 aug 2013, 22:17

Re: Ensamma pappan

Oläst inläggav Pappa-?mamma?-barn » 05 sep 2014, 03:56

Hej

Vet inte om sajten funkar då jag ser att inlägget är gammalt. Har din situation förändrats önskar jag dig - all lycka!
Känner igen mig totalt och har länge önskat komma i kontakt med andra pappor i samma situation. Min dotter är snart 11 år och min separation har varit ett faktum i lite mer än ett år. Egentligen längre men flyttade till min lägenhet för ett år sedan. I mitt fall var separationen inte ett gemensamt beslut, utan på min sambos initiativ och önskan. Inget vänsterprassel, otrohet, sprit-eller drogmissbruk, verbal eller fysisk misshandel har legat till grund. Däremot en stor del sorgarbete från min sida efter täta dödsfall och utbrändhet i bakvattnet på dessa.. En negativ spiral som jag inte hade kontroll över och som tog all energi och tog musten.. ja nästan livet av min sambo. Så är iallafall hennes egen beskrivning..ordagrannt.

Och så kanske det var men jag har med all tydlighet visat ånger, gjort uppoffringar, jobbat hårt med mig själv,bett om en chans att få visa mitt nya bättre jag, en gladare och livsbejakande människa... men NEJ! Det är för sent och inga känslor finns kvar. Punkt slut. Dörren är stängd.

Och vår dotter hamnar mitt emellan allt.. utan att kunna göra mer än att se på eländet och bollas fram och tillbaka mellan två adresser.

Så ser varannan-veckas-helvetet ut..
Tystnaden i den "nya" lägenheten.. Ljudet då dörren stängs efter jobbet och man vet att ingen är hemma och säger "hej, hur har du haft det idag".. eller "hej pappa" följt av en hård och varm kram.
När man vet att enda sällskapet är att slå på TV-jäveln eller stereon.
Att laga middagen till sig själv..äta den själv - bara för att slippa svälta, inte för att njuta - och eventuellt - om man orkar- fixa en matlåda till dagen därpå.
Att se hennes skor i hallen, mjukisdjuren i hyllan, tandborsten i badrummet...
Att veta att ångesten kryper på en när ljuset släcks och att frågor och funderingar tar plats i huvudet istället för en lugn, skön natts sömn.

Jag håller med dig om att man undrar varför de där andra paren lyckas hålla ihop, kämpar vidare.. är de så mycket bättre, så mycket klokare, så mycket tajtare i kommunikation och överenskommelser, rutiner och så jävla tvärbra på att bekräfta varandra på rätt sätt??
Sommaren har varit en plåga på många sätt.. just när man ser dessa par som håller varandra i handen och vekar ha en framtid, kan planera, drömma och ..helt enkelt vara EN FAMILJ. Sen kommer julhelgen, nyår, och andra storhelger. Rena självmordshelger.. i varje fall i tanken. Men man har ju sin älskade dotter som behöver en och är trogen båda föräldrarna i vått o torrt. Så den tanken får aldrig fullt fäste..även om det skulle vara frestande att lämna allt.

Jag skaffade barn sent i livet 43 år gammal, hon var 40. Trodde aldrig att jag skulle hamna i denna situation.. det skulle vara forever som det heter. Det tog ett tag att fatta beslutet, men när jag har bestämt mig så kör jag hela vägen. En familj för mig är heligt och nåt man vårdar som en ovärdelig skatt.

Men ödet ville annorlunda.

Och nu sitter vi båda- min dotters båda föräldrar och söker nya partners på nån jävla kontaktsajt där man godtyckligt klickar sig fram bland okända ansikten, subjektivt profilerade människor vars fantastiska beskrivnigar ändå kanske inte stämmer IRL. I mina ögon kan detta sätt att få bekräftelse aldrig mäta sig med den kärlek man gett varandra tidigare och som varit avgörande för att skaffa sig en familj.

Men så är det tydligen för henne - ett nytt liv ska ta form, det gamla ska raderas förutom det faktum att man bara är bra att ha när det gäller barnets väl. Att det får mat, sömn, läxhjälp och omsorg.. åtminstone varannan vecka.
Men hur går det sen när man ska presentera den nya partnern? Jag har frågat henne.. men det är tydligen OK att smyga med detta och träffas under "barnledigveckan" och under tiden ljuger man för sitt barn och säger att man är ute och gör annat när barnet frågar.

Min dotter frågar ofta och har bett oss lova att inte träffa nån ny.. och det gör jävligt ont att veta att allt är en förbannad lögn. Har lust att berätta som det är. Att mamma faktiskt inte känner nåt för pappa och att sen - i bästa fall efter ett längre tidsperiod - ska barnet börja umgås med sin nya plastpappa eller plastmamma. Det knyter sig i magen varje gång tankarna kommer.

Ännu en sen natt där man kan skriva av sig lite.. men alla ni pappor som känner igen er..hör gärna av er! Vi behöver stötta varandra, peppa, synas, höras och veta att vi är många därute som kämpar i varannanveckas-helvetet. Att vi inte är ensamma..
Och de som eventuellt har tips på föreningar, gruppträffar eller sajter för ensamma farsor - HÖR AV ER!
Pappa-?mamma?-barn
 



Banner för våra hjärteinlägg

Återgå till Känsliga rummet

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 15 gäster